Att vara närmast anhörig till en biker som är med i en olycka

[Rockmorsan]

Jag är själv en biker. Men det jag vill skriva om i den här tråden är min upplevelse som just närmast anhörig till en som kör hoj och är med i en olycka. Det var nämligen inte alls som jag trodde och det har kommit mycket frågor och funderingar som jag inte hittat någon tråd eller information riktad till, den som står kvar, vid sidan om allt och hur det fungerar. För det är mycket som händer i en och runt omkring som man på något sätt måste hantera. Och jag vet att jag måste se om mitt egna skydd och nätverk så om jag själv åker dit i en olycka och hamnar på sjukhus så har jag förberett min omgivning.

Jag tänker att denna tråd kommer fungera för mig att skriva lite kring mina erfarenheter i detta här och nu (istället för att blogga om det), men också för andra anhöriga att kunna få lite mer hjälp på vägen när någon biker de älskar hamnar på sjukan, men också för alla bikers att kanske få en tankeställare på vad man dels riskerar att utsätta sina närmaste för men också hur man kan göra det lite lättare.

Så... här kommer min historia:

Sambon åker på en tur med endurohojen i slutet av november. Jag tränar hemma under tiden och när jag står i crosstrainern ringer telefonen. Hans mor ringer, jag tror hon gråter, och säger att de har fått ett samtal av någon som säger att sambon kört omkull.

Min reaktion är väldigt lugn. Jag lugnar svärmor och börjar fundera på om jag ska ta en dusch innan jag åker till sjukhuset. Känns ju helt ologiskt i skrivande stund att fundera på dusch men jag valde i alla fall att bara byta kläder. Sätter mig i bilen och börjar köra in mot stan och sjukhuset. Halvvägs in ringer en sjuksköterska från ambulansen. Han säger att sambon hämtas med helikopter och ska flygas till ett annat sjukhus. Jaha... vända bilen och åka hem igen för att åka åt motsatt stad då. Sambon har hälsat att jag inte ska oroa mig. Jag asgarvar varpå sjuksköterskan nog funderar på om jag är riktigt mottaglig. Förklarar att han är bra på att krascha (vilket han är sen tidigare erfarenheter) men jag är bäst skillad på att oroa mig. Så då verkar han rätt okej då, sambon, säger jag, om han kan komma ihåg det. Däremot hör jag att det inte är allt för bra på sjuksköterskan och sambon har klagat på ryggont. Oookeeej.

Där någonstans börjar jag fatta att det här är nog inte helt enkelt och ställer livet på ända. PAUS i livet.

Samtidigt som jag kommer hem igen ser jag helikoptern flyga iväg. Sjuksköterskan frågar om jag har någon som kan skjutsa mig till sjukhuset. Nej, jag är själv. Det är också mitt svar som ger mig kalla kårar, jag är faktiskt väldigt själv i det här. Det är upp till mig att reda ut det här.

På vägen till sjukhuset går jag igenom det värsta scenariot. Jag hinner ta beskedet att sambon avlidit och allt fram tills han är begravd ungefär tre gånger innan jag är framme en timme senare.

Framme hittar jag ingen parkering, eller ja jag hittar en parkering men bilen bredvid, en liten bil har typ sladdat in och står tvärs över två plaster. Här skriker jag nog högt i bilen och svär. Iväg och försöka leta reda på någon annanstans att parkera. Efter ytterligare 20 minuter har jag kommit fram till kassan på akuten. Hon ser direkt allvarlig ut när jag frågar efter sambon och ber mig komma med.

Sen får jag vänta i ett litet rum med två tanter. De pratar och vill engagera mig i deras samtal. Jag säger ifrån väldigt bestämt att jag har inte tid. Varpå de tystnar och stirrar på mig. Precis som jag har något annat för mig. Går kanske 3 minuter innan det kommer någon sköterska och frågar efter mig. De 3 minuterna kändes ungefär lika länge som 3 timmar instängd i ett garderobsstort rum med två pratglada tanter skulle kännas.

Får besked att sambon inte är där. Nehe? Men ambulansen sa ju? Hon följer med mig flera kilometer sjukhus bort och sätter mig i ett nytt väntrum, anhörigrummet på NIVA, neurointensivvårdsenheten. Sambon är på röntgen och ska sen flyttas hit. Sköterskan där har ingen aning om vem min sambo är heller men jag ska få vänta där.

Efter en stund kommer en sköterska från NIVA och säger att sambon är tillbaka på akuten. Hittar jag tillbaka frågar hon? Nej tyvärr inte, jag har knappt koll på vilken stad jag är i tyvärr för vi är aldrig i den här staden. Hon följer med. Tack.

När vi är tillbaka på akuten säger sköterskan som gått med mig till en sköterska på akuten "hans mamma är här". Jag är så i upplösningstillstånd så jag reagerar inte nämnvärt på det men efteråt har jag tänkt på det. Ser jag verkligen så gammal och sliten ut? Förmodligen helt likblek i ansiktet och i stor sorg. Jag har ju begravt min älskade sambo tre gånger sista timmen.

