Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

[Ulvhamne]

Starkt att berätta om det för andras hjälp och lugnande. Mycket fint! Var själv helt ovetandes om det där och önskar bästa möjliga utgång (för er båda)!

Ja, hoppas att det är fler som känner att de kan berätta om sin upplevelse av att stå vid sidan om när någon nära kraschat sönder sig. Borde finnas några här på forumet som kan dela med sig av det. Tror det skulle kunna göra nytta, och vara ett bra komplement till Konsekvenser av hojåkning, och Minneslunden.

 

[Ulvhamne]

Det är klart att just den sekunden av insikt hade jag gärna klarat mig utan, fruktansvärt! Men sen då, hur kom du därifrån, det var väl mitt i skogen antar jag?

Det var lite mer utdraget än så, jag landade på rygg på en leråker med hjälmen full av lera, så först slet jag av hjälmen för att kunna andas, sedan började jag leta efter mobilerna för att kunna ringa SOS, men hittade dem inte, och när jag började kladda runt på benen och leta efter fickorna konstaterade jag att benen var totalt borta. Tillsammans med mobilerna. Kom en herre i en dieselskåpbil och stannade och ringde så jag fick lift med helikopter till sjukhuset.

Vill du läsa mer om det så har jag skrivit ett blogginlägg om själva kraschen här på sporthoj med.

 

[raggeerz]

Ja, jag har trots allt klarat mig närmast oförskämt bra, har fått full rörlighet i vänsterbenet om än med lite sisådär precision och ingen styrka och uthållighet, och så sent som igår kom högerbenet och ville vara med och leka lite med. Det ser ljust ut iaf.
Inte utan att man ser att medpatienterna blir lite avundsjuka på mitt snabba återhämtande.

Jag har hyfsad koll från och med när jag fick slippa morfinet, innan dess är det lite av ett töcken, och första dagarna var bara ett jävla blurr. Sambons närvaro de första veckorna (eller hur länge det var) är vad som tog mig igenom dem. Jag hade överlevt ändå, för det är ju trots allt fantastisk personal här på akademiska. Men det är i princip helt och hållet hennes förtjänst att jag kunnat hålla modet uppe tills jag fann fotfästet igen.
Nu är hela mitt medvetande fyllt av målet att komma tillbaka så snabbt att jag slår alla med häpnad. Jag vill hem till min sambo, jag vill gränsla en hoj.

Grattis!! F-n vad skönt och höra att det går på rätt håll!
Fortsätt så, så ses vi på banorna 2015 om du vill.
Och ett RESPEKT till rockmorsan, alla mår bra av att ha en sån kvinna vid sin sida.
Störst av allt är kärleken.

 

[Ulvhamne]

Grattis!! F-n vad skönt och höra att det går på rätt håll!
Fortsätt så, så ses vi på banorna 2015 om du vill.
Och ett RESPEKT till rockmorsan, alla mår bra av att ha en sån kvinna vid sin sida.
Störst av allt är kärleken.

2015 tror jag blir för nära inpå, har en hel del rehab och återuppbyggnad av muskler att ta tag i, men 2016 kanske.
Och ja, Rockmorsan har varit helt fantastisk, trots att hon lidit så mycket har hon hittat orken att finnas vid min sida och ge mig stöd. Helt underbar.

 

[FSN]

Jag har en fråga om det är OK?

Om du som närmast anhörig hade haft ett jobb. Hur skulle försäkringskassan hantera att man själv som närmast anhörig måste sjukskrivas? Är det nåt som den inblandade vårdpersonalen har full förståelse för och fixar automatiskt i sina vanliga rutiner vid sådana här olyckor eller skall man springa till sin vanliga husläkare eller hur funkar det?

Kanske klumpigt formulerat men jag hoppas du förstår vad jag menar.

 

[Rockmorsan]

Jag har en fråga om det är OK?

Om du som närmast anhörig hade haft ett jobb. Hur skulle försäkringskassan hantera att man själv som närmast anhörig måste sjukskrivas? Är det nåt som den inblandade vårdpersonalen har full förståelse för och fixar automatiskt i sina vanliga rutiner vid sådana här olyckor eller skall man springa till sin vanliga husläkare eller hur funkar det?

