Kanske har XTZ750 den bästa sadeln. Notrightrider körde 245 mil på 24 timmar. Det är imponerande.
En kalaslimpa!
Liksom gamla XRV 750, och nya CRF 1000 och alla andra hojar jag kört långt på - komfortsadlar allihopa.
Testify!
Det handlar inte om hur sadeln ser ut. Det handlar om att inte sitta på den.
Inte för länge. Inte likadant. Inte fastna i en och samma sittställning.
Visst, man kan GS-tå emellanåt. När ingen ser.
Men det är inte det jag tänker på i första hand.
Det viktiga är att man rör på sig så länge man är ombord.
Sitt på olika sätt, sitt på en skinka i taget.
Häng av! Alltså verkligen.
Bryt ner cykeln under dig, sätt sadelkanten i knävecket, andra fotbladet ute på fotpinnens ände och vinkla ut friknäet så långt det bara går.
Medans cykeln rullar på rakt fram i en kvart.
Byt sida. Försök komma ner lika djupt åt andra hållet.
Skillnad? Fundera över varför.
Eller ändå hellre: diskutera!
Med dig själv.
Man häpnar över hur många svar man själv sitter på, när man får tid att snacka lite med sig själv.
Skjut fram ena höftbenet!
Vart tar cykeln vägen? Varför det?
Är detta rent av ett trix som kan användas till något...?
Musculus quadriceps femoris!
Hur länge sedan var det dom fick sig en omgång?
Det är alltså den stora fyrhövdade muskeln på lårets framsida.
Sug tag i styret och häv dig upp - men inte så du står upp!
Du skall lätta ur sadeln, men inte så det blir fri sikt under rumpan.
Häng i styret, håll dig uppe genom att arbeta med magmusklerna och sagda lårmuskel.
Gör man "övningen" "rätt" så blir cykeln nästintill ostyrbar, eftersom armbågsleden är låst och belastningen i armarna är statisk.
Kan man styra en hoj genom att skifta över vikt från en fotpinne till en annan...?
Hur hänger det ihop? Diskutera! Gärna i samma grupp som tidigare.
Dansa samba!
Att killar är kassa på dansgolvet hänger gärna ihop med att vi är så låsta i höfter/bäcken.
Börja lirka lite, försök vifta på rumpan, torrjucka lite medans du sitter ner.
"Ey katten, det svänger ju!"
Där finns muskelgrupper du aldrig använder, och dessutom gamla gistna gångjärn som faktiskt
kan ledas upp.
Lämpligheten i att själv göra sin motorcykel ostyrbar på långresa, och sedan klättra omkring på den för att lösa problemet kan diskuteras - och då har jag inte ens berört temat fötter, passagerarfotpinnar eller motorbågar ännu, men det jag vill komma fram till är om jag skulle sitta i sadeln rätt upp och ner i 75 mil så hade jag säkert känt av både rumpa rygg och knän. Och haft tråkigt dessutom.
Det finns massor att sysselsätta både kropp och tankar med när man får några timmar för sig själv.
Med sig själv. Me, myself and I.
Jag har aldrig tråkigt på långresa, och jag tänker aldrig på vad för sadel som hör till hojen.
Men, jag är lyckligt lottad. Jag har vänner som kämpar järnet med ischiasproblem, svanskotor och gamla diskbråck som gör sig påminda både under körning och långt efteråt.
Ändå står dom där på startlinjen nästa år.
Med något nytt formgjutet just för deras ändalykt, influget för hemska pengar från en skum affär på andra sidan havet. Eller egengjord dyna, hemknypplad i memorycordura.
Av dom jag träffat på som har problem med sin kropp så är det ingen som är riktigt hundra nöjd med den lösning dom har hittat. Kanske just för stunden - nyhetens behag, men när man träffar på dem igen några dagar senare så är det tydligt att jakten går vidare.
Somliga har dynor som kostat mer än två av mina hojar. Vissa tar med sig sadeln in på hotellrummet.
Var och en blir salig på sin fason.
Jag tror mer på att röra sig under körningen.