Det är jag, en fantastisk maskin, och de fyra elementen.
Ouppmärksamheten som leder till säker död eller skador för livet.
Järnkollen över sig själv, sitt fordon och sin omgivning.
Berusningen som är som en nyförälskelse varje dag.
Och ändå måste man hela tiden ha tur. Tur att inte den drogade
bilföraren som sneddade helt oberäkneligt över och förbi mitt körfält
körde rakt in i mig i 70km/h och dödade mig.
Tur att han siktade en meter framför mig, och höll sig där.
Tur att jag hade insikt att förstå att taxichaffisen som tittar åt
ett annat håll och skiter i mig vid väjningsplikten kommer att köra
rätt ut; turen att mina bromsar då funkar så bra, och taxin som aldrig
kommer att veta vad som aldrig hände den gången.
Men färden fortsätter och förälskelsen är kvar.
Ibland undrar jag vad jag gör på sporthoj.com.
Min motorcykel är en liten skit på 400cc och är från 1984.
Accelerationen är skit och toppfarten är ett skämt, i jämförelse.
Kåporna är lite sneda och spruckna.
Tanken är lite bucklig.
Men hon läcker ingen olja och hon växlar som smör, helt perfekt.
Hennes 29 år gamla motor går som ett urverk, all el funkar problemfritt
och hennes bromskraft är inget mindre än fenomenal, fortfarande.
En gång var jag tvungen att bromsa henne hårt för att inte krocka med bilen framför, vid ett plötsligt trafikstopp på Essingeleden, och hon krävde inte mycket för att gå från 80km/h till stillastående. Hon stannade lugnt och fint och neg lite skönt i framgaffeln.
Hon var den mest påkostade av sitt slag och sin kubik på sin tid, och det märks.
Mest la de på ramen och motorn, resten på instrumentering, sittbekvämlighet, kåpa och sånt. Hon var bra för sin tid, och känns fortfarande som ett precisionsbygge av kaliber. Hon varvar ända till 11500, och låter som ett litet monster när man gasar på.
Hon är bra på grus, tar kurvor som en liten djävul, och drar hårt på raksträckor
som en slags representant för vad 80-talet kunde göra med mindre kubik á la RD350.
Att bara sätta sig i sadeln, slå på tändningen, starta och glida iväg sakta mot Örbyleden är något jag kan leva på årets alla dagar. Att gasa på i höga varv och höra ljudet från 8K+ varv är liksom att höra Pavarotti och kompisar kasta sig upp i höga c. Eller Elvis dra nån av sina stora 70-tals ballader. Detta obeskrivliga ljud.
I motorvägsfart, 110+, gör hon mig lugn, för hon är stabil som ett ånglok och är byggd för dessa farter. Aldrig någonsin något wobbel, inga vibrationer och kåpan gör sitt jobb utan aber. Kör jag kurvig landsväg kan jag svänga henne nästan som en riktig räser, hennes stenstyva chassi är gjort för det, höga markfrigång, fotpinnar som är fjädrade uppåt. Jag kan också njuta av att sitta i världens skönaste sadel, köra lugnt och kasta många blickar på sjöarna och skogarna jag passerar. Jag kan stanna och förfriska mig, ta en cigg och stå och glo på henne en stund. Kanske köra henne över till andra sidan av vägen, ställa henne mot bakgrunden av en ovanligt vacker sjöutsikt, och stå och titta en stund. På både henne och sjön.
Jag kan köra var som helst och bara njuta av min motorcykel, jag kan också fullständigt glömma motorcykeln och bara njuta av landskapen jag susar förbi. Men min motorcykel förhöjer njutningen av alla vägar och alla landskap. Med henne är det en njutning att vara på vilken väg som helst.
Och faran. Kraschar hon kraschar jag. Vi kommer båda att dö. Så vi håller koll.
Jag kommer att jämföra alla framtida motorcyklar med henne.
Spelar ingen roll vilken prestanda de har, hur
känns det att köra dem?
Jag vill inte ens gå in på hur det är att ha en underbar kvinna som passagerare där bak, som kramar mig extra hårt när vi passerar nåt extra vackert ställe, eller när vi tar en kurva extra härligt, eller hur hon känner både spänning, fara och samtidigt trygghet med mig vid styret, upplevelsen, sexigheten, kunskaperna och skickligheten, och ansvaret hon lägger på mig över hennes liv i varje sekund av färden, hur jag instruerar henne i att följa med i kurvorna, att hon måste hålla i mig, vid midjan hela tiden för låg tyngdpunkt, så att jag känner att hon är med så att jag inte blir nervös, hur jag tränar henne i att hålla i tanken vid hård inbromsning...
Min post är sentimental för att motorcykel är 99% sentiment för mig.
Jag vet inte hur många gånger jag tackat nej till "men vi ska ju ta bilen dit, hoppa in, det är ju enklare"
-aldrig i livet. Ni tar bil, jag tar på mig kläder och skit och kör min hoj, även i spöregn. Hellre.
Jag är biten för livet. Sadeln, styret, kopplingshandtaget, växlarna, bromsarna, luften, sjöarna, skogarna, vägarna som svänger.
I sommar kommer jag har ABBA-låten Eagle i hörlurarna när jag kör land och rike runt, vet inget som summerar motorcykel så som den låten:
I dream I'm an eagle
I dream I can spread my wings
Flying high like a bird in the sky
I'm an eagle that rides on the breeze
High, high, what a feeling to fly
Over mountains and forests and seas
And to go anywhere that I please
https://www.youtube.com/watch?v=dDI7x1nwTUw
, kopplat till en av ABBAs mest underskattade låtar.
