Gå ner i vikt/komma i form - dela med er av era erfarenheter!

[He rik]

Ju mer forskning, desto mer lär vi veta om våra kroppar även om det kan vara jobbigt att gamla sanningar kanske inte stämmer...

Detta är det du säger som jag hakar upp mig lite på, i sammanhanget och tillsammans med din övriga text verkar det som att du påstår att den gamla sanningen "ät mindre än du förbrukar så går du ner i vikt" inte stämmer för alla och att det finns de som går upp ändå pga. någon gen/biologisk förutsättning.

Meen det är inte jag som säger.
l]

Jag har inte läst det du länkat till, enbart det du skrivit och det är det jag kommenterar, för gammal surfdator så det tar för lång tid att klicka på länkar..

 

[Old Badger]

Detta är det du säger som jag hakar upp mig lite på, i sammanhanget och tillsammans med din övriga text verkar det som att du påstår att den gamla sanningen "ät mindre än du förbrukar så går du ner i vikt" inte stämmer för alla och att det finns de som går upp ändå pga. någon gen/biologisk förutsättning.





Jag har inte läst det du länkat till, enbart det du skrivit och det är det jag kommenterar, för gammal surfdator så det tar för lång tid att klicka på länkar..

Ja, det är lätt att haka upp sig nuförtiden.
Ännu lättare om man missförstår och inte lyssnat på programmet, som alltså inte är mina åsikter utan det jag lyssnade på för mer än 8 månader sedan...

 

[steffe]

Sammanfattningsvis enl SR så är/har smala människor större rövhål.

 

[He rik]

Devisen ”kalorier in - kalorier ut” stämmer inte. Den stämmer för dig och för mig så visst skulle vi kunna tro att det gäller för andra också men så är det tydligen inte.

Devisen ”kalorier in - kalorier ut” stämmer inte. För att förstå varför vissa går lätt upp i vikt och andra inte behöver man blicka inåt. Forskning visar att det kan vara din kropps förmåga att omsätta och lagra fett som spelar roll för om du är överviktig eller inte.
Vi föds med olika förutsättningar för att lagra fett, efter 20-årsåldern kan man inte minska sitt antal fettceller. Stress och sömnbrist är också en faktor som påverkar hur lätt vi har för att gå upp i vikt.
Att späka sig är ingen bra idé, man måste jobba med sin kropp och inte mot den. Det menar Erik Hemmingsson, överviktsforskare på Gymnastik- och idrottshögskolan.

Biologin bakom övervikt
Vissa tycks kunna äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt medan andra får kämpa för att mota tillbaka varje extra kilo. Varför är det så?
https://sverigesradio.se/avsnitt/1187387
Tiden går fort för jag tycker inte det var länge sedan jag lyssnade men det var tydligen 20 november...

Men bara för att inte har problem med vikten betyder inte att jag inte har problem att komma i form.
Jag är för slö för att träna så jag använder varje tillfälle att röra på mig. Undviker hiss och rulltrappor när det går och är det inte för mycket folk tar jag vartannat trappsteg i lite fart också.
Cyklar så ofta jag kan! Men undviker naturligtvis lycra eftersom det materialet stryper blodtillförseln till hjärnan och skapar en hänsynslös, egoistisk trafikant och det vill man ju undvika.
Köra motorcykel är väl inte så jobbigt men börjar man få upp farten på bana, i mitt fall fortfarande för låg, så känns det om man kört flera dagar i rad. Kul "träning" är det.

Min vikt är "normal" dvs 75 kg innan jag sätter mig i sadeln inklusive feta, knappt använda Classicknäpuckar.

Ja, det är lätt att haka upp sig nuförtiden.
Ännu lättare om man missförstår och inte lyssnat på programmet, som alltså inte är mina åsikter utan det jag lyssnade på för mer än 8 månader sedan...

Ah, du förmedlade bara vad de sade i programmet ovan, jag fick för mig du ansåg det kunde stämma när jag läste inlägget och det du senare skrev, sorry.

 

[Old Badger]

Jag gör ett nytt försök...
Nedanstående är inte mina personliga åsikter, jag är inte forskare och tänker heller inte försvara dessa påståenden!

