Del 2 då.
Efter att jag fått hjälp att kränga av mig överdelen på stället så kröp jag upp på ambulansbåren, och höger höft var öm, men inte värre än när jag highside´a på allmänväg April 2015. Så så jävla farligt kan det ju inte vara.
Funkisarna, som man ju aldrig får ge kritik då dom jobbar gratis, (<- ironi) orkade inte ställa hojen upp utan välte över den på andra sidan. Inte för jag brydde mig direkt, men en ambulansgubbe reagerade direkt och skrek, -"Ställ den upp!! det kan rinna ur olja ju.."
Hade jag inte en tanke på, men lite vaket av honom.
Sen kom skamkärran och jag han förklara vart min depåplats var.
Jag vill ju inte behöva lite genom hela depån efter bågen då man ska reparera, eller iaf lasta in den i Ivecon.
In i sjukstugan och upp på en brits, välte ner benen mot golvet och dom började lirka av bootsen, då kände jag att höger fot smärtade, och det förvånar mig inte, mina fotleder är skitklena !
Kan ju knapp löpträna på grus utan att trampa snett.
Sen undrar dom om dom ska klippa stället eller om jag ska ta av mif det.
Dum fråga, jag ska ställa mig upp och börja kränga av det, men dra åt helvete !
Höger lår bara panik-krampar !! Hela och alla muskler från knät och upp total låser sig !
Det var det jävligaste tänker jag, men dom lirkar av stället till slut och ungefär samtidigt kommer min SST600 polare med pissetoffler, mobiltele (som nästan var tom på batteri) och han pratar några ord med mig, men han har ju kval alldeles strax så jag skickar ivåg honom.
Dom rycker lite i mitt ben och ställer massa roliga frågor som dom gör för att kolla min status.
Det konstateras att min höft fått en bra smäll så in till Värnamo var det ingen tvekan på.
Jag ringer min flickvän, lite full i skratt är jag då hon ju var på väg till GBG för att se musical med dottern innan hon dagen efter skulle flyga till Burma kl 8.
Dottern skulle vara hos bekanta så länge, till jag hämtar henne senast kl 21 på kvällen, det var planen.
Jag säger att jag nog INTE kommer kunna hämta henne och att det är bäst hon hittar på en nödlösning, som senare blev hennes far som kom ner från Eskilstuna och vårdade våran dotter i 14 dagar. Thank God för bra svärföräldrar.
Efter det fick jag SMS från polaren som kommit ner till banan, att han var framme, för att titta på mig och alla andra så klart. Han undra om han skulle kom in till Värnamo direkt, men jag svara att han kan kolla klart på alla race och sedan hämta upp mig.
Tanken läckte ju så mera race denna helg var ju inte aktuellt.
Här ifrån kan det vara lite suddigt, för dom börjar mata mig med massa morfin.
Men jag får en CT scanning och det kanonbra ortopedläkaren få spelet, det är flisor och skrot allting.
Jag tar inte så allvarligt på det, för jag kan ju röra på benet, men har spänner runt ett brett bälte och drar åt runt höften, och från och med nu får jag inte röra mig längre. Ungefär här lär jag mig att om jag fokuserar och slappnar av så finns det ingen smärta alls. Rätt nice.
Blir åter igen ned puttad till CT röntgen, och detta är väll det som är mest smärtsamt, att flytta mig från brits till brits, för alla är och rycker i mig, så känns det iaf.
Röntgen 2 klart och min polare dyker upp med sin väninna.
Vi pratar och skojar som sig bör, och jag får 3 påsar snus som jag trycker ner i plånboken som jag med fått med mig från banan.
Tyvärr tog jag inte hela dosan, ingen mobil laddare heller, och nu börjar det bli lite desperat att få mobilen laddad
Jag hade fått en pisseflaska, men va inte pissenödig, då ortopedläkaren säger att han skiter i om jag är pissenödig, han vill bara se att det funkar.
Så min vän lämnar mig och jag halar fram ormenlånge för att visa att jag kan fan pissa!
Lite lätt ledsen blir jag då det visar sig att flaskan inte fylls med mjöd, utan mera kolsvart rödvin från Bordeaux. Skit oxå !
Erfarenheter från dragracingen igen, att när man rullar mycket och hårt så får intre organ en jävla tur i kroppen, det kan vara så att en förare ser helt OK på utsidan, kliver ur bilen och vinkar till publiken, men sedan blir liggande på intensiven jävligt länge pga att inre organ ger upp.
Ca 7 dl blod blev det, kanske 8, det kommer in en sköterska efter ett tag då jag larmat.
Orkar inte ligga och balansera flaskan längre, och jag känner lite kallsvett, säger till sköterskan att jag behöver kolhydrater, NU, börjar bli torr i munnen med, shit, det här är bekant, inte igen !
