Nollvision
Jag är min egen nemesis.
...har ju ältats in i det oändliga så just det tänker jag inte prata om. Men det finns ju andra som vinkar till varandra. Till exempel så vinkade alla med likadan liten äggformad husvagn på oss när jag var liten. Så jag tänkte att det är dags för ett litet experiment.
Sagt och gjort, ut på stan. Jag startar med att lite försiktigt vinka till andra fotgängare på gågatan och resultatet är försiktigt optimistiskt. En del ser glada ut och hejar medan andra ser mest förbryllade ut. Jag förstår snabbt att detta inte är rätt typ av vinkande, de flesta tror ju att jag är någon gammal bekant.
Taktikbyte. Det som behövs är något som sticker ut och som särskiljer oss från andra, något som ger oss gemenskap och som visar på att där är en annan som mig och gör vinken till något naturligt. Jag startar med skyltfönstertittande fotgängare. Men efter att ha vinkat till en kvinna i över en minut utan respons (jag såg hur hon sneglade på mig flera gånger) så inser jag att fönstertittare är ett osocialt släkte ej intresserade av kontakt med likasinnade.
Målgruppen behöver visst begränsas mer. Jag glider in på ICA. Ställer mig vid en frysdisk och väntar. När så väl en pensionärsdam av det finare slaget öppnar frysdisken för att plocka upp ett paket torsk greppar jag snabbt ett paket fiskpinnar som jag håller och samtidigt som jag vinkar, ler ett stort tandleende och utropar glatt "Fisk!".
Responsen uteblir. Och när sedan butiksvakterna bär ut mig undrar jag vad som egentligen krävs för att man ska kunna heja på varandra? Och här kommer således frågan till SH.
Vilka hejar på folk man inte känner baserat på ett intresse eller ägande utöver motorcyklister och ägare av små äggformade husvagnar?
Sagt och gjort, ut på stan. Jag startar med att lite försiktigt vinka till andra fotgängare på gågatan och resultatet är försiktigt optimistiskt. En del ser glada ut och hejar medan andra ser mest förbryllade ut. Jag förstår snabbt att detta inte är rätt typ av vinkande, de flesta tror ju att jag är någon gammal bekant.
Taktikbyte. Det som behövs är något som sticker ut och som särskiljer oss från andra, något som ger oss gemenskap och som visar på att där är en annan som mig och gör vinken till något naturligt. Jag startar med skyltfönstertittande fotgängare. Men efter att ha vinkat till en kvinna i över en minut utan respons (jag såg hur hon sneglade på mig flera gånger) så inser jag att fönstertittare är ett osocialt släkte ej intresserade av kontakt med likasinnade.
Målgruppen behöver visst begränsas mer. Jag glider in på ICA. Ställer mig vid en frysdisk och väntar. När så väl en pensionärsdam av det finare slaget öppnar frysdisken för att plocka upp ett paket torsk greppar jag snabbt ett paket fiskpinnar som jag håller och samtidigt som jag vinkar, ler ett stort tandleende och utropar glatt "Fisk!".
Responsen uteblir. Och när sedan butiksvakterna bär ut mig undrar jag vad som egentligen krävs för att man ska kunna heja på varandra? Och här kommer således frågan till SH.
Vilka hejar på folk man inte känner baserat på ett intresse eller ägande utöver motorcyklister och ägare av små äggformade husvagnar?