Jag får äntligen se honom, kände först inte igen honom med halskrage, filtar, slangar och allt fastbunden på en bår. Nåja. Nu är han här tänker jag, nu kan jag slappna av... så fel jag hade.

Kommer mer...

 

[Rockmorsan]

Tiden på NIVA

Anhörigrummet på neurointensiven är skrämmande på så många sätt. Alla som sitter där har någon de älskar, någon som ligger på neurointensiven och kämpar för att överleva. Många lider nog av avsaknad av information. Alla väntar. Väntar på besked med ångest av att få veta men samtidigt fyllda av ångest av att inte veta. Alla sitter där med stela kroppar och stirrar tomt ner på samma fläck på golvet för att inte tappa kontrollen över sig själva. Sköterskorna och läkarna går förbi i strid ström utanför. Ibland kommer några kirurger eller folk i operationskläder. Ibland kommer någon in och ber en person komma ut. Någon går. Någon kommer. Ibland kommer en säng rullandes förbi med någon skadad. En anhörig går bredvid sängen och tittar in i anhörigrummet med plågad blick.

Det tog mig tre dagar. Sedan klarade jag inte av rummet längre utan tar pauser på toaletten och gråter. Sen tog jag helt enkelt ut en stol i korridoren. Det är i stort sett samma människor där varje dag. Samma plågade ansikten i kroppar som knappt andas. De flesta äter inte. Ingen sover. Alla bara väntar. Det är föräldrar vars barn blivit påkörd på ett övergångsställe. En mamma som fått en hjärnblödning. Min sambo som kört omkull med sin motorcykel. Alla har skador som är allvarliga. Många opereras. Det kämpas och sjukhussalarna är fyllda av krigande kämpar. I anhörigrummet sitter vi som inget kan göra, vi som inget vet, vi som knappt vågar hoppas. Vi sitter där samtidigt som vi knappt vågar prata. Pratar någon gör man det väldigt tyst, väldigt sammanbitet och med stor tillförsikt i vad man säger och hur man uttrycker sig. Snacka om att tillhöra de osynliga folket. Anhörigrummets innevånare.

Det är hit vi också blir utvisade och förpassade när personalen inte vill ha oss på sjukhussalarna längre, besökstid eller inte. Ut till anhörigrummet blir vi utkörda. Sitter där och stirrar ner på samma fläck igen. Tiden går så långsamt i det där rummet att det är som ett tidshål. Varje sekund känns som en hel timme. Ibland frågar någon av oss någon annan om hur det går. Man försöker säga något som ska trösta eller ge hopp. Själv undviker jag hela tiden andras blickar och stirrar på min fläck framför mig på golvet. En dag när jag gett upp rummet och sitter på bänken i korridoren så kommer en man fram och ber om ursäkt och säger att det känns så konstigt att ha suttit där i flera dagar ihop utan att ha sagt hej. Jag säger hej. Tittar tomt framför mig. Han frågar vem jag är där för. Jag berättar kort. Det gör så förtvivlat ont och helt fel och overkligt att ens säga varför jag är där. Om man aldrig sagt varför man är där så är det fortfarande knappt på riktigt. Nu blir det på riktigt. Frågar lite kring hans orsak att sitta där. Sen kommer en sköterska och frågar efter mig. En annan dag kommer en mamma fram och frågar mig hur det går. Hon har uppfattat mig och min orsak redan. Jag vet hennes. Det är hennes dotter. En dag kommer en säng med en liten pojke med stort bandage på huvudet, han ligger och blundar, kramar sin gosefilt och bredvid går hans pappa, han tittar in i anhörigrummet. Våra blickar möts och där och då är sorg blandad med skräck en sådan upplevelse som vi delar, fast vi aldrig mötts. Men vi förstår varandra. Vi är del av varandras upplevelse.

Det är vi som är de som bara väntar. Tillsammans väntar vi fast ändå ensamma. I anhörigrummet.

En gång när jag sitter hos sambon bredvid hans säng hör vi hur grannsängens besök, hans fru, kommer. Mannen känner inte igen henne trots försök från sköterskor och henne själv. Vi sitter där och försöker prata om annat men båda hör hur hennes hjärta krossas. Hon själv sitter i rullstol tämligen förlamad. Nu har hennes man råkat ut för något och minns henne inte. Där och då finns inte ord för hur tacksam jag är att sambon minns mig. Det var också det första jag frågade honom efter operationen, ”Minns du vem jag är”. Ja, svarade han. Hans röst var så grumlig av morfin, narkos och dagens operation som han legat på mage så jag känner inte igen den. Men hoppet kom tillbaka. 24 timmar har jag väntat, mesta tiden i Anhörigrummet. Men han säger att han minns mig. Även om jag inte känner igen honom. Även om hans kropp inte fungerar som den ska. Han minns mig. Jag tar den enda tråden och håller hårt och varsamt i den, jag tänker inte släppa den, den är allt jag hoppats på.

