En av bästa vänner omkom i MC olycka - fortsätta köra?

[daniz]

Hej,

En av mina bästa vänner omkom i en MC olycka för 2 veckor sedan (i trafiken, ej på bana). Han hade kört i över 30 år. Jag har inte kört sedan dess och känner mig tveksam inför att fortsätta köra. Jag har själv kört i ca 10 år, är 34 år gammal snart och har inga barn. Jag har kört en del bana och visst det är en tjusning i sig men gillar att göra resor med hoj och även lite svängar i närtrakten.

Tycker att jag och min vän alltid kört med förnuft och haft marginaler. Olyckan berodde till störst del på min väns misstag. Nu hände det ofattbara ändå och jag står och tvekar om jag skall fortsätta köra. Jag känner ingen direkt lust att köra just nu vilket kanske är självklart. Jag var ej med när olyckan hände så jag är inte traumatiserad mer än själva chocken att förlöra en nära vän.

Har någon varit med om något liknande, hur har ni resonerat? Mina funderingar kanske reder ut sig självt med hjälp av tiden men tänkte att det kan vara intressant att höra andras tankar. Jag tänker att de i min närhet kände ju också min vän och de mår säkert väldigt dåligt om jag forstätter köra.

/ Dan

 

[iceice]

Vilket beslut hade din vän önskat att du tog?

 

[Kimbo]

Beklagar.

Har själv inte förlorat någon nära som kör hoj och hoppas att man slipper uppleva det. Därför kan jag heller inte sätta mig in i hur det är.

Det är okej att ta en paus från hojåkandet. Kanske ta ett steg tillbaka och titta från ett annat perspektiv? Ge det lite tid.

Antingen känns avsaknaden av körandet för stort så du tar upp det igen, eller så händer det inte och då är det väl inte riktigt menat att du ska fortsätta.

Som iceice skriver, vad tror du själv att din vän hade velat?



Lycka till, hoppas du hittar rätt.

 

[notrightrider]

Jag har jordat kompisar i decennier, och haft många tillfällen att fundera över min egen körning.

Svaret blir detsamma - för mig är det värt allt som hänt och allt som kan komma att hända.

Beslutet är inte bara mitt. Det är fattat i samförstånd med min hustru - som arbetar och lever genom häst.

Jag drog ner på min körning under några år när grabben var liten och vi båda föräldrar egenföretagade på var sitt håll. En krasch med gips hade fått för stora konsekvenser just då. Ett dödsfall faktiskt mindre, rent praktiskt - genom försäkringar.

För mig är det grundläggande för mitt välbefinnande att få köra MC, även om jag dör på kuppen.

Men, det är jag det. Hur någon annan skall göra måste få vara dennes val.


Om - OM du väljer att köra vidare så se till att hedra din kompis genom att inte göra om hans misstag.

 

[Kratoz]

Fruktansvärt tråkigt att höra.

Som iceice skriver. Vad hade din kompis velat att du gör?
Och även: Vad hade du velat att din kompis skulle ha gjort i omvänd situation?

Men far sa till mig innan han gick bort i cancer:
-"Låt inte den sista tiden med cancern bli det som definierar mig när jag är borta!"
-"Kom ihåg alla bra stunder vi haft istället!"

Naturligtvis enklare sagt än gjort men:
Låt inte olyckan bli det som definierar din kompis eller dina minnen av honom.
Kom ihåg de bra stunderna.

 

[Sukkaha]

Beklagar din förlust.

Köra hoj ska man göra om det tillför något gott. Har du tappat suget så tycker jag nog att du kan ägna din tid åt annat.
Suget återvänder kanske så småningom och då är det bara sadla hästen igen.

 

[Randonörd]

Stressa inte , -det är inget måste att köra hoj.
Suget kommer att komma tillbaka, -du kommer då vara mer riskmedveten. Det är fullständigt livsfarligt att köra hoj.

Man kör inte hoj för att man vill dö, man åker för att leva

 

[Bodensaren]

Beklagar sorgen

Har själv kört mc i ca 35 år, under dessa år har en del vänner omkommit i trafikolyckor såväl med mc, snöskoter som bil, en del gånger har tankarna kommit om det är värt att fortsätta åka.

För snart ett år sedan krockade jag med ett vildsvin i 90 km/h, i tio månader har jag hoppat på kryckor och arbetat med rehabilitering, för ca 2 veckor sedan kunde jag lägga kryckorna på hyllan och för lite drygt en vecka sedan kunde jag komma på och av min mc, sedan dess har jag hunnit köra nästa hundra mil, för mig har ensamheten i hjälmen varit terapi både för bearbetningen den sorg som jag har haft för de som gått bort, men även ett sätt att mentalt bearbeta min egen olycka, har passerat olycksplatsen ett par gånger utan att bli skakig.

Däremot är jag mera medveten om hur fort det kan gå även om man kör försiktigt, även en ödmjukhet över hur skört livet kan vara.