Devisen ”kalorier in - kalorier ut” stämmer inte. För att förstå varför vissa går lätt upp i vikt och andra inte behöver man blicka inåt. Forskning visar att det kan vara din kropps förmåga att omsätta och lagra fett som spelar roll för om du är överviktig eller inte.
Vi föds med olika förutsättningar för att lagra fett, efter 20-årsåldern kan man inte minska sitt antal fettceller. Stress och sömnbrist är också en faktor som påverkar hur lätt vi har för att gå upp i vikt.
Att späka sig är ingen bra idé, man måste jobba med sin kropp och inte mot den. Det menar Erik Hemmingsson, överviktsforskare på Gymnastik- och idrottshögskolan.

Biologin bakom övervikt
Vissa tycks kunna äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt medan andra får kämpa för att mota tillbaka varje extra kilo. Varför är det så?
https://sverigesradio.se/avsnitt/1187387

Om man har lyssnat på programmet och tycker att de behöver veta att de har fel kan man kontakta redaktionen!
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1272&artikel=349274

 

[L. Mäkinen]

Energin kan inte förintas utan bara byta form. Det som brukar falla bort i diskussionen är att alla kroppar inte tar till sig den energi som finns i maten. Värdet på förpackningen är ett ungefärligt teoretiskt värde och inte en absolut siffra. Har kroppen annan sammansättning kan man få tillgodo större eller mindre mängd energi.

Energi som tas upp av kroppen går främst åt till tomgångsförbränning, dvs att hålla igång alla muskler och hjärnan och att hålla temperaturen uppe.

Sen kan man påverka toppar och dalar genom att motionera. Det krävs ganska mycket för att den delen ska märkas på vågen.
Träning ger förstås även större muskler så att tomgången drar mer bränsle.

 

[Steffo K]

Energin kan inte förintas utan bara byta form. Det som brukar falla bort i diskussionen är att alla kroppar inte tar till sig den energi som finns i maten. Värdet på förpackningen är ett ungefärligt teoretiskt värde och inte en absolut siffra. Har kroppen annan sammansättning kan man få tillgodo större eller mindre mängd energi.

Energi som tas upp av kroppen går främst åt till tomgångsförbränning, dvs att hålla igång alla muskler och hjärnan och att hålla temperaturen uppe.

Sen kan man påverka toppar och dalar genom att motionera. Det krävs ganska mycket för att den delen ska märkas på vågen.
Träning ger förstås även större muskler så att tomgången drar mer bränsle.

Instämmer! Jag har tokräknat kalorier under ett halvår, dvs vägt och bokfört varenda tugga jag stoppade i mig för att verkligen göra allt i min makt för att gå ner i vikt. Jag vägde 105 kilo och ville ner till 90 på ett halvår och tog hjälp av något program. Jag fick fram att jag skulle äta 1800 kalorier i veckan för att gå ner ett kilo/vecka, och drygt 2000 kalorier för att gå ner ett halvkilo om jag minns rätt. Jag startade med dryga 2000 eftersom jag hade tid på mig. Två veckor senare hade jag gått upp en aning och fick panik. Gick ner till 1800/ dag och stod helt still. På 1500 kalorier om dagen gick jag ner i snitt 0,5 kilo/vecka och lyckades på så vis gå ner 12 kilo under de återstående månaderna.

I lumpen kunde jag leva på hälften av vad mina kollegor åt utan att bryta ihop av energibrist och någon gång när jag testat att fasta 10 dagar tillsammans med en kompis så kunde jag leva som vanligt och träna styrketräning etc, medan han mest låg och flämtade.

Jag är helt övertygad om att min kropp är bra på att suga i sig den energi som jag stoppar i munnen. Varför ska man inte kunna ha olika energiupptagningsförmåga på samma sätt som man har gener för att vara stark/svag, snabb/långsam etc? Vissa människor jag känner äter enorma mängder mat, rör sig normalt och är riktigt rippade ändå, så givetvis måste dessa människor ha ett lägre energiupptag än tex mig. De kanske bajsar bort allt istället.