Andra frågar om olyckan, frågar om hur den gick till, hade han mobil med sig, vem larmade, hade han inte ryggskyddet eller, varför kör han hoj när det är så farligt, nu ska ni väl sluta båda två med det, kommer han kunna gå, hur mår jag. Va? Det är så orelevanta frågor för mig att jag blir både arg och ledsen och känner mig kränkt. Varför är andra inte glada över att han lever, att han minns mig. Varför är det viktigt med allt det där andra? SKIT I DET!!! Vill jag skrika. HÅLL KÄFTEN! HAN LEVER! HAN MINNS MIG! Det är det enda som betyder något. BARA HÅLL KÄFTEN FÖR FAAN!!!
Men det säger jag inte. Jag sitter tyst i anhörigrummet och svarar på sms:en en efter en.

 

[2Wheeldrive]

Jag hoppas på att han kryar på sig snabbt och hoppar upp på sadeln igen snarast!
Ulvhamne... Jag bjuder på donken om du kommer hit!

 

[Fläppen1]

Tiden på NIVA

Anhörigrummet på neurointensiven är skrämmande på så många sätt. Alla som sitter där har någon de älskar, någon som ligger på neurointensiven och kämpar för att överleva. Många lider nog av avsaknad av information. Alla väntar. Väntar på besked med ångest av att få veta men samtidigt fyllda av ångest av att inte veta. Alla sitter där med stela kroppar och stirrar tomt ner på samma fläck på golvet för att inte tappa kontrollen över sig själva. Sköterskorna och läkarna går förbi i strid ström utanför. Ibland kommer några kirurger eller folk i operationskläder. Ibland kommer någon in och ber en person komma ut. Någon går. Någon kommer. Ibland kommer en säng rullandes förbi med någon skadad. En anhörig går bredvid sängen och tittar in i anhörigrummet med plågad blick.

Det tog mig tre dagar. Sedan klarade jag inte av rummet längre utan tar pauser på toaletten och gråter. Sen tog jag helt enkelt ut en stol i korridoren. Det är i stort sett samma människor där varje dag. Samma plågade ansikten i kroppar som knappt andas. De flesta äter inte. Ingen sover. Alla bara väntar. Det är föräldrar vars barn blivit påkörd på ett övergångsställe. En mamma som fått en hjärnblödning. Min sambo som kört omkull med sin motorcykel. Alla har skador som är allvarliga. Många opereras. Det kämpas och sjukhussalarna är fyllda av krigande kämpar. I anhörigrummet sitter vi som inget kan göra, vi som inget vet, vi som knappt vågar hoppas. Vi sitter där samtidigt som vi knappt vågar prata. Pratar någon gör man det väldigt tyst, väldigt sammanbitet och med stor tillförsikt i vad man säger och hur man uttrycker sig. Snacka om att tillhöra de osynliga folket. Anhörigrummets innevånare.

Det är hit vi också blir utvisade och förpassade när personalen inte vill ha oss på sjukhussalarna längre, besökstid eller inte. Ut till anhörigrummet blir vi utkörda. Sitter där och stirrar ner på samma fläck igen. Tiden går så långsamt i det där rummet att det är som ett tidshål. Varje sekund känns som en hel timme. Ibland frågar någon av oss någon annan om hur det går. Man försöker säga något som ska trösta eller ge hopp. Själv undviker jag hela tiden andras blickar och stirrar på min fläck framför mig på golvet. En dag när jag gett upp rummet och sitter på bänken i korridoren så kommer en man fram och ber om ursäkt och säger att det känns så konstigt att ha suttit där i flera dagar ihop utan att ha sagt hej. Jag säger hej. Tittar tomt framför mig. Han frågar vem jag är där för. Jag berättar kort. Det gör så förtvivlat ont och helt fel och overkligt att ens säga varför jag är där. Om man aldrig sagt varför man är där så är det fortfarande knappt på riktigt. Nu blir det på riktigt. Frågar lite kring hans orsak att sitta där. Sen kommer en sköterska och frågar efter mig. En annan dag kommer en mamma fram och frågar mig hur det går. Hon har uppfattat mig och min orsak redan. Jag vet hennes. Det är hennes dotter. En dag kommer en säng med en liten pojke med stort bandage på huvudet, han ligger och blundar, kramar sin gosefilt och bredvid går hans pappa, han tittar in i anhörigrummet. Våra blickar möts och där och då är sorg blandad med skräck en sådan upplevelse som vi delar, fast vi aldrig mötts. Men vi förstår varandra. Vi är del av varandras upplevelse.

Det är vi som är de som bara väntar. Tillsammans väntar vi fast ändå ensamma. I anhörigrummet.

