Den här gången ska jag orka mig på en rapport tänkte jag. Vi var blott 4 förväntansfulla tjejer som samlades på lördagens morgon hos Olle, en perfekt grupp egentligen! Förutom Olle anslöt Micke, som skulle vara mek, köra följebil och hjälpa till med instruktörandet, snacka om lyxigt! Tänk själva: ”Ojdå, kedjan behöver spännas”, eller ”Hoppsan, styret är ju snett” och så lämnar man över till super-Micke som fixar allt! Klockers! Eller att man har caféet med sig i skogen, det är ju inte illa alls. Efter påklädning och fix med alla grejer var vi så äntligen klara för start och drog iväg i vårsolens sken. Planen var att ta oss via grusvägar ganska snabbt upp till Knutbys lilla endurspår/crossbana för träning, men vi stannade till vid ett fält innan dess där det fanns en åker i träda och ett bilspår och där tränade vi lite körteknik en stund. Roligt att kunna gasa utan stalp, stubbar och sten!
Väl i Knutby vart det fika och uppdelning i två grupper, där Micke tog hand om ena och Olle om den andra. Endurospåret delades upp i två mindre halvor som vi sedan kunde träna själva på med instruktörerna som hökar, men först fick vi tips och råd om körning på framförallt stalp då den banan är väldigt sandig och stalpig till stor del. Jättebra träning! Efter ett tag hoppade Micke upp på en hoj och började köra med oss och jag hade honom efter mig när jag kom ut på den sandiga och stalpiga rakan. Anade i vänstra ögonvrån att han skulle köra om så jag håller mitt spår och är beredd på ett dammoln, och mycket riktigt där kommer han flygande…i luften med cykel huller om buller! Jag hinner tänka "vänta nu, det är ju jag som ska vurpa om någon, shit han kommer landa framför mig", så jag börjar vingla i sanden och nyper till med bromsen och sedan ligger vi båda och tuggar grus. Upp på fötterna och Micke konstaterar att där var ju stubben som Olle varnade för.
Ingen skada skedd som tur var, mer än lite repor på Mickes lack, eller mage menar jag. Efter ett gäng varv bytte vi spårslinga och efter träning på den körde vi hela spåret, så många varv vi orkade, dvs inte så många, ha ha!
Anna var inte mycket sämre än Micke och gjorde en fin highside och kom med i Klubb Lårkaka. Trötta var det dags att åka vidare till Knutby för lunch.
Efter lunchen drog vi vidare mot målet för kvällen, nämligen Grisslehamn och spa-hotellet där. Körning på kurviga grusvägar och slingrande asfalt i vacker svensk vår är en höjdare och vi når målet, en svensk småstadsidyll på sen eftermiddag efter att ha sagt hej då till Anna vid Hallstavik, trött och lite blåslagen. Det känns en aning konstigt att komma puttrande på endurhojar till ett spa-hotell måste jag säga och när vi parkerade framför hotellet gjorde hojarna sällskap med diverse kromade gynekologstolar, plastraketer och bussar i form av Goldwings…. En aning udda kändes det dessutom att kliva in i receptionen med endurostället och skitiga stövlar. Men mest udda var det nog att gå ner till spa-avdelningen klädd för skogen och hämta badkläder bland folk som tassade runt i badrock och tofflor….
Nåväl, ombyte, en snabb dusch och så trötta kroppar ner i den varma bubbelpoolen. En höjdare! Borde kunna bli en vana. Man borde även kunna bli van med att efter badet få sätta sig vid dukat bord i restaurang och äta 3-rätters kalasmiddag! Helt slut stöp vi i säng efter middagen, 7 timmars körande tar på krafterna. Ja, förutom på Olle och Micke som fortsatte historieberättandet, låt oss säga, någon annanstans.
Dag två sken solen i god tradition och efter en schysst hotellfrukost bar det lite stelt iväg mot Hallstaviks crossbana och endurospår. Crossbanan var upptagen av hjälmfotingar och crosskola så vi lade beslag på en slinga av endurospåret, som visade sig vara djä…. svårt, stenigt och slingrigt. Och jobbigt!
Där nötte vi så många varv vi orkade under Olles och Mickes överinseende och tränade spårval, eller rättare sagt, studsade runt på stenar och rötter tills vi inte orkade studsa och fara åt alla håll… Svårt, jobbigt, men riktigt kul! Gjorde på sista varvet vid ett tillfälle ett väldigt dåligt spårval och körde klockrent på en rot och gjorde en vurpa som vänster armbåge fick betala för. Aj. (Jag vurpar alltid åt vänster sida, undrar varför?). Olle avslutade med att dra några varv för att visa hur ett proffs kan köra. Fort. Tack och lov var han faktiskt lite svettigt efteråt.
Efter lite paus och fika äntrade vi hojarna trötta som disktrasor för lång färd mot lunch. Olle tyckte förmodligen att vi inte var tillräckligt uppvärmda och omskakade och adrenalinstinna efter morgonens enduro, så han tog en annorlunda väg från Hallstavik. Men om de vägarna får man nog berätta någon annan gång, man vet aldrig, någon kan ju tycka att inte passar sig att köra som vi gjorde!
Annars blev det ”normalt” grus hela vägen till Almunge, via Bennebol och Fyrväpplingen, där lunchen väntade. Klockan hade nog hunnit bli 15 innan vi var där så där satt det fint med pommes och fet sås.
Det är kanske synd att säga att man studsade upp på hojarna efter maten, men lite förväntansfulla var vi nog allt, kraftledningsgatan väntade! Djäääää-igt rolig körning, lagom svåra passager och lagom lätt/svårkört. Efter det lite mera grus på Vadetvägen och sedan ett endurospår till, med några leriga surhål som passerades med fart. Huliganåka tillbaka till Trosta och tre trötta artister efter 9 timmars körning rullade in på gårdsplan. När jag lastade på pappsmällaren poppade det upp några ord i min trötta hjärna: Vidgade Vyer Vortex. Ni som läst Liftarens guide till Galaxen vet vad jag pratar om. Fanken vilket enduroblåbär man är alltså! Men skit samma då, löjligt roligt är det, och det är faktiskt huvudsaken!
Ska försöka få upp lite bilder senare....!!
och Spöket för tappert skruvande,micklande, hämtande och lämnande
det finns platser kvar både 15e och 21-22!
Vi körde ju crossbana förra året?!? Du var ju med då... eller är jag ute och cyklar nu?!?
Gjorde även en praktvurpa där, fick sladd och gjorde en highside... Lårkaka och smashad axel 
Inget som gjorde att jag inte kunde köra vidare iaf... 