Nu kan detta säkert tolkas som gnäll och försvar för att jag är överviktig, och i viss mån är det så . 1500 kalorier om dagen är plågsamt lite, och efter flera månader på den kosten så halkade jag tillbaka på mina normala dryga 2000 kalorier och en långsam, men stadig viktuppgång.

 

[Two stroke man]

Instämmer! Jag har tokräknat kalorier under ett halvår, dvs vägt och bokfört varenda tugga jag stoppade i mig för att verkligen göra allt i min makt för att gå ner i vikt. Jag vägde 105 kilo och ville ner till 90 på ett halvår och tog hjälp av något program. Jag fick fram att jag skulle äta 1800 kalorier i veckan för att gå ner ett kilo/vecka, och drygt 2000 kalorier för att gå ner ett halvkilo om jag minns rätt. Jag startade med dryga 2000 eftersom jag hade tid på mig. Två veckor senare hade jag gått upp en aning och fick panik. Gick ner till 1800/ dag och stod helt still. På 1500 kalorier om dagen gick jag ner i snitt 0,5 kilo/vecka och lyckades på så vis gå ner 12 kilo under de återstående månaderna.

I lumpen kunde jag leva på hälften av vad mina kollegor åt utan att bryta ihop av energibrist och någon gång när jag testat att fasta 10 dagar tillsammans med en kompis så kunde jag leva som vanligt och träna styrketräning etc, medan han mest låg och flämtade.

Jag är helt övertygad om att min kropp är bra på att suga i sig den energi som jag stoppar i munnen. Varför ska man inte kunna ha olika energiupptagningsförmåga på samma sätt som man har gener för att vara stark/svag, snabb/långsam etc? Vissa människor jag känner äter enorma mängder mat, rör sig normalt och är riktigt rippade ändå, så givetvis måste dessa människor ha ett lägre energiupptag än tex mig. De kanske bajsar bort allt istället.

Nu kan detta säkert tolkas som gnäll och försvar för att jag är överviktig, och i viss mån är det så . 1500 kalorier om dagen är plågsamt lite, och efter flera månader på den kosten så halkade jag tillbaka på mina normala dryga 2000 kalorier och en långsam, men stadig viktuppgång.

Fortfarande så handlar det ju precis som du skriver om det du stoppar i dig minus det du bränner.

Uppenbarligen så bränner du runt 1800-1900 kalorier om dagen. Och som du säger så går du ner i vikt om du äter mindre än det samt ökar i vikt om du äter mer än det.

Och det gäller ju att hitta en metod man trivs med och kan fortsätta med som en livsstil, inte bara ett projekt på några månader. Såna projekt lär ju bara kroppen att det ibland kommer svåra tider med ont om man och då lär sig kroppen att under goda tider bygga upp reserver inför de dåliga tiderna.

 

[Starstriker]

Ett tips till som folk verkar ha missat; drick mycket vatten under dagen. Och ett stort glas före varje måltid.
Tror vatten ökar ämnesomsättningen på nåt vis.

 

[Steffo K]

Fortfarande så handlar det ju precis som du skriver om det du stoppar i dig minus det du bränner.

Uppenbarligen så bränner du runt 1800-1900 kalorier om dagen. Och som du säger så går du ner i vikt om du äter mindre än det samt ökar i vikt om du äter mer än det.

Och det gäller ju att hitta en metod man trivs med och kan fortsätta med som en livsstil, inte bara ett projekt på några månader. Såna projekt lär ju bara kroppen att det ibland kommer svåra tider med ont om man och då lär sig kroppen att under goda tider bygga upp reserver inför de dåliga tiderna.

Japp. Kruxet är bara att den mängden kalorier är färre än vad min fru på 159 cm äter för att gå ner i vikt, och det är helt enkelt svårt att äta så lite under en tid, speciellt som matlagning och smaker är något jag älskar. Annars hade jag varit smal . Jag håller mig mätt på dryt 2000 kalorier om dagen. Färre så är jag hungrig under delar av dagen, och det blir lätt att man äter något för att döva hungern. Jag måste aktivt hela tiden hindra mig själv från att äta när jag blir hungrig, och i längden så brukar det tyvärr fallera. Fibrer ska funka sägs det, men jag får total katastrofmage av fibrer (smärtoor och nära på ostoppbar rännskita), så jag kan inte ha stor mängd råkost i maten.