En gång när jag sitter hos sambon bredvid hans säng hör vi hur grannsängens besök, hans fru, kommer. Mannen känner inte igen henne trots försök från sköterskor och henne själv. Vi sitter där och försöker prata om annat men båda hör hur hennes hjärta krossas. Hon själv sitter i rullstol tämligen förlamad. Nu har hennes man råkat ut för något och minns henne inte. Där och då finns inte ord för hur tacksam jag är att sambon minns mig. Det var också det första jag frågade honom efter operationen, ”Minns du vem jag är”. Ja, svarade han. Hans röst var så grumlig av morfin, narkos och dagens operation som han legat på mage så jag känner inte igen den. Men hoppet kom tillbaka. 24 timmar har jag väntat, mesta tiden i Anhörigrummet. Men han säger att han minns mig. Även om jag inte känner igen honom. Även om hans kropp inte fungerar som den ska. Han minns mig. Jag tar den enda tråden och håller hårt och varsamt i den, jag tänker inte släppa den, den är allt jag hoppats på.

Andra frågar om olyckan, frågar om hur den gick till, hade han mobil med sig, vem larmade, hade han inte ryggskyddet eller, varför kör han hoj när det är så farligt, nu ska ni väl sluta båda två med det, kommer han kunna gå, hur mår jag. Va? Det är så orelevanta frågor för mig att jag blir både arg och ledsen och känner mig kränkt. Varför är andra inte glada över att han lever, att han minns mig. Varför är det viktigt med allt det där andra? SKIT I DET!!! Vill jag skrika. HÅLL KÄFTEN! HAN LEVER! HAN MINNS MIG! Det är det enda som betyder något. BARA HÅLL KÄFTEN FÖR FAAN!!!
Men det säger jag inte. Jag sitter tyst i anhörigrummet och svarar på sms:en en efter en.

Gripande!! Vad skall man säga mer. Får mig en tankeställare....har just suttit och postat hur mycket jag längtar till våren och att få ge mig ut på hojen....min sambo är inte ens biker.....
Hoppas allt blir så bra det kan....

 

[Rockmorsan]

Gripande!! Vad skall man säga mer. Får mig en tankeställare....har just suttit och postat hur mycket jag längtar till våren och att få ge mig ut på hojen....min sambo är inte ens biker.....
Hoppas allt blir så bra det kan....

Ska tydliggöra en sak direkt för alla. Jag kommer aldrig aldrig säga till en biker, varken min sambo eller någon annan att sluta köra hoj. Jag vet vad det betyder för jag är själv lika biten. Dock kommer jag köra mer medveten och med större marginaler själv. Sen ser det ut som sambon kan få tillbaka åtminstone en del funktion så han kommer säkert köra hoj igen och krascha fler gånger. Jag kommer oroa mig mer nu men samtidigt så är jag också mer förberedd och kommer ta det bättre nästa gång... (nästa gång... bara en sån sak, men bryter han ryggen en gång till så blir jag förbannad på'n på riktigt!)

 

[Intense]

Wow, det där var verkligen gripande. Blev plötsligt osugen på att åka alls.. Hoppas att det går så bra som det kan, man glömmer lätt hur fort det kan gå fel

 

[Ulvhamne]

Och själva olyckan inträffade på en lugn tur där jag mest bara var ute och letade efter grusvägar på enduron. Jag gick av vägen i kanske 50-60, på asfalterad väg. En kurva tidigare hade jag tänkt "Den här vägen skulle vara helt underbar på gathojen."

Jag har vurpat i högre fart på moped. Jag har vurpat i mer än den dubbla farten på bana. En polares kommentar säger allt: "Det var väl ingen som inte trodde att du skulle krascha, men det var ingen som trodde att du skulle ligga kvar." Den här gången räckte inte turen hela vägen.

Jag tror att det bästa sättet att ta den här tråden är att ta den på samma sätt som Laidbacks tråd. Ta det försiktigt, och pressa på bana istället. Hoj är fantastiskt, en källa till lycka som jag inte hittat någon annanstans. Jag kommer inte sluta köra hoj, sålänge jag kan klättra ombord kommer jag fortsätta.

 

[laidback]

Ja, såhär har jag ju aldrig tänkt på det...

Riktigt starkt skrivet, jag bugar.

 

[Rockmorsan]

Sambo sambandscentralen här, vad kan jag hjälpa till med?

Okej, jag förstår att sjukhus, speciellt intensivvårdsavdelningar inte kan överösas med samtal från oroliga anhöriga och vänner. De vill bara ha en kontakt per patient. Närmast anhörig. Jag.

Först är jag helt okej med det. Jag vill ju ha information. Gärna förtahandsinformation med. Efter en vecka på NIVA/NIMA så är jag inte längre okej med det (nima är lite mindre akut avdelning men ändå intensivvård, men man har inte en sköterska som sitter och tittar dygnet runt per patient och övervakar varje andetag och hjärtslag och man har inte en respirator ståendes bredvid beredd att kopplas in om det behövs). Sambon låg på Niva några dagar, minns inte hur länge. Sen en dag när jag ringer på besöksklockan är han inte där längre. Han har fått byta till NIMA. Bra för det betyder att det går åt rätt håll. Jobbigt för den jag pratar med vet inte vem min sambo är och vart han tagit vägen. BORTA skriker kroppens alla celler och paniken är ett faktum på en microdel av en sekund.

