Har inga fina flaschiga bilder.
Gjorde ett riktigt nybörjarfel. Men så var jag nybörjare oxå. Hände ungefär en månad efter uppkörning. Första gången som jag råkade ut för att det började regna medan vi var ute och åkte. Först bara lite så vi satte kurs hemåt, men hade åtskilliga mil att köra. Så började det regna mer och mer. Det var INTE greppet som blev sämre, utan mitt självförtroende. Blev onödigt rädd att lägga ner.
Kommer mot kurvan, är rädd att lägga mer på blöt vägbana och ser vägräcket framför mig.
Det är inte framhjulet som får kontakt med vägräcket utan min knäpuck! Som på räls följer jag räcket. Hinner tänka den befängda tanken att när räcket tar slut så kanske jag kan styra ut på vägen igen. Det är planen. Räcket tar slut och rakt framför mig står en soptunna.
Jag klipper soptunnan och en brevlåda och försvinner ner i ett djupt dike så att det bara swischar om bushar och lövsly. Inser att det inte kommer att gå bra, och släpper styret. Jag och hojen går då skilda vägar. Landar i var sin buske, ungefär.
Det är då make hör mig svära ve och förbannelse i intercomen och vet att jag är okej.
Även om jag kände mig ganska mörbultad.
Hur har hojen klarat sig? Tja den var i vilket fall körbar även om kåpan är repad och blinkers knäckt. Hur ska vi få upp den ur ett 1,5 m djupt dike?
Köra upp den är planen. Själv är jag så jag skakar, så det blir maken som får sätta sig på hojen och försöka få nog fäste i det blöta gräset för att få upp den. Det går inte. Den bara slirar.
Så vad göra? Jag får skjuta på. Jag tar i så mycket jag kan och leran sprutar om bakdäcket. Men meter för meter få vi upp den. Till slut så är den uppe på vägen igen, och vi hjälps åt att skrapa av mig den värsta leran.
Jag lossar lite på ryggskyddets midjeband för bröstkorgen gör ont, och sätter mig på hojen och hemresan börjar. Regnet har lugnat sig och lugnt och sansat rullar vi hemmåt. Kroppen värker. Efter så där en 4-5 mil märker jag att adrenalinet gått ur kroppen. När jag ska iväg från stopplikt har jag svårt att få upp fötterna. 1,5 mil senareär jag hemma. I stället för att köra upp på garageuppfarten som vanlig stannar jag på gatan. Jag vet att jag inte fixar sista svängen och guppet över trottoarkant.
Jag stannar på gatan, sätter ner fötterna, men kan inte räta på överkroppen. Det gör ont!
Under tiden har maken parkerat och hjälper mig av hojen. Jag kan fortfarande inte räta på mig. Make och barn insisterar på att jag borde åka upp till jourmottagningen (vi saknar akut). Jag har ingen lust. Ställer mig i duschen i stället. De tjatar, så jag ger mig, och vi åker till doktorn. Som konstaterar att det inte är någon fara. Röntgen har man inte, men jag har inga inre blödningar.
Ett år senare är jag på röntgen för misstänkt lunginflammation. När jag kommer tillbaka till remitterande läkare tittar han konstigt på mig. Nya röntgenplåtarna har tydligen två läkta revbensbrott som de tre år gamla inte hade. Och när kvinnor kommer med odokumenterade skador ska tydligen läkare vara misstänksamma. Men jag försäkrar honom glatt att det är ingen fara. De två knäckta revbenen beror bara på en motorcykelolycka.
PS. Att köra drygt 6 mil med 2 brutna revbenen rekommenderas INTE. Det är något jag helst inte vill göra om...