Nu med mitt typ 20:e viktnedgångsförsök, så tänker jag testa att inte äta någon direkt diet eller svälta för mycket. Jag tänker att jag ska prova att äta ett vettigt mål mat om dagen för att hjärnan ska ha något att se fram emot och livet inte bara bli en enda lång hunger, men att jag kan hålla frukosten till ett kokt ägg och någon skiva pålägg, lunchen lite större men utan kolhydrater och inget överdådigt, och sedan en mer normal middag. Det borde vara hyggligt enkelt att hålla intaget nere mellan 1500-1900 kalorier på så vis utan och förhoppningsvis är det tillräckligt gott för att jag ska hålla ut i längden.

 

[L. Mäkinen]

Min plan för hösten är klar.
Vecka 32.5 BMI 33,5
Vecka 52.5 BMI 27,5
Metod:
Minska intag av mat och sötsaker
Ta mig till enduroslingan ibland

Ikväll blir det pizza

 

[Two stroke man]

Japp. Kruxet är bara att den mängden kalorier är färre än vad min fru på 159 cm äter för att gå ner i vikt, och det är helt enkelt svårt att äta så lite under en tid, speciellt som matlagning och smaker är något jag älskar. Annars hade jag varit smal . Jag håller mig mätt på dryt 2000 kalorier om dagen. Färre så är jag hungrig under delar av dagen, och det blir lätt att man äter något för att döva hungern. Jag måste aktivt hela tiden hindra mig själv från att äta när jag blir hungrig, och i längden så brukar det tyvärr fallera. Fibrer ska funka sägs det, men jag får total katastrofmage av fibrer (smärtoor och nära på ostoppbar rännskita), så jag kan inte ha stor mängd råkost i maten.

Nu med mitt typ 20:e viktnedgångsförsök, så tänker jag testa att inte äta någon direkt diet eller svälta för mycket. Jag tänker att jag ska prova att äta ett vettigt mål mat om dagen för att hjärnan ska ha något att se fram emot och livet inte bara bli en enda lång hunger, men att jag kan hålla frukosten till ett kokt ägg och någon skiva pålägg, lunchen lite större men utan kolhydrater och inget överdådigt, och sedan en mer normal middag. Det borde vara hyggligt enkelt att hålla intaget nere mellan 1500-1900 kalorier på så vis utan och förhoppningsvis är det tillräckligt gott för att jag ska hålla ut i längden.

Jag gillar inte heller dieter. Därför föredrar jag att träna. Är man ovan med träning så är ju dock faran där också att man börjar för hårt, bränner ut sig efter några veckor, månader och så går man tillbaka till livet som soffpotatis före man hittat in i bra rutiner.

 

[Str3 R]

Alla kroppar funkar olika, det som funkar för en kanske inte funkar för nån annan. Jag tycker man får hitta sin lösning, min kropp funkar bäst på modellen stenålderskost.

Jag är skitglad för nu är jag smal.

 

[doolar]

Instämmer! Jag har tokräknat kalorier under ett halvår, dvs vägt och bokfört varenda tugga jag stoppade i mig för att verkligen göra allt i min makt för att gå ner i vikt. Jag vägde 105 kilo och ville ner till 90 på ett halvår och tog hjälp av något program. Jag fick fram att jag skulle äta 1800 kalorier i veckan för att gå ner ett kilo/vecka, och drygt 2000 kalorier för att gå ner ett halvkilo om jag minns rätt. Jag startade med dryga 2000 eftersom jag hade tid på mig. Två veckor senare hade jag gått upp en aning och fick panik. Gick ner till 1800/ dag och stod helt still. På 1500 kalorier om dagen gick jag ner i snitt 0,5 kilo/vecka och lyckades på så vis gå ner 12 kilo under de återstående månaderna.