Kan inte tala om för dig hur du ska göra, det är ett beslut du själv måste komma fram till, för mig existerar inte i dagsläget att sluta köra hoj, jag kör i alla väder och under alla årstider och tycker det är ett elände när jag måste ta bilen istället för mc:n, sista tiden innan jag kunde komma upp på cykeln så drömde jag till och med om att komma igång igen (kan ju vara så att det är patologiskt).

Oavsett vad du bestämmer dig för hoppas jag att du är överens med dig själv i ditt beslut.

 

[jpe70]

Tungt.

Men, om personen omkommit bilolycka hade du slutat åka bil? Eller ens tänkt tanken?

Skickat från min G8441 via Tapatalk

 

[Hoztic]

Jag har full förståelse för att riskerna blir extremt påtagliga när det drabbar någon i sin absoluta närhet. Att folk dör är ju ganska vanligt, men att vänner dör mitt i livet är tack och lov desto ovanligare. Men det blir ju inte farligare för dig att köra hoj för att han dog. Jag har hamnat på sjukhus några gånger, och folk i min närhet har sagt åt mig att sluta för att nu är det farligt minsann. Nej, det är inte ett smack farligare dagen efter en vurpa än dagen innan den, enda skillnaden är att man plötsligt har blivit medveten om farorna, dom som vi med hjälp av sannolikhetsinlärningen ignorerar med tiden.

Ta en paus om det känns rätt, men du kanske inte behöver kränga iväg allt på Blocket imorgon. Låt känslorna landa och känner efter vad du vill. Ibland tappar man intresset för saker och ting, och ibland behöver man tid till annat. Stressa inte, minns din vän och gör det som känns rätt för dig, nu och imorgon. Men det har inte blivit farligare för dig att köra hoj.

 

[Harmon Rabb]

Jag beklagar sorgen. Sista två åren har jag förlorat två stycken som stod mig nära plötsligt och oväntat. Min mamma och en god vän. Man får andra prioriteringar. Saker som var viktiga var plötsligt inte särskilt viktiga längre. Det är en viktig lärdom och erfarenhet inför resten av ens liv.

Det är inte i stunder av sorg och nedstämdhet som de bästa besluten tas. Ge det lite tid och låt känslorna sjunka in. Ta inga förhastade beslut. Oavsett vad du landar i slutändan tror jag att beslutet som tas kommer att vara mer välgrundat om du låter tiden gå lite. Jag hade ställt undan motorcykeln och hängt undan skinnstället kanske för resten av säsongen om suget inte alls finns där att köra. Det är fullt förståeligt.

Ett gott råd - se till att ha lite extra stora marginaler i trafiken framöver oavsett hur du gör. Risken finns att du är mer avtrubbad och mindre närvarande stundvis i det sorgearbete du är mitt uppe i nu och en tid framöver. Det kan kanske vara en god idé att ställa undan hojen en period enkom av det skälet.

 

[daniz]

Tack för alla svar. Ja det är nog bara att ge det tid. Allt känns så overkligt fortfarande.

 

[sportbike]

Det är det här som är det jobbiga med livet, nära och kära kan plötsligt ryckas ifrån en på en bråkdel av en sekund.
Man känner sig oerhört maktlös.
Jag har inte åkt hoj på fem år nu, på grund av skador, men är stundtals sugen på att köpa ny hoj, tills jag kommer att tänka på att dom flesta vänner som jag vuxit upp med på motorcykel inte finns längre.
Visst, man kan ju haka på människor man inte känner bara för att det är kul köra motorcykel, men så sitter man där och tänker:
- Oj jävlar, det var nära att hojen framför frontade med den där lastbilen, hur var det man gjorde hjärt och lungräddning nu igen...

Kanske ska prova att åka solo, men då är det väl ingen som hittar en i det höga gräset...

 

[Ulvhamne]

Om det inte finns någon lust att köra, och det inte är roligt att köra finns det ju ganska lite skäl kvar att köra.
Det skull emöjligtvis vara att pendla i en storstad, eftersom att det är funktinellt bättre än alla alternativ typ.

Ta en paus tills suget kommer. Pausen kanske varar resten av livet, men det är ju inget fel i det. Det ska vara roligt att köra.

 

[Pär]

Jag förlorade en av mina bästa vänner sent på hösten 2012, året där på tvingade jag mig ut varje onsdag för att köra den sedvanliga turen. jag kan inte säga att jag direkt njöt av resan speciellt inte på vägen hem då det alltid e lite mer avslaget och inte så adrenalinstinnat då tankarna snabbt hamnade på min vän.

Men även detta var ett sätt att sörja min vän och få en halvtimme att ängna tankarna på de upsåt och resor vi gjort.
samtidigt som jag hade bestämt mig för att jag inte skulle bli en av de som gav upp mitt intresse och sålde allt som hade med motorcyklar att göra.

6 år senare kör jag fortfarnade hoj ( inte så ofta men det beror mer på att jag köpt hus och hund) jag ångra inte en sekund att jag fortsatte köra hoj, jag har fortfarande roligt och det ger mig fortfarande de "kickar" som jag söker.

sen är ju frågan .. vilket annat forum skulle man hänga på om man slutade med motorcyklar ?

så mitt råd är, tvinga dig ut lite då och då så du inte tappar det intresse som du haft så länge och som du förmodligen älskar.

