https://www.blocket.se/annons/uppsala/yamaha_tr1_cafe_racer/89553560
Måste säga att den faktiskt imponerade litegrann efter alla dår-hojar som presenterats på sistone. Seriöst bygge med schysst stuk och bra utförande (vad jag kan se). Platsbyggt avgassystem, flyttade fotpinnar, styret på rätt ställe, snygg lack osv. Möjligen däcken då...
Men annars helt ok!
(Tyvärr kan jag inte ta någon skärmdump på den enhet jag använder... men någon kanske kan hjälpa till med den saken)
För en liten skvätt mindre pengar skulle jag kanske kunnat avlösa nuvarande ägare från sin börda. Men färgen på tanken är imho avskyvärd. En skvätt ordentlig färg så.. Bifogar screenshot.
Underbar, en fröjd för ögat. Lackad i Yamahas typiska tävlingsfärg...
Nej, men ärligt - den är snygg. Lägga speedblocksen uppe på tanken är ett djärvt grepp som alluderar till sjuttiotalet och tankmattorna som låg på Puch Dakota och Honda 125 B6.
Jag hade hellre sett speedblocksen där dom skall vara och tanken lackad gul. Då hade totalintrycket blivit mycket bättre - som en fabrikshoj som sluppit ut på gatan, typ.
Att låta sadeln glida in
under tankslutet är ett udda grepp för att man inte skall "mind the gap."
Om det funkar vet man inte förrän man fått gå några varv kring hojen.
Bakre cylinderns dragning av avgasröret ger harmoni och ett lyft av helheten när det så snyggt följer linjerna på motorn - väldigt prydligt.
Effektjägaren i mig blir lite sur över skillnaden i längd fram till samlingen,
but Hey! det är en TR 1 vi tittar på. Här är redan innan bara så mycket hästkrafter förlorade att man kan gråta åt det...
Nummerskylten sitter på rätt ställe, det är bakflyttat, minizoomen är bara så tyken - cykeln är snygg och genomarbetad.
Men det är ett par saker som skaver - rejält!
Ekerhjul är hur snyggt som helst - men varför så bred fälgbana fram? Det är bakfälgsbredd fram, och då föjer att det är bakdäck man har att välja på i fram
Vips så var det ingen caféracer längre, när hojen står på två gummirullar i stället för ett tydligt fram- och bakdäck. Det retar mig, och det sänker hojen till att vara bara yta och utseende.
Och självklart - när vi är nere i bottenslammet bland "firmor" som bygger om hojar på beställning eller spekulation, så är det som borde varit ett framhjul vänt bak och fram.
Man kan bara skratta åt eländet. Hur mycket snygga saker som än hamnat på hojen, så faller allt när däcken är monterade bak och fram.
Det är den bästa affischtavlan att ropa ut "samtliga inblandade i detta bygge är klåpare".
Det är den bästa VDN-deklarationen att man bara bryr sig om yta och saknar grundläggande förståelse för motorcykeldynamik.
Ändå skall man bygga åt andra. Och ta betalt för det!
Jag tycker det är för djävligt, och det drar en pajasfilt över hela den här byggscenen.
Yta yta yta.
Elak? Wait for it.
TR1 är en populär hoj att bygga på, och vi har genom åren sett många snygga byggen på temat.
Snygga, men det roar mig ofantligt att så många är så angelägna att blottlägga och visa upp cykelns absolut sämsta egenskap:
TR1an är ett FUKKING GÅNGJÄRN att köra!
Det är en av dom absolut vingligaste, veligaste och mest vettlöst oprecisa hojarna som finns att köra.
Den simmar på vägen rakt fram, och vingelvaggar sig genom kurvor som en full, dräktiga anka man bundit ihop benen på. Det är den i särklass mest osköna körupplevelse jag haft på någon literhoj någonsin, och man sitter bara och retar sig på det brutala ramflexet. Jag klev av den första TR1an jag körde, då när modellen var ny, slet av sidokåpor och lös in med en ficklampa för att se om något ramrör var av. Testify!
Precis så sladdrig känns en TR1a när man börjar kräva lite.
När man ser den där pressade plåtramen blir man ändå mer förvånad. Är det en scooter...?
Kan man se någon färgchippning där det rör sig? Hur länge kan man vicka en plåtbit fram och tillbaka?
Detta - hojens största svaghet är man alltså angelägen att visa upp när man bygger om hojar idag. Det, och ett överbrett bakhjul monterat fram, roterande åt fel håll...
Yta yta yta, utan förståelse för varken funktion eller historia. Jag ser samma sak gång på gång:
Hojar som skall passa en viss sorts skägg. Hojar som sideorder till halvstekta hamburgare och picklad rödlök. Folk som går omkring med fönsterglas i sina glasögonbågar - för att just bågarna blir ett statement.
Well, let me tell you something:
En caféracer handlade aldrig om yta. Inte i första hand, och knappt ens i tredje hand.
Det var effekt och funktionalitet. Det var trimning bortom det vettiga, det var portning till gränsen för cave-in och det var borrning av avgrundshål att stoppa kolvar avsedda för helt andra hojar i.
Det var väghållning och uppstyvning, det var Dresdasvingar och det var Harrisramar - även om just Sverige var mer Rickmanland.
Allt blev inte bra, då heller - men allt strävade mot snabbhet. En otrimmad gunghäst med gångjärn mitt på hade aldrig kvalat in då, och borde inte göra det nu heller.
En caféracer var till för att köras fort mellan caféer - inte stå parkerad framför ett. Hela kvällen.
Kanske skulle min magsurhet dämpas om man gav fan i att förvanska historien genom snylta på begrepp. De scramblers som annonseras ut är ett skämt, och de flesta caféracers värre ändå.
"Caféscrambler" verkar vara benämningen på något som varken är det ena eller andra, och allt rörs ihop till en köckemödding av drömmar, feluppfattningar och inkompetens.
Fuck!
Vad skall man kalla en hoj som TR1an i annonsen?
Snygg, och med tilltalande linjer - men med absolut zero capability ute på vägen?
Caféracer? Absolut inte!
Det är ett hån mot decennier av farttradition.
Nej, man skall kalla det för vad det är:
Skådebröd!
En skyltfönsterattrapp, som ser lika fräscht ut vecka efter vecka - eftersom det inte går att använda till något mer än att titta på.