Känslan.
Vi har ett speciellt förhållande jag och hojen, efter att ha svept undan kapellet kan jag nästan ana hur hon ystert, likt en hundvalp, skakar av sig garagesömnen och otåligt vill ut och leka längs vägarna. Detta smittar av sig på mig. Jag ler ett spjuveraktigt leende när jag tar på mig hjälmen och det blir snabbt ett hånflin av det hela när jag startar upp henne. Favoritvägens kurvor rullas upp för mitt inre, idag ska det ta mig fan bli knäskrap i den där härligt svepande vänstern, vi har strävat efter det länge både hon och jag.
Vi tar det lugnt medan vi glider genom bebyggelsen. Folk tittar avundsjukt efter oss medan vi rullar mot för dem okända mål. Vi gillar det bäst så, låta spänningen sakta byggas upp liksom retas lite med varandra medan vi närmar oss början på vår egentliga resa.
Pulsen stiger, snart går startskottet, efter nästa vänster kör vi. En snabb titt bakåt, jag petar ner två hack och hon höjer varvtalet i ett kick mot rödmarkeringen. Vindens brus i hjälmen höjs markant under accelerationen och det ökar obönhörligen då jag håller fullt. En snabb höger vänster kombination och vårt första offer materialiseras framför oss. Vi tar bilen på utsidan i den andra högern, inga problem sikten är fri. Plåtälgens förare fattade aldrig vad som hände.
Den skymda skarpa vänstern kommer, marginalerna är små men vi vet hur vi ska ta den. Vi får ett perfekt spår och den härliga känslan av att ha tagit en kurva i ett mjukt svep värmer min kropp. Kommande höger är ännu tajtare men vi kan inte låta bli, vi är inne i ett rus nu, det går alldeles förfärligt härligt fort.
Den påföljande vänstern är förrädisk här kan det vara halt då grusbilarna drar upp en massa damm på vägen så vi tar det lugnt här som vi alltid gör. Det dyker även upp ett dagis strax efter och vi vill ju låta småttingarna hinna titta ordentligt när vi passerar. Uppvärmningen är avklarad, vi tar vänster in på den väg vi åkt så många gånger förr. Den väg vi så innerligt njuter av att köra längs med. Visiret fälls ner helt, en överenskommelse mellan man och maskin görs och det bär av.
Vi vill detta båda två, jag njuter av det då det uppfyller och värmer min själ. Jag kan inte förklara det, jag kommer aldrig att ursäkta det. Jag behöver det och kommer aldrig att kunna släppa tanken på att få köra längs kuperade slingriga vägar med dunkande puls.
Mörka tankar finns där, risken är känd. Men jag är förlorad, mitt missbruk har pågått för länge. Jag skulle inte tåla en avvänjning. Det skulle innebära ett mentalt fängelse som skulle bryta ner min kropp och förtvina min själ. Behovet är för stort och suget måste tillfredställas.
Glädje