Paret Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få egna barn,
hade bestämt sig för att anlita en s.k. surrogatpappa för att bilda en liten
familj.
På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma och utföra
sitt arbete, kysste Sven sin Eva med orden: Han kommer nog snart. - Innan
han for till sitt jobb.
En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet
för att försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.
God morgon fru Holmlund, ni känner inte mig, men jag har
kommit för att..
Oh! Ni behöver inte förklara, och säg gärna Eva. Jag har
väntat på er halva förmiddagen.
- Verkligen, säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju
specialist på bebisar.
- Det var just det jag och min man hoppades på, kom in och
sitt. Hur kan vi komma igång? frågar Eva lätt rodnande.
- Överlämna det problemet till mig, säger fotografen. Jag
brukar oftast försöka med ett par omgångar i badkaret, sedan en på soffan och
kanske ett par på sängen. Ibland kan det vara en idé med en omgång på
vardagsrumsmattan, där blir det lättare att rulla runt i pigga
ställningar.
- Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick
dåligt för mig och Sven.
- Tja Eva, ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men
om vi provar flera olika ställningar, och jag skjuter från sex eller sju
olika vinklar är jag säker på att ni kommer att bli nöjd med resultatet.
- Jag hoppas att det kommer att gå ganska fort, säger fru
Holmlund viskande.
Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram sin mapp med
barnbilder. De här fixade jag på taket av en London-buss säger han leende.
- Oh min Gud! Utropar fru Holmlund, medan hon intensivt börjar
tugga på en näsduk.
- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade, trots att
deras mor var mycket svår att jobba med. Fotografen räckte över bilder till
fru Holmlund.
-Var hon svår? frågade frun.
-Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta
henne till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk
trängdes omkring oss i fyra, fem led för att se vad vi höll på med.
Fru Holmlunds ögon stod nu rakt ut av blandad skräck och
förvåning. Fyra, fem led??
-Just det, sa fotografen. I mer än tre timmar dessutom. Mamman
gnällde och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt att
koncentrera mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag var tvungen att
jäkta på mina skott, men till slut när ekorrarna började nafsa i min
utrustning, var jag tvungen att ge upp.
Fru Holmlund lutade sig framåt. - Du menar att de tuggade på
din.öööhhh..utrustning?
- Ja, precis så var det. Om du är färdig med frågorna nu, så
sätter jag upp mitt stativ, så vi kommer igång på allvar.
- Stativ??!! Skrek frun oroligt.
-Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot, den
är nämligen alldeles för stor för att hålla själv medan jag gör mig redo
för aktion.
- Fru Holmlund? Eva..? Fru Holmlund??