Nåväl. Att vara ensam närmast anhörig och kontaktperson in och ut med information på sjukhuset är ett helt helvete. Ta hjälp. Gör för guds skull INTE som jag, som tog på mig ansvaret så som det stod i informationspärmen i anhörigrummet på NIVA/NIMA, en kontaktperson in och ut. I efterhand när jag pratade med kurator om det så sa han att de flesta tar hjälp av någon annan anhörig som jag som närmast anhörig kan informera till så får den stå för resten.

Jag har själv jobbat som chef och förändringsledare så jag vet att folk lätt kan bli oroliga i onödan och att information kan vara en stor hjälp om den är saklig och rak och ändå enkel. Så jag gör ju mitt bästa. Först har jag bara smsat och pratat på telefon med de närmaste utanför mig. Det i sig tar massa tid och på sjukhuset får jag inte ha telefon påslagen så det är ju först när jag blir hemskickad sent på kvällen vid 22-23 tiden som jag slår på telefonen, då är det många sms och många samtal på kö. Vid 01 är sista samtalet klart. Då... ska jag försöka äta något för dagen... yeah right... Sova då... yeah right. Ligger mest vaken några timmar och stirrar på en fläck i taket, fläck på tapeten, vrider, vänder. Dags att gå upp och åka tillbaka till sjukhuset då. Klockan 5 börjar ändå telefonen ringa och smsa igen från de som jag inte hann ta på kvällen.

Efter någon dag börjar andra skriva på facebook om sambon och hans olycka och framförallt hur dåligt DE mår för de inte kan sova och får tvinga sig till att äta och att de inte har information om vad som händer och när jag inte svarat i telefon dagtid så var någon snabb att skriva oroliga trådar om att nu kanske jag hade kraschat med bilen också eftersom jag inte svarade. Folk var verkligen helt crazy. Jag hade inte skrivit något på facebook av respekt för sambon men gick in och skrev ett kort men enbart informativt inlägg att det varit en olycka, han hade opererats, vi kämpar på, det går framåt, men att vi inte kan ta samtal utan man får lämna sitt mobilnummer till mig så gör jag massutskick då jag har information att ge. Detta i hopp om att få folk att lägga ner spekulerandet och oroshetsandet.

Jag skickar sen smsutskick till en grupp på kvällarna när jag lämnat sjukhuset. Då kommer istället motfrågor av helt oväntad karaktär. Det är ifrågasättanden om hur läkarna tänker, varför de satt in en viss behandling, har de inte tänkt på det här... osv Det tar liksom aldrig slut. Jag svarar om och om igen att: Han är på ett i världsklass akademiskt sjukhus som har så mycket kompetens kring ryggmärgsskador så jag är trygg med att han är i de bästa händerna, han har jätteproffsig personal runt sig i hela hans team med kirurger, ortoped, sköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, kuratorer och psykologer och gud vet allt. De VET vad de håller på med och då måste vi utanför hålla oss lugna och känna tillit till det. Men så icke.

De här dagarna håller bokstavligen på att ta knäcken på mig för det tar så fruktansvärt mycket energi från mig, energi jag absolut inte har. Att tvingas om och om och om igen förklara vad som hänt och händer och jag är ungefär 12-14 timmar per dygn på sjukhuset. Sover bara någon timme per natt som mest i 2,5 vecka. Äter väldigt lite. All fokus går på att inte bryta ihop, håll ihop skiten bara skriker jag inombords, kämpa din jävel! KÄMPA FÖR FAAN ROCKMOR!!! Krigarmorsan i mig slåss för fullt med sitt fullängdssvärd! Halva dygnet på sjukhuset i anhörigrummet och att inte bryta ihop totalt inför sambon. Halva dygnet utanför kämpandes för att inte drunkna i andras oro.

Jag fattar att alla människor bara vill väl. Jag fattar att andra mår dåligt och är oroliga och bara vill sambons bästa. Jag fattar det. På riktigt. Vad ingen annan fattar är att mitt i denna känslomässiga skitstorm står jag, JAG! Sen frågar visst några av mina närmaste vänner också lite försiktigt och försöker komma med råd och frågar om jag behöver hjälp.

Problemet med det där med hjälp är att jag är introvert. Jag behöver, jag måste ha egen tid för mig själv. Jag orkar inte leva om jag måste umgås med människor hela tiden. Så de få timmar jag får ensam i vårt sovrum är de timmar som ändå har en chans att ge någon som helst kraft att orka resten av dygnet. Jag klarar verkligen inte av om någon kommer hit nu så jag gör allt i min makt att bita ihop så folk fattar att de inte ska komma. Jag säger ifrån rakt ut men ändå börjar några prata om att komma. Panik.

