Ja jävlar så dumt.
Scramble var det engelska ursprungsnamnet på det vi idag känner som motocross.
Konsonantföljden passade sannerligen inte i andra språk, så man jämkade och antog redan för typ 60 år sedan det konstruerade "motocross" och fick resten av världen med sig.
Därav följer att en scrambler inte kan ha fjädring.
Kan.
Inte.
Jo alltså, visst - fjädring kan den ha. Dåtidens 10 - 12 cm funkar, men lagda bakdämpare eller centralfjädring, länkar och modernt chassi är bara så fel.
Att bygga på något sådant är som att försöka rycka upp en dörr som går inåt.
On-offroadhojar är en kompromiss som dom är, och ofta får man höra att det är just fjädringsvägen som brister. "Om den bara hade lite längre fjädring."
Nå, vilken taxbent on-offroadare som helst blir en grotesk giraff när man försöker bygga scrambler av den. Herrejösses så långbenta dom ser ut.
Jag minns speciellt en DR 800 som valsade runt i denna tråden för ett par år sedan, som "påbörjat scramblerbygge". Bilden av missfostret har etsat sig in på näthinnan - den var hööööög!
Nå, STn i annonsen har ett värde!
Det är plasten som ligger bredvid. Är den oskadad och med intakta fästen så är den värd nästan hur mycket som helst.
I 10 år har försäkringsbolagen skickat milt lagda STs till skrot för att det inte finns plast att uppbringa från Yamaha.
Köp hojen. Den går att pruta till 15'.
Göm plasten. Den är enkel att lagra hemma.
Sälj hojen till våren. Är du samvetslös får du säkert 20' av en hipster.
Troligen även 30' om du annonserar ut den under ett fejkat företagsnamn som slutar på -"werks".
Voila! Pengar i hand och det mest svårfunna till en begagnad offroadhoj hemma på hyllan - oskadad plast!
Nu kan du hålla ögonen öppna efter rätt objekt att renovera som du själv vill - till stor del finansierat av folk som inte har en susning.
Just det sista ger lite extra krydda, eller hur...?
Edit:
Nå, om huggsexan ovan inte är en " scrambler", vad är den då...?
Jag skulle vilja säga att den är "Mad-maxxad".
Ni vet, utstyrd och omändrad för att se häftig ut på avstånd, vid en snabb panorering - men varje enskild åtgärd som är gjord är helt meningslös när man skärskådar den.
Inget som gör hojen snabbare, bättre eller ens snyggare. Det är ändringar till det sämre för ändringarnas egen skull - men utan helhet och sammanhang.
Varför?
Är det individualismen som peakar i att alla ur en viss generation skall förverkliga sig själva genom att bygga sin egen motorcykel...?
Well, låt mig berätta något.
ALLA barn ritar på dagis. INGEN, mer än möjligen mamma tycker att teckningarna är något att ha.
Nej, dagens café / scramblerscen handlar inte om individualism. Snarare ängslig masspsykos.
Alla bygger i samma korridor, sneglar på varandra, köper samma instrument från samma webshop och alla tittar sedan frågande på varandra kring hur man skall koppla in den. Man lindar avgasrör - för att det skall vara så och för att andra gör det, och om den man kikat på lindar från fel håll, ja då gör 10 andra samma sak - eftersom man ingår i ett lämmeltåg där man är mångdubbelt fler följare än ledare.
Ja ja.
Det finns inga köpare till alla gamla hojar ändå. Demografin och ändrade intressen gör att hojar torkar bort under devisen ”får jag inte det jag gav för den så får den stå. Den äter inget bröd...”
Kanske skulle man vara glad över varje hoj dom sågar sönder.
Tyvärr skaver det lika mycket i mig som i de amputerade delarna från alldeles utmärkt fungerande hojar som styckas upp utan ens en servettskiss som plan.
Men - jag veet, det är mig det är fel på.
Jag får försöka leva med det.