Hur fastnade ni för erat märke? (mc)

[Tammer]

Att vara lojal med en specifik mc-tillverkare tycker jag påminner om sådant behov av få förändringar som är viktigt för människor med autism. Knappast något att sträva efter eller att med nöjt tonfall berätta för andra om. Hellre flexibilitet och förmåga att anpassa sig efter skiftande yttre omständigheter. Men det valet har man ju inte ifall man nu är rigid till sin läggning. Tråden borde byta namn till ”Mina autistiska mc-erfarenheter” och då med förutsättningar att bli mycket mer intressant och personlig.

Det skulle var kul att se de mest fanatiska genomgå ett "blindtest" av olika mc-märken. Nu har jag bara gamla hojar, men det vete tusan om jag skulle märka skillnad på en CB400, GSX400 eller XS400 från tidigt 80-tal. Framförallt vore det svårt att påstå att en är bättre än de andra.

 

[L. Mäkinen]

Det skulle var kul att se de mest fanatiska genomgå ett "blindtest" av olika mc-märken. Nu har jag bara gamla hojar, men det vete tusan om jag skulle märka skillnad på en CB400, GSX400 eller XS400 från tidigt 80-tal. Framförallt vore det svårt att påstå att en är bättre än de andra.

När jag tog körkortet hade skolan Yamaha XJ6 och när jag kom till Gillinge för Risktvåan hade de Honda CB600. Det var som natt och dag att köra dem. Honda kändes betydligt bättre ihopskruvad och lättkörd.

 

[Tammer]

När jag tog körkortet hade skolan Yamaha XJ6 och när jag kom till Gillinge för Risktvåan hade de Honda CB600. Det var som natt och dag att köra dem. Honda kändes betydligt bättre ihopskruvad och lättkörd.

Aj då. Det finns visst en och annan Yamahafantast på det här forumet...

 

[Elmhult]

Jag köpte en KTM och den går inte att bli av med så det är det märket jag fastnat för(med).

 

[Hoztic]

Jag har alltid gillat Suzuki, utan att veta varför egentligen. Första hojen blev en GSX750F, och sen några gixrar. Alla banhojar har dock varit Yamaha, delvis pga tillgång och har man väl vant sig vid ett märke så är det praktiskt att fortsätta med det.

Att jag kör en BMW nu beror mest på att det var just den hojen som passade mig och mina behov bäst just nu, märket i sig spelade ingen roll.

 

[sportbilsentusi]

För mig körs HD av medelålders män i väst. Nöjesförare har fransar medan hobbygangsters har vita camobyxor. Gemensamt för båda är öppen hjälm och raka rör. KTM körs av yngre män som gillar att köra bakhjul, bära hoodie och använda crosshjälm i stan. Sportshojsförare är varvstoppsposörer klädda i helställ och kängor som ser ut att vara designade både för och av 12-åriga pojkar. BMW-förare bär reflexväst dygnet runt, älskar extrabelysning och kör alltid ståendes. Guldvinge-kaptener älskar extraljus, dansband och husvagn. Ja, ni vet hur det är

Men vem är det egentligen som kör Triumph? Oftast är det män ~60-70 som berättar för mig om hur de körde Triumph på den gamla goda tiden, men är det samma personer som äger en Triple eller Daytona?

Kul med generaliseringar

 

[sportbilsentusi]

De tidiga GSX-Rerna (85-92) är i mina ögon stenhårda, skitfräna, astuffa, tokballa, eller vilket annat positivt superlativ man än kan komma på!

Exakt så - skitfräna.
Inga kompromisser

 

[sportbilsentusi]

Bästa tråden, tack alla

 

[Tammer]

Jag har alltid gillat Suzuki, utan att veta varför egentligen. Första hojen blev en GSX750F, och sen några gixrar. Alla banhojar har dock varit Yamaha, delvis pga tillgång och har man väl vant sig vid ett märke så är det praktiskt att fortsätta med det.

Att jag kör en BMW nu beror mest på att det var just den hojen som passade mig och mina behov bäst just nu, märket i sig spelade ingen roll.

På 80-talet var Suzuki lite av en budgetvariant. Lite billigare än Yamaha och Honda (som var dyrast och bäst), men ändå ett hyggligt alternativ. Kawasaki har jag inga minnen av, annat att de var kända för sina galna tvåtaktare. Honda och Yamaha stod högst i kurs, och var de märken alla villa ha och som man köpte om man hade råd.