Mitt ex hade roliga saker för sig. Mot slutet så träffades vi kanske en eller två dagar per månad, trots att vi bodde ett par kilometer ifrån varandra. Hennes ursäkt brukade vara att hon inte hade tid, och tro fan det för varje gång man pratade med henne hade hon läxor, skolarbeten, laboration, kvällsföreläsning, eller så hade hon skrivit upp sig på ett nytt ansvarsområde i skolan, skrivit in sig på en kvällskurs i drejning, gått med i ett irländskt band, börjat spela volleyboll, bokat en tvåveckors resa utomlands, börjat jobba kvällar på nationen och det ena med det femte. När man försynt frågade "men jag då, betyder inte jag någonting? När ska du göra plats i ditt schema för mig?" fick man till svar att "det är mycket nu bara, många som drar i mig. Vi får ses en annan gång"... Och skulle jag någon gång råka vara uppbokad en kväll som hon råkade ha tid för mig fick man ju såklart höra hur självisk man var, att det var mitt fel att vi aldrig träffades och att jag skulle avboka mina planer omgående för hon hade minsann inte fått se mig på evigheter... Dummast var ju såklart jag som stannade kvar så länge som jag gjorde, men jag tyckte verkligen om henne. Men till slut tvingades även dumma jag inse att man inte kan dejta någon som skiter så fullständigt i en, hur kär man än är. Hade hon velat umgås hade hon tagit sig tid, inte bokat upp sig på mer och mer tidskrävande aktiviteter. Men ja, man får väl vara glad att man kom till insikt till slut iallafall...