I lumpen kunde jag leva på hälften av vad mina kollegor åt utan att bryta ihop av energibrist och någon gång när jag testat att fasta 10 dagar tillsammans med en kompis så kunde jag leva som vanligt och träna styrketräning etc, medan han mest låg och flämtade.

Jag är helt övertygad om att min kropp är bra på att suga i sig den energi som jag stoppar i munnen. Varför ska man inte kunna ha olika energiupptagningsförmåga på samma sätt som man har gener för att vara stark/svag, snabb/långsam etc? Vissa människor jag känner äter enorma mängder mat, rör sig normalt och är riktigt rippade ändå, så givetvis måste dessa människor ha ett lägre energiupptag än tex mig. De kanske bajsar bort allt istället.

Nu kan detta säkert tolkas som gnäll och försvar för att jag är överviktig, och i viss mån är det så . 1500 kalorier om dagen är plågsamt lite, och efter flera månader på den kosten så halkade jag tillbaka på mina normala dryga 2000 kalorier och en långsam, men stadig viktuppgång.

Det är inget försvar eller ursäkter i min bok, du har bara inte hittat rätt väg än för dig!

Jag sprang bort mina kilon och springer fortfarande, men inte lika mycket. För mig funkar 2500 kcal om dagen om jag springer två gånger i veckan. När jag gick ner så åt jag samma, men sprang tre till fyra gånger i veckan. Året runt, varje vecka. Hade jag inte sprungit och bara underätit hade det aldrig funkat. Då hade jag fått ligga på typ 1500 kcal om dagen och varit helt panikhungrig hela tiden.

För vissa funkar det att underäta som fan, men min erfarenhet är att det ger rätt dåligt resultat i längden. Till slut är man tillbaka i gamla vanor, det är svintufft att svälta sig. Det finns noll utrymme till minsta utsvävning, och hela dagen kretsar kring mat. Det är inte ett kul liv att ha.

Hitta en motionsform som innebär maxpuls åtminstone delar av tiden, gärna stor del av den. En sån fet medelålders tjockis som jag var när jag började, slog i maxpulsen efter 30 sekunder när jag började springa. Effektivt! Inte tar det lång tid heller, och man måste inte ha gymkort eller ta sig någonstans. På med hörlurar, musik, ljudbok, radio vad som helst, och sen ut och slit i 20 minuter. 20 minuter! Det är en timme i veckan om du kör tre pass. Prova - funkar det inte har du testat iaf.

 

[doolar]

Jag gillar inte heller dieter. Därför föredrar jag att träna. Är man ovan med träning så är ju dock faran där också att man börjar för hårt, bränner ut sig efter några veckor, månader och så går man tillbaka till livet som soffpotatis före man hittat in i bra rutiner.

Nä dieter är inget för mig heller - jag äter som vanligt men drar ner på framförallt kolhydrater. Men annars äter jag allt (utom musslor, vem fan äter musslor?!? så jävla äckligt).

Provade massor med olika dieter förr, och inget hjälpte, för jag var alltid hungrig och åt bonusmackor till slut, gärna med en halv liter mjölk till.

 

[doolar]

Instämmer! Jag har tokräknat kalorier under ett halvår, dvs vägt och bokfört varenda tugga jag stoppade i mig för att verkligen göra allt i min makt för att gå ner i vikt. Jag vägde 105 kilo och ville ner till 90 på ett halvår och tog hjälp av något program. Jag fick fram att jag skulle äta 1800 kalorier i veckan för att gå ner ett kilo/vecka, och drygt 2000 kalorier för att gå ner ett halvkilo om jag minns rätt. Jag startade med dryga 2000 eftersom jag hade tid på mig. Två veckor senare hade jag gått upp en aning och fick panik. Gick ner till 1800/ dag och stod helt still. På 1500 kalorier om dagen gick jag ner i snitt 0,5 kilo/vecka och lyckades på så vis gå ner 12 kilo under de återstående månaderna.

I lumpen kunde jag leva på hälften av vad mina kollegor åt utan att bryta ihop av energibrist och någon gång när jag testat att fasta 10 dagar tillsammans med en kompis så kunde jag leva som vanligt och träna styrketräning etc, medan han mest låg och flämtade.