Kanske klumpigt formulerat men jag hoppas du förstår vad jag menar.

Man kan få sjukpenning för vård av nära anhörig även om personen ligger på sjukhus. Men jag vet inte hur länge det gäller. Sambons läkare frågade mig om hon behövde skriva ett läkarintyg åt mig för sjukskrivning också. Så de hjälper till med det.

Även kuratorhjälp erbjuder de men bara kort och inledande sen vill de att man tar det via sin husläkare verkar det som.

 

[Old Badger]

Att komma tillbaka till olycksplatsen kan vara bra.
När jag efter en viltolycka för en massa år sedan blev hämtad på sjukhuset fick jag frågan om jag ville åka förbi. Hade aldrig tänkt tanken men det var väldigt nyttigt för mig, skulle inte vilja varit utan det!

Har inga bra ord annars att säga mer än att förhoppningsvis era erfarenheter kan hjälpa er och andra framåt.

 

[Mr Blackis]

Tack för all intressant läsning och lycka till i Er rehab. Och till er som till er alla andra på detta forum så får ni ha en riktig GOD JUL

 

[Babe2]

Hej och tack för din berättelse.
Även jag är en hojåkande fru som i början av augusti i år fick ett samtal "hej det här är från ambulansen".
Var på gymmet vid tillfället och glömmer nog aldrig det samtalet.
Reagerade lite som dig, var väldigt cool i början, började organisera hur jag skulle få hem hojen m.m.
Men efter någon dag på intensiven så började verkligheten komma ifatt.

Vi har nog klarat oss lindrigare undan än vad ni har.
Makens skador var inte lika allvarliga, och nu efter 5 månader är han tillbaka på halvtid på jobbet. Ekonomin har inte varit ett bekymmer alls.

Rädd för att köra hoj själv blev jag inte, har kört vartenda dag efter hans olycka. Hade dock den goda smaken att inte komma i mc kläderna till intensiven utan tog bilen dit. Nu har jag dock ställt undan hojen för iår, blixthalkan i slutet av november fick mig att ge upp.

Hoppas det löser sig för er, och vill du bolla med någon i liknande situation får du gärna skicka pm.
/B

 

[#68]

Starkt och fint skrivet Milla, strongt att du delar. Ibland känns det skönt att få skriva av sej, det kan vara ett viktigt steg på vägen tillbaka till en vanlig vardag. När något tråkigt och jobbigt händer brukar det vara en chans att upptäcka hur lycklig man faktiskt blir av dom små sakerna i livet. Hoppas Ulvhamne snart är på benen igen (förlåt...) och att ni får en efter omständigheterna riktigt god jul.

 

[serenada]

I september 2009 stod jag på sidan om en väg, precis fyllda 20 år och såg den jag älskade mest kana ned med sin hoj i ett djupt dike. Tystnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig.

Jag kände precis som du Rockmorsan, förutom att jag inte visade något utåt, det var för mig helt främmande att jag skulle tycka något om mig själv när det inte var jag som var skadad för livet. Det kommer väl som någon kris för mig senare i livet, bra att du tar dig själv i beräkningen redan nu

Jag skiljer mig ifrån dig då jag önskar att folk hade hört av sig till mig, eller att dom som hörde av sig och tyckte att det var rätt åt oss, att han lika gärna kunde dött och ingen hade saknat honom, dom som vände ryggen till, dom behövde inte ha hört av sig alls. När jag tänker tillbaka på det nu undrar jag ens hur man kan ha samvete att utsätta en så ung vuxen för något sådant, precis som att det var mitt fel, men just då var det bara att torka tårarna och försöka växa upp så fort det bara gick. Stor puss till PippiT som var som din kompis mamma, bara där liksom.


