100 år är inte gammalt när det gäller trä, beroende på vad man vill åt. 250-300 år kan ju vara önskvärt i vissa fall.
Trä valdes med stor omsorg. Till skaft använde man olika sorters trä, beroende på redskap och ändamål.
Yxor, korp och slägga, då använde man björk som vallat, dvs övervuxit en skada (tjurved). Det blir ett betydligt tätare och starkare virke och ett bra skaft är oerhört hållbart. Skall vara rätt i både vinkel och längd. Svärfar i Tornedalen har en yxa med hemgjort skaft som är en njutning att använda - allt klaffar.
Förutseende bönder skårade därför lämpliga björkar så att det i framtiden skulle finnas tillgång till lämpligt material.
Till räfsor skulle om jag minns rätt skaftet vara av björk, tvärslån av ask (eller gran längre norrut) och pinnarna av rönn.
Vad spade och grep tarvade har jag mindre aning om, men ju äldre grejor desto bättre är min uppfattning. Säkerligen krävs också teknik för att använda dem på rätt sätt.
Även när det gäller många andra ting är det skillnad på förr och nu. Träplankor klövs, inte sågades. Det betyder att fibrerna är oskadade och plankan oerhört mycket starkare i förhållande till sin vikt. Typexemplen är väl vikingaskeppen men det finns massor av bruksföremål som är lätta, smidiga och starka i förhållande till vad man kan göra med dagens metoder och virke. Men då har vi istället utvecklat WEST och epoxifanér...
Lite intressant att man kan köpa färdiga skaft till en yxa som man inte ens sett... hur den nu skall kunna passa.