Mitt i allt så har jag två barn på 8 och 11. Jag bor inte med deras pappa och de bor hos mig hela veckorna. Under de första tre veckorna sen olyckan så har jag dessutom haft dom på heltid, med luciafiranden och dansavslutningar, shower och gud vet allt. Laga mat ska det göras också fast jag kämpar med barnens kompisar så barnen sover borta ibland och går med kompisar hem så de får lugn och ro och lagad mat och så hämtar jag mellan sjukhuset och sms:andet.

Men det är inte en glad och stark mor de har dessa dagar. Det är ett vrak till urvriden disktrasa som har alla nerverna utanpå så... någon bra mor är jag definitivt inte, skriker och vill bara ha lite tyst i fem minuter och helst få vara ifred i min säng. Fast de sover några nätter bredvid mig. Tre töser som försöker sova sked i en för smal säng. Men jag får lite kramar och närhet och det läker det med även om jag har svårt att sova.

Efter några dagar inser jag att omgivningen kväver mig och jag säger ifrån. Säger att jag kommer bara skicka 1 sms per dag och jag svarar inte på frågor. Inte för att alla förstod det utan frågar om och om igen om behandling, och varför kan de inte ge en prognos, så dåligt, och varför svarar inte sambon i telefon (för han inte har någon telefon! Jag har ju sagt det tusen gånger) osv osv... det bara mal på. Krigarmorsan krigar.

Sen ska sambon få sina telefoner och dator och få tillgång själv till utsidan. Jag skriker inombords. NOOOOOOOOOOOOO!!!! Hur ska det gå? Hur kommer han reagera när utsidan kommenterar och skriver om honom, om oss och deras egna oro? Jag skriver ett smsutskick och förklarar att i morgon får sambon kontakt utåt och ber dom hålla igen och tänka igenom vad de faktiskt säger och rensa lite på sina facebookstatusar. Snälla visa resepekt säger jag. Eller något sådant. Flera kommenterar att de redan ringt och lämnat oroliga gråtande meddelanden på hans telefonsvarare. Ja vad ska jag göra åt det? Det får gå som det går. Men orolig är jag.

Lärdom: Ta hjälp av någon som informerar vidare gör INTE det själv. Skriv och säg tydligt att vi inte vill ha skrivningar på sociala forum som facebook förrens vi själva är mogna för och kan hantera det, dvs när det landat några veckor in. Visst jag förstår att man kan vara orolig och vill skriva det på sin fb status, men det är egoistiskt och sårar de som är i epicentret av händelsen, så låt bli. SKaffa en mobil till, ett med kontantkort som sjukhuset kan ha och nå dig på så kan man faktiskt stänga av mobilen som omgivningen ringer och smsar på, Jag gjorde inte det så jag vågade ju inte stänga av utan hade högsta volym 2 cm från örat jämnt... vill ju inte missa om sjukhuset ringer...

 

[2Wheeldrive]

sålänge jag kan klättra ombord kommer jag fortsätta.

Vad säger läkarna? Kommer du att bli 100% återställd?

 

[Ulvhamne]

Vad säger läkarna? Kommer du att bli 100% återställd?

Man får aldrig några som helst prognoser för hur återställd man blir vid skador på ryggmärgen. De kan säga att det är hoppfullt, och berätta rena fakta om skadan, men prognoser får man inte. Fram tills idag visste jag inte ens om jag skulle vara lam i högerbenet eller inte. Jag vet fortfarande inte om högerbenet kommer ha användbar funktion.

Sedan känner jag att jag och min skada är lite off topic i den här tråden. Borde nog mer handla om de närmaste och vad de går igenom. Jag har inget problem att berätta om den, och min upplevelse. Tänkte ta och skriva ett till blogginlägg snart där jag sammanfattar första tiden på sjukhus.

 

[roffe_s]

Fint skrivet, bra bearbetat och en nödvändig om än besvärlig reflektion kring potentiella konsekvenser av mc-åka. Kan bara inte bestämma mig för om det går eller inte går att gilla inläggen om en sådan händelse...

I ett annat sammanhang, för många herrans år sedan, satt jag i liknande väntrum och delade liknande öden medan en nära anhörig svävade mellan liv och död efter en trafikolycka - allt snack man kan se och höra från de naiva om "att bomba, beredd att ta konsekvenserna och sköta sig själv" faller platt till backen när orden i anhörigrummet börjar komma, först trevande och osäkra men sedan som en störtflod. Om idrottsläraren som under sin kvällssimtur blev påkörd av vattenskotern med en påverkad förare - kommer han att känna igen sin fru och sina barn när han vaknar? Om han vaknar? Kvinnan som i en nästan banal händelse snubblade och föll illa - kommer hennes barn att kunna prata med henne igen? Kommer hon att klara sig själv eller måste de försöka hitta en uthållig lösning?

Och allt detta är vardag, vardag på våra akutmottagningar och kliniker i hela vårt avlånga land.

Tack till Er bägge för att Ni delar Er upplevelse och naturligtvis kommer Ulvhamne att köra hoj igen - om och när han själv vill. Det är härligt att huvudet är klart och att viljan är obruten. Nu ska bara kroppen läka och rehabiliteringen ha full fokus. Rockmorsan - som anhörig är det stort att välja att stå bredvid, stötta och bereda marken inför fortsättningen. Det kostar på...