Jag vill säga till dig, stay strong! Det jag blev mest besviken på var att det inte går tillbaka till det normala bara man fick komma hem. Konstigt nog hade jag en föreställning om att det skulle vara precis som vanligt dagen efter utskrivningen. Det är svårt med en sjukskriven hemma, särskilt någon under medicinering och smärta men gör som när du bromsar, huvudet högt, se horisonten! Kram och bra att du skriver av dig, blir lite egen terapi att få saker på pränt framför sig liksom. Ledord: This too shall pass.

 

[PippiT]

I september 2009 stod jag på sidan om en väg, precis fyllda 20 år och såg den jag älskade mest kana ned med sin hoj i ett djupt dike. Tystnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig.

Jag kände precis som du Rockmorsan, förutom att jag inte visade något utåt, det var för mig helt främmande att jag skulle tycka något om mig själv när det inte var jag som var skadad för livet. Det kommer väl som någon kris för mig senare i livet, bra att du tar dig själv i beräkningen redan nu

Jag skiljer mig ifrån dig då jag önskar att folk hade hört av sig till mig, eller att dom som hörde av sig och tyckte att det var rätt åt oss, att han lika gärna kunde dött och ingen hade saknat honom, dom som vände ryggen till, dom behövde inte ha hört av sig alls. När jag tänker tillbaka på det nu undrar jag ens hur man kan ha samvete att utsätta en så ung vuxen för något sådant, precis som att det var mitt fel, men just då var det bara att torka tårarna och försöka växa upp så fort det bara gick. Stor puss till PippiT som var som din kompis mamma, bara där liksom.


Jag vill säga till dig, stay strong! Det jag blev mest besviken på var att det inte går tillbaka till det normala bara man fick komma hem. Konstigt nog hade jag en föreställning om att det skulle vara precis som vanligt dagen efter utskrivningen. Det är svårt med en sjukskriven hemma, särskilt någon under medicinering och smärta men gör som när du bromsar, huvudet högt, se horisonten! Kram och bra att du skriver av dig, blir lite egen terapi att få saker på pränt framför sig liksom. Ledord: This too shall pass.

Klart man är där när ens vänner har det svårt. Det finns så många sätt att visa sitt stöd. Bara att få dagarna att gå lite snabbare med lite fika och munhuggning hjälpte ju för er.

 

[Kodde89]

Ekonomiskt är jag en dålig rådgivare, men efter ett år kan ni fota ärren och lämna till FB. Kan bli stora pengar, mitt fall gjorde det ca 75.000. Bedömning av ev. invaliditet ligger längre fram, men kan vara bra att va förberedd på.

Vill bara lämna ett litet tips. Jag har själv försökt få ut försäkringspengar för ärr (min mor hade en sjuk och olycksfallsförsäkring på mig när jag var mindre) men för att denna ska gälla måste ärret vara inrapporterat till FB SENAST ett år efter olyckan. Bara som ett litet tips så att man inte väntar för länge och se hur mycket av ärret som försvinner. Jag har världens fulaste ärr efter en blindtarmsoperation, ser ut som att kirurgen använt en slö häckklippare ungefär. Ca 15 cm långt, väldigt ojämnt och efter 15 år kan man fortfarande se stygnen. Det väntade jag i nästan 10 år innan jag kom på att rapportera det, fick inte en spänn.

Krya på er båda och kämpa vidare! Hoppas få stöta på er båda under någon träff framöver!

 

[stylengrace-fzx]

jag har en vän, som pga cancer fick operera bort nerver o annat från ryggen. han blev förlamad från bröstet neråt, ALLA sa till honom att du kommer inte at kunna röra nederdelen, för resten av ditt liv, men min vän var en väldigt speciell man. han sket fullständigt i fakta o bestämde sig för at kunna gå. som bäst kunde han i bassäng röra benen. som i vanligt grod-sim, med lite ansträngning då. han sa att det var sjukt svårt att hitta tillbaks till benen. fem minuters fokus "ben-letande" var som ett helt träningspass. men ger man fan att man skall klara av et, så går det.

vill bara säga att du kommer att bli bra. inte helt återställd, det blir man inte i våran ålder, men tillräckligt bra.

