Usch, nu har det nästan gått en vecka sedan jag fick reda på detta.. Det tar emot att skriva här, för det finns aldrig ord som räcker till
Jag kände dig inte väl Ezzo, men du har hjälpt mig mer än du tror! Snart har det gått 4 år sedan vi träffades första gången och sedan dess har du dykt upp lite här och var.
Jag hade gått av och var med gänget ute på Tullinge, gipsad och kryckbunden.. Jag grubblade mycket på orsaken till min avåkning då, och du kom dit och började snacka med mig och hade din teori. Jag hade inte berättat hur det hade gått till, men du hade nog hört och ville hjälpa till.. Jag hade ingen aning om vem du var, men efter en tid insåg jag att mycket av det du sa lät vettigt..
Ett år senare fick jag åka med dig på Gälleråsen.. Lite nervös var jag, för jag tyckte du pratade mer med mig än att koncentrera dig på körningen
Men du kunde ju det där.. Det var blicken vi snackade om..
Bort med rädslan, upp med blicken och kolla dit du ska!!
Sedan dess kommer jag på mig själv med att tänka på blicken så fort jag kör
, men det kommer fortfarande inte naturligt.. Jag är fortfarande rädd (och sån här
skit gör inte saken bättre). Jag var nära att tas härifrån och nu har du tagits härifrån alldeles för tidigt!
Märkligt nog är det först nu som jag inser vilket otroligt stort hjärta du bar på och vilken välvilja du visade andra!
Kanske för att det inte är vanligt att stöta på en sådan människa, vad vet jag..
Mångas blickar kommer att vara sänkta länge, men liksom tidigare inlägg så kommer du göra dig påmind även i mitt huvud så länge jag kör, och det med glädje! Till nästa helg får du följa med mig några varv på GR.
Sov så gott så länge!
Jag sänder mina allra varmaste tankar till er som stog Ezzo nära! Ta hand om varandra!