 

[Harmon Rabb]

Det är det här som är det jobbiga med livet, nära och kära kan plötsligt ryckas ifrån en på en bråkdel av en sekund.
Man känner sig oerhört maktlös.
Jag har inte åkt hoj på fem år nu, på grund av skador, men är stundtals sugen på att köpa ny hoj, tills jag kommer att tänka på att dom flesta vänner som jag vuxit upp med på motorcykel inte finns längre.
Visst, man kan ju haka på människor man inte känner bara för att det är kul köra motorcykel, men så sitter man där och tänker:
- Oj jävlar, det var nära att hojen framför frontade med den där lastbilen, hur var det man gjorde hjärt och lungräddning nu igen...

Kanske ska prova att åka solo, men då är det väl ingen som hittar en i det höga gräset...

Människor omkring en försvinner. Det är livets gång. Man får vara tacksam för den tid man finns på jorden och de fina stunder man delat med nära och kära och träffat intressanta människor längst vägen som berikat ens liv. Hedra deras minne när de inte längre finns med oss genom att leva våra liv fullt ut.

Tycker du ska prova solokörningar om du känner att det kan vara ett alternativ. Jag hade en av mina absolut trevligaste mc-rundorna här om veckan. Utan mobiltelefon, klocka och endast ett kreditkort och körkort på fickan. Helt spontan oplanerad rutt tvärs över Skåne och sedan kusten runt. Spontanmiddag på ett fanatiskt ställe vid havet. En av höjdpunkterna det här året gastronomiskt. Trevliga avslappnade människor runt omkring. Kom hem innan en väderfront slog till med åska och regn i skymningen.

I perioder av sorg och reflektioner är ens intressen inte högt prioriterade. En dag kommer de tillbaka. Man är nyfiken på att se om man fortfarande känner lågan även om den är svag. I stunder som ovan. Då växer sig lågan starkare. Det innebär inte att allt är som det var. I grunden har du fått andra livserfarenheter och perspektiv på livet.

 

[Swedie]

Hade du haft barn hade du troligen slutat omedelbart då du vill finnas kvar för dom. Tycker inte du ska sälja allt och sluta köra, men ta en paus till suget kommer åter. Har själv en period av fullständig skit irl... och eh, man tappar lusten på allt. Jag vill fortfarande köra MC någon gång, men varken tid eller pengar räcker men är öppen för att en dag känna suget. Behåller alltså MC-kläder etc så man kan hoppa på en hoj när som. Fick låna kusinens i somras och det var nice, men räckte också.

Man inser inte att man bara har ett liv förrän man kommer nära förlora sitt eget eller ser annans gå till spillo.

 

[RymdBörje]

Hårt svårt och eländigt hur man än vänder på det.

Sånt suger.

Frågan du skall ställa dig är väl: Om jag slutar åka, ändrar det på något av det som hänt?
Din polare lär ju inte inte likt Lazarus få hjälp att återuppstå hur mycket du än lägger av.

Om du vill göra något för hans skull, till hans minne, glöm då inte bort honom!
Gör sån han skulle gjort och gör det på hans sätt om du kan...och ta ibland den där extra pilsnern som han numera är förhindrad att njuta av.

Ingenting blir väl bättre av att lägga av? Eller hur?

 

[bonde456]

En kompis dog på Lätt MC när jag var 16, när jag var 17 dog en bekant på en FMCK kurs och när jag var 19 eller 20 dog en avlägset bekant på Tung MC mitt framför kompisens ögon, När jag var 29 dog Mamma i en frontalkrock med bilen där syrran klarade sig med en hårsmån
Händelser sätter sina spår men 43 år gammal kör jag både MC och bil idag.

 

[Hojkul!]

Jag deltar i din ledsamhet över en vän som inte längre finns kvar i livet.

Imorgon söndag är det 13 veckor sedan jag körde omkull i knappt 40 km/h (nästan endast skrapmärken på hojen som la sig och gled några meter på asfalten, med mitt ben under...).
Jag försöker fortfarande att ta mig fram på bästa smärtlindrigaste sätt (rullstol) med 'ankfot' (Walkerortos) på benet. Borde ha kunnat belasta 100% denna vecka, men är långt ifrån där än. Ont i en axel så jag kan inte heller nyttja kryckorna. Klarar att ta mig fram kortare sträckor med båda, men då endast den ena som aktiv, den andra mer som ett 'psykiskt stöd'.

Mitt beslut har växt fram under dessa veckor och det är att OM jag får tillbaks hojen (försäkringsärende) så läggs den ut till försäljning i höst, alternativt i vår.
Jag kan absolut helt ärligt säga att jag inte har haft 'körsug' 1 enda gång.

Men, som många andra vittnar om; efter ett par år början man troligen att fundera på att köra igen.

Det finns dock ett alternativ som jag har spånat in på. Köra på bana! Där slipper man oroa sig för många av de risker som körning i trafik medför; dåligt underlag, andra (idiotiska) trafikanter, osynliga hinder/dolda faror m.m. m.m.

/H