 

[Skrotnisse]

2015 tror jag blir för nära inpå, har en hel del rehab och återuppbyggnad av muskler att ta tag i, men 2016 kanske.
Och ja, Rockmorsan har varit helt fantastisk, trots att hon lidit så mycket har hon hittat orken att finnas vid min sida och ge mig stöd. Helt underbar.

Baserat på vad du skriver på forumet, så var det nog inte din kropp hon var ute efter.

 

[magnus_moss]

Ja, jag har trots allt klarat mig närmast oförskämt bra, har fått full rörlighet i vänsterbenet om än med lite sisådär precision och ingen styrka och uthållighet, och så sent som igår kom högerbenet och ville vara med och leka lite med. Det ser ljust ut iaf.
Inte utan att man ser att medpatienterna blir lite avundsjuka på mitt snabba återhämtande.

Jag har hyfsad koll från och med när jag fick slippa morfinet, innan dess är det lite av ett töcken, och första dagarna var bara ett jävla blurr. Sambons närvaro de första veckorna (eller hur länge det var) är vad som tog mig igenom dem. Jag hade överlevt ändå, för det är ju trots allt fantastisk personal här på akademiska. Men det är i princip helt och hållet hennes förtjänst att jag kunnat hålla modet uppe tills jag fann fotfästet igen.
Nu är hela mitt medvetande fyllt av målet att komma tillbaka så snabbt att jag slår alla med häpnad. Jag vill hem till min sambo, jag vill gränsla en hoj.

Detta låter härligt hoppfullt! Häng i, håll ut, både du Ulvhamne och Rockmorsan!!!

 

[ething]

Stark story från er båda! Var glada att ni har varandra. Min närmaste upplevelse är en för tidigt född dotter och det gav mig insikt i hur "jobbiga" vänner och anhöriga kan vara, dock menar de egentligen väl och får leva med att vänta på sin tur. Fortsätt att hjälpa varandra så kommer detta gå bra!

 

[Wwax]

 

[GuessWho]

att dom som hörde av sig och tyckte att det var rätt åt oss, att han lika gärna kunde dött och ingen hade saknat honom, dom som vände ryggen till, dom behövde inte ha hört av sig alls. När jag tänker tillbaka på det nu undrar jag ens hur man kan ha samvete att utsätta en så ung vuxen för något sådant, precis som att det var mitt fel, men just då var det bara att torka tårarna och försöka växa upp så fort det bara gick.

Sådana 'vänner' klarar man sig bättre utan!


"att han lika gärna kunde dött"

Som ett rent objektivt konstaterande, att en allvarlig olycka kan sluta med döden, så är det sant.
Men att det skulle vara rätt åt honom??
Det är en riktigt taskig inställning!

Att det skulle vara rätt åt dig?!?
Det ända du gjorde vara att älska någon! Hur f_n kan det vara rätt åt dig????


Tyvärr råder det ingen brist på idioter i denna världen.
Under tråkiga omständigheter fick du reda på vilka vissa av dessa är.
Dessa människor förtjänar inte att få kalla dig för vän!
Jag hoppas att ni har brutit kontakten med dessa.
Jag hoppas att du och killen har gått starkare ur detta.
Jag vill önska er en riktigt skön och avkopplande jul och ett gott nytt år.
(Det sista gäller även er andra SH:are)

 

[MartinB]

Man kan få sjukpenning för vård av nära anhörig även om personen ligger på sjukhus. Men jag vet inte hur länge det gäller. Sambons läkare frågade mig om hon behövde skriva ett läkarintyg åt mig för sjukskrivning också. Så de hjälper till med det.

Även kuratorhjälp erbjuder de men bara kort och inledande sen vill de att man tar det via sin husläkare verkar det som.

Visst är det så att det är här banförsäkringar (i vissa fall), olycksfallsförsäkringar med mera gör jobbet:
Det kommer kosing för det du beskriver plus eventuella hjälpmedel och annat?

Det är åtminstone därför just jag tagit sådana som förhoppningsvis ska gälla IFALL det skulle behövas.