I september 2009 stod jag på sidan om en väg, precis fyllda 20 år och såg den jag älskade mest kana ned med sin hoj i ett djupt dike. Tystnaden sekunderna efteråt var obeskrivlig.
Jag kände precis som du Rockmorsan, förutom att jag inte visade något utåt, det var för mig helt främmande att jag skulle tycka något om mig själv när det inte var jag som var skadad för livet. Det kommer väl som någon kris för mig senare i livet, bra att du tar dig själv i beräkningen redan nu
Jag skiljer mig ifrån dig då jag önskar att folk hade hört av sig till mig, eller att dom som hörde av sig och tyckte att det var rätt åt oss, att han lika gärna kunde dött och ingen hade saknat honom, dom som vände ryggen till, dom behövde inte ha hört av sig alls. När jag tänker tillbaka på det nu undrar jag ens hur man kan ha samvete att utsätta en så ung vuxen för något sådant, precis som att det var mitt fel, men just då var det bara att torka tårarna och försöka växa upp så fort det bara gick. Stor puss till PippiT som var som din kompis mamma, bara där liksom.
Jag vill säga till dig, stay strong! Det jag blev mest besviken på var att det inte går tillbaka till det normala bara man fick komma hem. Konstigt nog hade jag en föreställning om att det skulle vara precis som vanligt dagen efter utskrivningen. Det är svårt med en sjukskriven hemma, särskilt någon under medicinering och smärta men gör som när du bromsar, huvudet högt, se horisonten! Kram och bra att du skriver av dig, blir lite egen terapi att få saker på pränt framför sig liksom. Ledord: This too shall pass.