Slutsatser man som läsare kan dra? Ptjaa, i mitt huvud fastnar kanske att:
1 - Ingen av oss är immuna mot olyckshändelser och skit som kan få långtgående konsekvenser.
2 - När något väl händer är det inte bara jag som drabbas, en lång rad anhöriga, vänner och kanske barn drabbas. Mot sin vilja.
3 - Det finns inget facit på vilka konsekvenser en olycka i en given hastighet får. Ena veckan går vi omkull i tresiffrig hastighet på banan, på eftermiddagen är hoj och ställ ihoptejpade, reservhjälmen avdammad. Sedan går vi omkull i drygt styrfart och bryter ryggen! Livets stora tombola...

Lycka till med rehaben Ulven och lycka till med att stå bredvid, Rockmorsan. Och en God Julhelg tillönskas Er bägge!

 

[PeteR1]

Rockmorsan:
Om Ulvhamne någonsin kraschar och jag är där och inte du, då lovar jag att ringa och informera dig. Jag har vana, jag har gjort det förut...

 

[moddlaren]

fy fan har ju skälv gått på öronen fler gånger än jag minns med hoj både på bana o på vägen, brutit det mesta o det läker men när dom ringde från sjukhuset och min särbo sedan många år sedan fått en stroke då var det andra saker som du rockmorsan beskriver.

vem tar hand om hund katter fiskar betalar hennes räkningar ser till hennes barn?? efter detta så tecknade jag en försäkring som faller ut på henne om det skulle skita sig med hojen ordentligt så jag vet att dom har så dom klarar sig.

Om hon blev ok? både ja o nej hon jobbar men får 10,or då o då o det är jobbigt speciellt när hon bara är 43 år

mycket tragiskt det ni råkat ut för men precis som ulvhamne kommer jag troligen inte sluta köra hoj föräns någon drar på mej träfracken.

Hoppas allting löser sig till det bästa o rockmorsan man får be folk både dra åt helvete o hålla käften vid sådana här fall.

mvh moddlaren

 

[PippiT]

Ni fixar detta, för ni är grymt starka tillsammans ni två. Allt kommer att bli bra även om det inte skulle bli precis som förut så är jag övertygad om att om inte bättre så kommer det bli jävligt bra.

 

[Shimonu]

Vad skönt att han lever och kommer ihåg dig Rockmorsan

 

[GreenDragon]

Jobbigt att läsa denna tråd, men det är starkt av dig att dela med dig av din upplevelse Rockmorsan! Och dessa reflektioner behöver vi andra ta åt oss av för att bli påminda om att ingen av oss är osårbara och vi måste ta det lite försiktigare för både vår egen och våra anhörigas skull.
Kämpa på både Rockmorsan och Ulvhamne!

 

[ApriliaChrille]

Håller tummarna för er båda.
Ett råd är att var egoistiska i dessa tuffa stunder. Det är faktiskt helt OK att tänka på sig själv och sina närmaste nära och kära när det är så här tufft. De verkliga vännerna har förståelse, de andra, ja skit samma.
Andra rådet är, våga fråga om hjälp. Även av folk som ni kanske inte känner så väl. Många gör inte det för de vill inte besvära andra men vänd på det, om det hade varit de som frågat er i en liknande situation, visst hade ni gladeligen ställt upp.
Kämpa på och lycka till.

 

[Rockmorsan]

Ekonomi... dags och ta kontroll igen!

Mitt i all röra måste jag börja rodda i det ekonomiska. Ett garage med väldigt många hojar, för många bilar, för många lån, jag är arbetslös och vi skulle leva på sambons lön i januari... yeah... det lär ju inte hända. Så nu måste ekonomen och den gamla banktjänstemannen i mig börja rodda i det praktiska.

Ringer försäkringsbolag på löpande band och utan att gå in på detaljer. Det jag konstaterat så här långt som råd:

1. Förbered en pärm hemma där flik för flik har papper på vilket bolag, vilken typ av försäkring, telefonnummer... glöm inte skriva upp personnummer (jag hade inte koll på hans personnummer men hittade hans körkort).

2. Olycksfallsförsäkring. Man kan ha flera olycksfallsförsäkringar och invaliditetsskydd, och alla kan betalas ut på invaliditetsdelen så får man mer om olyckan är framme.

3. Trafikförsäkringen. Borde stå som nummer 1 men men... trafikförsäkringen är den som ska reglera först då ett fordon är inblandat. Här får man ersättning för sjukhusvistelse med 80:- per dag tror jag det var. Olycksfallsförsäkringar kan ha högre belopp och lägger då till överskjutande del från 80:-.