Jag är helt övertygad om att min kropp är bra på att suga i sig den energi som jag stoppar i munnen. Varför ska man inte kunna ha olika energiupptagningsförmåga på samma sätt som man har gener för att vara stark/svag, snabb/långsam etc? Vissa människor jag känner äter enorma mängder mat, rör sig normalt och är riktigt rippade ändå, så givetvis måste dessa människor ha ett lägre energiupptag än tex mig. De kanske bajsar bort allt istället.

Nu kan detta säkert tolkas som gnäll och försvar för att jag är överviktig, och i viss mån är det så . 1500 kalorier om dagen är plågsamt lite, och efter flera månader på den kosten så halkade jag tillbaka på mina normala dryga 2000 kalorier och en långsam, men stadig viktuppgång.

Jag har några åsikter kring ditt försök innan, obs bara mina åsikter och ta det som du vill:

Först - 15 kg på ett halvår är ett snabbt tapp. Tror du skulle haft större framgång i längden med att sikta på ett kg i månaden.

På 2000 kcal gick du upp, men du ändrade intaget efter bara två veckor. Du åt förmodligen mindre än innan. Kroppen kompenserar ibland med att behålla mer vatten tex, eller börjar "spara". Låt det ta lite längre tid. 2000 kcal är ganska lite för en vuxen man, om du inte bara sitter på rumpan alltid i kombination med en väldigt låg ämnesomsättning. Jag skulle fortsatt på de 2000 kcal åtminstone en månad, gärna två, innan jag gav upp.

När du sen gick ner efter 1800 kcal respektive 1500 kcal så var kroppen ifatt och du underåt rejält.

Långtidsperspektiv ger bäst resultat i längden, det är min fasta övertygelse.

Ät 2000 - 2500 kcal om dagen, spring två till tre gånger i veckan och gör det i minst tre månader. Jag tror det hade funkat, du har ju uppenbarligen uthålligheten att klara av det!

 

[He rik]

Jag har några åsikter kring ditt försök innan, obs bara mina åsikter och ta det som du vill:

Först - 15 kg på ett halvår är ett snabbt tapp. Tror du skulle haft större framgång i längden med att sikta på ett kg i månaden.

På 2000 kcal gick du upp, men du ändrade intaget efter bara två veckor. Du åt förmodligen mindre än innan. Kroppen kompenserar ibland med att behålla mer vatten tex, eller börjar "spara". Låt det ta lite längre tid. 2000 kcal är ganska lite för en vuxen man, om du inte bara sitter på rumpan alltid i kombination med en väldigt låg ämnesomsättning. Jag skulle fortsatt på de 2000 kcal åtminstone en månad, gärna två, innan jag gav upp.

När du sen gick ner efter 1800 kcal respektive 1500 kcal så var kroppen ifatt och du underåt rejält.

Långtidsperspektiv ger bäst resultat i längden, det är min fasta övertygelse.

Ät 2000 - 2500 kcal om dagen, spring två till tre gånger i veckan och gör det i minst tre månader. Jag tror det hade funkat, du har ju uppenbarligen uthålligheten att klara av det!

Å fan, år 2000kcal lite..

Jag ligger i veckosnitt på 1800/dag ungefär, när jag ska ner igen efter vinter och jul-tröstätandet så lägger jag mig på 1500 ungefär och då kör jag ändå bort en ca:1000 i veckan på träning och har ett arbete där jag rör mig en hel del.

Nu är jag ingen fanatiker som sitter och väger allt men har ju kollat upp det mesta jag normalt käkar så har ju någotsånär koll på mängden energi jag stoppar i mig, att jag inte är beroende av sås till maten hjälper nog till en del med när det ska käkas kalorisnålt.
Snacks, godis och kaffebröd är inget jag är förtjust i, frukt däremot käkar jag desto mer av och mörk choklad är det enda jag faktiskt satt en begränsning på annars skulle jag helt klart överkäka, nu blir det max 80g i veckan men skulle klart kunna dra i mig en kaka på 100g per dag..