Sen går det fort med dom klassiska symptomen, ringer i öronen, ännu kallare, tar tag i sköterskan hand och säger "sockerlösning NU".
Ligger ju på rygg så jag ser ju monitorn med mina värden, dvs puls, syresättning av blodet och antal andetag/minut. Syresättningen har jag ju tidigare noterat att den larmar så sköterskan kommer in om den sjönk under ett värde på 95 och 100 var max.
Nu låg jag där på rygg och såg den dimpa ner med en 8 som första siffra samtidigt som min syn blev svart vit, sen blev det svart men jag hörde en sköterska prata med mig hela tiden.
Är du med oss Ulf ? Konstant.
Jag var nog ute och seglade ett tag iaf, men när jag öppnade ögonen igen så hade dom figur rakat mig rätt seriöst lite varstans och monterat en massa elektroder, massa mera nålar i armarna, eller nu hade jag 4st totalt istället för 1 + att det vart riktigt trångt med folk runt britsen.
Ortopedläkaren som jag fortfarande tycker var kanonbra tittade på mig och sa nått i stil med:
"Du får inte skrämma oss så där Ulf!"
Jag tror jag mest log ..
Sen blev det en röntgen till under kvällen och läkaren ville först skicka mig direkt till Mölndal för operation då han sade att där finns dom bästa i landet för denna skadan. Men dom ville skicka mig till Sahlgrenska men där blev det problem med filöverföringen.
Så, minns inte vilken dag, kanske måndag, så kördes jag med ambulans till Jönköping, lastades in i ett ambulansflyg, flögs till F7 Såtenäs och där ifrån till Lidköping där jag hamnade med en lokal revykung som är frireligiös och senil. Det var INTE kul, smärtan OK, höra psalmer, och samma historia om och om igen om när han var med om en film inspelning.
Inte omöjligt att jag kommer vara lika jobbig, men det var mentalt påfrestande.
Efter 2 dagar där fick jag redan på att imorgon ska du till Mölndal för operation kl 13.00
Gött.
Transport ner på morgonen och operationen startade kl 12 redan.
Där ligger man utlämnad på ryggen och en, ja man ser ju bara ögonen, men snygg operationssköterska pratar om det ena och det andra, troligtvis för att man ska vara lugn.
Men det hade vart kul att veta namnet på kvinnan som faktiskt rakat min sädeskanon, eller ?
Vaknar upp och är totalt mega utmattad, orkar inte lyfta skallen från kudden ens och det tar minst 6-7tim innan jag orkar det.
Orsaken är att min blodvärde, det är ju vikten man mäter, ligger på 72 just då. Mitt värde visar sig har legat på 165 då jag lades in i Värnamo. På män ska det väll vara över 130 för att vara frisk.
Allt rullar på bra och all personal är kanonbra, träffar en Håkan på avdelning som jag har massa gemensamma bekanta med så det blir kaffe hos han om en 5-6v då han bor utmed en ball mc väg vi brukar åka då å då.
Enda besvikelsen är resan hem !
Får reda på att idag ska du hem, så kl 12 bokas transport som skall komma kl 14.
Jag räknar med försening, kanske kl 16 och då är jag ju hemma i Lidköping kl 18 senast, 2 tim och 12 mil ... kl 23.30 kom transporten och jag led av ångest delux då jag hoppats på att få träffa min dotter ju.
Transporten i sig var OK då dom kom från Skara som är min födelseort och vi hade väll lite att prata om iaf.
Tillbaka i Lidköping så var alla sköterskor toppen och jag fick bra råd från en sjukgymnast.
Vilkoren för att skickas hem var ju att man klara sig hemma, och dom frågade massor om hur mitt hus var utformat och om min sambo mm. Nu har jag faktiskt ingen sambo då min flickvän och dotters mor flyttade några km för fler år sedan då hon inte stod ut med mig. Står lite om det i trådstarten.
Nu är jag hemma iaf, med rullstol, kryckor och en tvättpall, massa morfin och sprutor mot blodproppar.
Höger ben får jag INTE belasta med att stå på det för ytterligare 5v och vänster ben som inte längre har gips utan årtås, som är lite speciellt, det skiten måste jag ha på i 4v till iaf.
Så det ser ju skit fel ut då jag hoppar på "gipset" och inte använder benet som ser helt ut.
Finnas massa mera att berätta. Men nu blev det långt så det räcker....
Bla om när en enligt mig skitsnygg sköterska kommer in med brett leende på läpparna och säger:
-"Nu ska vi ta bort katetern!"
Hmm......
ur hojen.
)... eller nu har det gått 46 dagar sedan kraschen !
men nu har den vandrat tillbaka, vart riktigt "piss-tråkigt" några veckor 