4. Första två veckorna betalas sjuklön 80% från arbetsgivaren. Från och med andra veckan måste företaget få ett läkarintyg (så det måste man som anhörig jaga rätt på en läkare och be också om många kopior på sjukintyget på en gång för alla försäkringsbolag vill ha en kopia sen). Dag 15-90 får man ett rejält mindre belopp om man är över taklönen hos försäkringskassan. Kolla detta innan hur mycket det är så man vet om man behöver en extra försäkring för att täcka denna inkomstförlust. För sambon blir det ett rejält tapp tror jag. Jag hade en sådan försäkring via mitt jobb tidigare men eftersom jag själv nu är arbetslös så insåg jag nu att jag också är oförsäkrad på den här delen. Tror också vissa kollektivavtal täcker denna mellanskillnad. Eller så får man skaffa en egen försäkring (kanske heter det sjukförsäkring, har inte koll eftersom vi själva missat denna del).

Försäkringsbolag behöver en anmälan om skadan ganska snabbt (hörde något om inom 6 månader men ju fortare ju bättre antar jag). Sen måste man göra vissa bedömningar och så lite olika mellan bolagen. Jag frågade som sagt på sjukhuset om jag kunde få 10 kopior på läkarintyget på en gång och det hjälpte de gärna till med. Före olyckan så har jag mest tänkt på invaliditetsskyddet och på att man har hojförsäkring för hojen så man kan få den lagad eller en ny... inte har jag tänkt på det ekonomiska vid månader av sjukhusvistelse....

Sen när min sambo nu hamnat på rehabavdelningen så har de en kurator som hjälper till att rodda i allt detta så jag hade inte behövt skrämma skiten ur mig själv. Eller så var det så att jag behövde också göra något praktiskt.

I övrigt, ja sälja fordonsparken, sälja lite annat hemma för att fixa pengar till räkningarna, vänner har gett gåvor i form av pengar (vilket jag inte alls är bekväm med men vi har nog inget val och samtidigt som en vän sa, vill man hjälpa men inte har tid och en kropp med ork så är det skönt att kunna hjälpa med en slant istället). Det jag konstaterar är att de flesta som hjälpt till och hämtat hojar för att sälja åt oss, hjälpt till med att få upp den jävligt tunga järnstegen åt mig för sotaren skulle komma och jag fick inte upp den mer än halvvägs mot husväggen, delar annonser och även gett pengar - det är mest bikers faktiskt. Sen har sambons föräldrar hjälpt en massa också med lån och sånt så det ekonomiska, det löser sig nu. Oron la sig lagom till julveckan.

Men djupt rörd blev jag av alla som konkret faktiskt hjälpt till på riktigt. Det betyder massor. Det gör samtidigt lite ont någonstans i hjärtat för man inte orkat tacka ordentligt eller ens lyckats pressa fram en kaffe eller kaka när hjälp kommit till gården.

Mitt tips här är: Be om hjälp. Försök inte fixa allt själv. Jag bad om hjälp och fick det. Som tur var så har ingen av de som varit oroliga kommit och stannat länge utan det har bara varit kortare dagsbesök då jag inte längre kunde vara dagligen hela dagarna på sjukhuset. Det är skitjobbigt att be om hjälp men samtidigt är det det bästa. Om ni vill hjälpa någon i en sådan här situation, gör det på rätt sätt. En del har pjoskat och pratat med mig som man pratar med en hundvalp samtidigt som de lägger huvudet på sned. Skitirriterande. Då har jag inte velat ha deras hjälpt och sagt nej. De som hjälpt har varit lite mer rakt på men också lyhörda för att jag bara behöver hjälpt med vissa saker. Jag behöver inte någon som lagar mat åt mig och ser till att jag slipper sova ensam och sånt där... introvert jag är ja... men det har de flesta haft koll på.

Det hade varit mycket enklare för mig om vi hade kollat ekonomi innan olyckan så vi hade räknat på det och hade koll på vilka typer av försäkringar som vi hade och vad vi saknade. Så kom ihåg: Trafik - de första 90 dagarna - och invaliditetsskyddet... viktiga allihop. Spara en buffert också för det oväntade. En buffert bör vara ungefär 3 månadslöner - per person i hushållet. Det hade underlättat REJÄLT! Men nu hade vi tömt det på lite annat typ arbetslöshet... nåja. Nu löser det sig och så för oss men kolla igenom eran ekonomi innan så slipper era närmaste anhöriga få panikångest över pengar mitt i all annan oro. Bränn inte allt sparande på bandagar och hojprylar med andra ord. Lägg i tryggt förvar till dig och närmast anhörig så kommer du säkert köra bättre också med den tryggheten i ryggsäcken.

Och till alla er som hjälpt oss så fantastiskt. Stort tack! Det finns inte ord som kan beskriva den glädje och ödmjukhet som vi nog känner båda två för alla som hjälpt oss. Tack

 

[piece]

Kämpa på båda två.
Själv har jag precis fått hem fru efter 14dgr på sjukhus, och är grymt tacksam att allt gått så bra för henne.
Känner igen stora delar av berättelsen, det är f*n så jobbigt att vara anhörig.