Tycker 2000/dag i veckosnitt låter mycket jag, men, vi tar upp och förbränner energi olika så viktigt att hitta det som funkar för en själv och inte utgå från någon "mall" när det kommer till hur mycket vi kan äta.

 

[doolar]

Å fan, år 2000kcal lite..

Jag ligger i veckosnitt på 1800/dag ungefär, när jag ska ner igen efter vinter och jul-tröstätandet så lägger jag mig på 1500 ungefär och då kör jag ändå bort en ca:1000 i veckan på träning och har ett arbete där jag rör mig en hel del.

Nu är jag ingen fanatiker som sitter och väger allt men har ju kollat upp det mesta jag normalt käkar så har ju någotsånär koll på mängden energi jag stoppar i mig, att jag inte är beroende av sås till maten hjälper nog till en del med när det ska käkas kalorisnålt.
Snacks, godis och kaffebröd är inget jag är förtjust i, frukt däremot käkar jag desto mer av och mörk choklad är det enda jag faktiskt satt en begränsning på annars skulle jag helt klart överkäka, nu blir det max 80g i veckan men skulle klart kunna dra i mig en kaka på 100g per dag..

Tycker 2000/dag i veckosnitt låter mycket jag, men, vi tar upp och förbränner energi olika så viktigt att hitta det som funkar för en själv och inte utgå från någon "mall" när det kommer till hur mycket vi kan äta.

Jo du har rätt - vad som är mycket för mig kan vara lite för dig osv. Jag författade posten efter vad han skrivit innan. Men det är omöjligt för mig att veta såklart - och jag var lite skeptisk till att skriva den öht.

2500 kcal om dagen för en vuxen man är vad som räknas som standard eller utgångsvärde. 2000 kcal för en vuxen kvinna.

Hade jag ätit 2000 kcal per dag hade jag blivit ännu smalare, och mått kass. Vi är olika, som du poängterar!

 

[Sniglom]

Hur jag gör?

För ett antal år sedan körde jag en vända med LCFH och gick ner 12kg. För mig fungerade det mycket bättre än att räkna kalorier. Jag åt tills jag blev mätt, räknade ingenting och gick ner i vikt. Förutom att jag saknade bröd, så kändes det aldrig snålt med maten. Kött, såser, sallader och ostar. Fantastiskt.

Jag slutade egentligen aldrig helt, definitivt lagt om min smak kring hur jag vill ha min mat, även om jag är mer liberal med vad jag äter idag.

Jag har även prövat att gå ner i vikt med periodisk fasta. 1-2 dagar i veckan drack jag bara vatten, resterande dagar åt jag som jag ville. Jag slapp helt bry mig om vad och hur mycket jag åt, vilket gjorde det till en väldigt enkel diet. Som bantningsmetod fungerade det alldeles utmärkt och det syntes på matkontot också.
Tvärtemot vad många tror så upplevde jag det inte svårt att fasta, blev inte särskilt trött heller. Det stora problemet var att det är tråkigt att gå utan mat. Ett stort plus av att fasta är att jag lärde mig skilja på vad som är riktig hunger och vad som bara är ett sug efter mat eller rörelser i magen. Det har jag användning för även när jag inte sysslar med fasta. Försöker man hålla formen är det dumt att äta när man inte är hungrig.

I dagsläget sysslar jag inte konsekvent med lchf eller fasta. Men när jag känner mig seriös i köket så blir det garanterat en lchf-måltid. Från fastandet har jag behållt lärdomen om riktig hunger och använder den till att faktiskt bara äta om jag är hungrig på riktigt.

Exempelvis, i dag åt jag en stor lunch, då lagar jag inte middag per automatik, det får bli om jag faktiskt känner mig hungrig. När jag väl äter försöker jag ta det lugnt och få ner tempot genom att fokusera på vad maten smakar. (Annars blir det så gärna att jag äter snabbt och får i mig för mycket.) Och jag försöker äta tills jag slutar vara hungrig, istället för att äta mig proppmätt, bli däst och trött.

 

[dn-L]

Vill bara flika in åldersproblemet, grejer som funkar vid 20+ funkar inte vid 40+. När man passerat den gränsen så gäller helt andra spelregler så ta aldrig råd från slynglar.