Paraplyflicka
Ny medlem
Strömma skrev:2338546Hej Kungen!
Ledsen att jag inte har kommenterat ditt inlägg tidigare. Men när en sådan här sak drabbar någon närstående så blir det ibland lite för mycket att hantera, så jag har inte orkat kolla tråden jag själv har varit med och hållit liv i...
Tack för ditt stöd och dina kloka ord, det betyder mycket när det kommer från någon som borde ha fullt upp med att tänka på sig själv!
Jag känner inte till något om din olycka, men det känns skönt att höra att du är på väg tillbaka, även om jag förstår att du har en jobbig väg att gå! Att du sedan, trots din egen situation, orkar läsa sådana här trådar och känna med andra som har råkat illa ut, det är stort. Försök dock att inte blir alltför deppig av det, utan koncentrera dig på allt positivt runt omkring dig så att du orkar ta dig vidare själv i nuläget.
Vad gäller hojlivet så var vi nog många som från början tänkte att "nu är det färdigkört för mig". Jag har dock bestämt mig för att inte fatta något beslut förrän jag känner mig mogen att göra det. Visst är det mycket som talar för att man borde sluta köra, speciellt i nuläget, och helt klart är att det under alla omständigheter kan vara farligt. Å andra sidan, om man drar lärdom av de läxor man tyvärr ibland påtvingas, då är i alla fall risken att råka illa ut lite mindre.
Sedan är det ju så att alla hojåkare, trots att det är en ganska brokig skara, är en ganska "tight" grupp. Väldigt många är med i forum som exempelvis SH på nätet, forum som i princip varje dag uppdateras med information om någon ny olycka. Dom flesta av oss tar dessutom till oss detta på ett sätt som inte var möjligt för 10-15 år sedan, något som garanterat bidrar till att vi kör förståndigare än någonsin tidigare totalt sett. Fast visst är det jobbigt att läsa alla dessa trådar. Men dom flesta av oss kör ju dessutom bil, så låt oss se det hela ur ett annat perspektiv en gång: Tänk om vi hade ett forum för alla bilister, som uppdaterades med en tråd för varje bilolycka som sker, då hade nog inte dygnet ens räckt till för att läsa alla trådar. Men hur många överväger att ställa bilen för det? Visst, den är ett transportmedel i första hand, men ett farligt sådant och alternativ finns oftast...
Det finns mycket som kan vara livsfarligt, och dit kan man räkna in det mesta man gör på sin fritid. Gäller allt ifrån sporter/idrotter till kvällen på stranden med bad och korvgrillning. En av mina kompisar dog i tonåren i en mopedolycka, och en av mina allra bästa vänner förolyckades i tjugoårsåldern i bil. Både dessa olyckor var olyckor som inte hade behövt hända, men trots detta så hade de flesta i kompiskretsen moped, och vi fortsatte alla att köra bil. Är det verkligen rimligt att vi avstår från allt det? Nej, jag tror inte det.
Det är trots allt mycket man kan göra för att minska risken att råka illa ut. Att köra med omdöme och förstånd givetvis, undvika platser med onödigt mycket trafik, minimera turerna till de gånger du verkligen vill åka och alltså kör aktivt istället för passivt, börja åka bana om det är enbart farten som får adrenalinet att pumpa etc.
Hur du sedan ska göra är givetvis ett beslut som bara du kan ta. Men med de lärdomar och insikter du har med dig, och om du i fortsättningen bara kör för din egen skull och på ett sätt som gör att du inte ångrar något efteråt, då är du i alla fall en av dem jag gärna möter igen på våra hojvägar!
Jag önskar dig en snabb och problemfri väg tillbaka!
Ja man blir mycket berörd när man läser dessa inläggen här. Jag har försökt in i det längsta att inte kommentera något. Men nu tänkte jag dela med mig av min erfarenhet. Sambo var med om en mcolycka i början av året. En liten lastbil körde ut framför honom. När han var ca 10 meter ifrån honom. På sträckan höll han ca 50 km.
Telefonen ringer på jobbet. När jag svarar så hör jag sirener i bakgrunden. Adrenalinet börjar pumpa som sjutton. Vet att något har hänt....... Men vad...??? Sambon sa ändå på morgonen att han skulle ta bilen. Rösten som pratar med mig säger att sambon har råkat ut för en trafikolycka med sin hoj. Och är på väg till lasarettet. Fattar inget av det hon säger. Hör bara sirenerna som tjuter i bakgrunden.
Vänliga jobbarkompisar skjutsar mig till olycksplatsen. Men sambon är redan ivägkörd. På vägen ligger hojen. Och lastbilen står ute på körbanan där olyckan har hänt.
Snabbt iväg till lasarettet och in på akuten. Kommer in på rummet där sambon ligger. Men dom ska skicka iväg honom till storsjukhuset i Karlskrona. Iväg igen och kör efter ambulansen. Tankarna bara snurrar i huvudet. Försöker få en bild av det som har hänt. Hela jag känner mig i chocktillstånd.
Kommer in på Akutmottagningen i Karlskrona. Personalen är underbara. Tar hand om sambon och undersöker och röntgar honom. Man konstaterar 4 benbrott i benet. Brott på flera revben. EN massa skrapsår...... Jag försöker hålla mig lugn och sansad och försöker inte visa min oro och ängslan.
Kommer hem och får alla möjliga hjälpmedel. Som rullstol, gåstol, osv. Nu har han börjat hos sjukgymnasten för att träna upp sin kropp.
Nu har det gått flera månader sen olyckan. Sambon är fortfarande sjukskriven. Och kommer vara så i några månader till. En operation kommer att ske i höst. Steloperation av foten. Och ny rehabilitering igen.
I sånna här lägen så är vi människor rätt fantastiska. VI har en styrka och mod. Att finnas till och hjälpa så mycket man kan.
Så här i efterhand så har jag själv svår ångest när jag ska ut och köra hoj. Känner en stor oro att någon bildåre kör ut framför mig. Vet inte hur jag själv ska komma över det. Motorcykelkörning har varit en stor passion för mig innan. Hoppas den passionen kommer tillbaka igen.
Kan säga att personen i lastbilen kom undan med 600 i böter på plats. Det var hans straff för att han körde ut framför sambon. Nästan ett hån tycker jag. Med tanke på vad vi i våran familj fick och får fortfarande gå igenom.
Detta är mina erfarenheter och lite tankar om hur vi har blivit drabbade i våran familj. Svårt sätta orden på allt.
Till Eran Vän hoppas jag på allt det bästa och en snabb tillfrisknande
//Maria