Video Köra aktivt efter 60? Efter 70...?

[roffe_s]

...*Innan någon slår mig i huvudet för min fördomsfulla text vill jag erkänna att jag tillhör själv flera av kategorierna jag räknar upp. Har en hoj som tål långa turer, även i regn. Har en annan som jag inte vill smutsa ned (jobbigt att tvätta) Har flera ömtåliga caféjackor som inte tål regn. Dock inget perforerat skinnställ. Och inget grått skägg. *

Vi som bor lite längre norrut i vårt avlånga land fascineras ofta under den mörka årstiden över intressekollegor som stannar till vid de lokala mackarna med just de hojar Du beskriver, stelfrusna efter ett långt pass på svartis eller slaskiga vägbanor, rimfrost i skägget och på väg till eller ifrån Nordkapp Den lätt syrliga (för att inte säga sura) doften från ett sunket ställ, en hoj med battle scars från många olika miljöer och i total avsaknad av kinesisk bling-bling och dekortejp på fälgarna samt något odubbat däck eller till och med tält fastsurrat på maskinen med spännband inger en annan form av respekt än den en toppspecad superbikemaskin av senaste snitt och en låg tid på laptimern vid valfri bana en varm sommardag kan frammana. Upplevelsen av en maskin på två hjul går helt enkelt inte att jämföra men visst är jag med åren (och måhända i takt med att mitt skägg grånar) mer och mer nyfiken (och fascinerad) på vad som driver dessa ärrade gentlemans (för det är fortfarande företrädesvis manliga anleten man finner under korvätarhjälmen) att utsätta sig för prövningar av dessa slag?

För att det handlar om aktiv körning att hantera en tvåhjulig maskin hundratals mil i vinterväglag ifrågasätter nog ingen. Bara en annan sorts aktivitet än vad vi lite till mans normalt förknippar med uttrycket...

Personligen kan jag respektera all form av aktiv körning på två hjul när årsringarna vuxit till en på riktigt respektingivande siffra - såväl aktiv som classic racing, långtouring eller IBA- kamraternas strapatser. Och med det sagt har jag heller inte en aning om vilken eller vilka inriktningar mitt eget intresse kommer att fokusera kring den dag plikten inte riktigt kallar lika hett som idag

Intill dess iakttar jag. Och beundrar...

 

[ingvar.olsson]

Jag kom att tänka på en sak som hände mig för många år sedan.

Jag var på Karlströms motor i Sala, det var på det gamla stället inne i själva stan, jag gick och kollade på hojar på gården och då kom en man på en Honda 350 Four. Han stannade tog av sig litet grejer och jag såg att han var rätt gammal och jag började prata med honom.

Efter ett tag så berättade han att han slutade att köra hoj på vintrarna när han fyllde 70, hur gammal hav var då minns jag inte så noga men närmre 80 skulle jag tro.

Om det var så aktiv körning vet jag inte men köra på vintrarna fram till man är 70 tycker jag absolut är coolt.

Mvh,
Ingvar

 

[BrooklynS]

Vi som bor lite längre norrut i vårt avlånga land fascineras ofta under den mörka årstiden över intressekollegor som stannar till vid de lokala mackarna med just de hojar Du beskriver, stelfrusna efter ett långt pass på svartis eller slaskiga vägbanor, rimfrost i skägget och på väg till eller ifrån Nordkapp Den lätt syrliga (för att inte säga sura) doften från ett sunket ställ, en hoj med battle scars från många olika miljöer och i total avsaknad av kinesisk bling-bling och dekortejp på fälgarna samt något odubbat däck eller till och med tält fastsurrat på maskinen med spännband inger en annan form av respekt än den en toppspecad superbikemaskin av senaste snitt och en låg tid på laptimern vid valfri bana en varm sommardag kan frammana. Upplevelsen av en maskin på två hjul går helt enkelt inte att jämföra men visst är jag med åren (och måhända i takt med att mitt skägg grånar) mer och mer nyfiken (och fascinerad) på vad som driver dessa ärrade gentlemans (för det är fortfarande företrädesvis manliga anleten man finner under korvätarhjälmen) att utsätta sig för prövningar av dessa slag?

För att det handlar om aktiv körning att hantera en tvåhjulig maskin hundratals mil i vinterväglag ifrågasätter nog ingen. Bara en annan sorts aktivitet än vad vi lite till mans normalt förknippar med uttrycket...

Personligen kan jag respektera all form av aktiv körning på två hjul när årsringarna vuxit till en på riktigt respektingivande siffra - såväl aktiv som classic racing, långtouring eller IBA- kamraternas strapatser. Och med det sagt har jag heller inte en aning om vilken eller vilka inriktningar mitt eget intresse kommer att fokusera kring den dag plikten inte riktigt kallar lika hett som idag

Intill dess iakttar jag. Och beundrar...

Grått skägg påverkar även hjärnan, Roffe... småsaker som regn, kyla och många mil blir plötsligt inget hinder alls eftersom man också kan börja skönja slutet på MC-livet någonstans längre därframme vid horisonten. Både vägen och målet ökar i betydelse för varje år. Livet blir mer levande.

 

[Old Badger]

Trevlig film!
Tyvärr har jag ingen skogshoj men skulle gärna köra mer på det viset.

Det är ju hastighetsberoende, precis som i bil. Och när fipplade du senast med stereon medan du körde hoj?

senast jag var ute med harly´n, lite rocknroll får man ha på turen

Jag kör en SportHoj som låter gott och är rolig att köra så jag behöver inte fippla med annat!

He-he....
Det ligger nog lite i det du skriver. De unga sporthojs-boyzen med snygga perforerade skinnställ eller alla café-/scrambler-dudes i ömtåliga jackor från en hip butik i London håller sig ofta inne när det regnar.

Medan de som kör i ur och skur, och kör långt, ofta är gråskäggiga farbröder med korvätarhjälm på en tysk boxer med korvlådor, Super Teneré eller något i den stilen. Ibland kör de rentav i "osäsong". Fastän det regnar!

Fördom eller erfarenhet?

*Innan någon slår mig i huvudet för min fördomsfulla text vill jag erkänna att jag tillhör själv flera av kategorierna jag räknar upp. Har en hoj som tål långa turer, även i regn. Har en annan som jag inte vill smutsa ned (jobbigt att tvätta) Har flera ömtåliga caféjackor som inte tål regn. Dock inget perforerat skinnställ. Och inget grått skägg. *

Jag förstår att andra inte kör SportHoj som jag gör men det är inte ett problem så länge vi inte måste köra tillsammans.
Alla gör vi val och jag vill inte bli tvingad att göra något jag inte vill. Jag vill inte bli bekväm, det begränsar mitt liv, men förstår att andra gör andra val. Jag trivs bättre i sadeln än bakom ratten även när det regnar men för bilister som äger motorcykel är det kanske inte samma trivsel.

Grått skägg påverkar även hjärnan, Roffe... småsaker som regn, kyla och många mil blir plötsligt inget hinder alls eftersom man också kan börja skönja slutet på MC-livet någonstans längre därframme vid horisonten. Både vägen och målet ökar i betydelse för varje år. Livet blir mer levande.

Småsaker är bättre än stora problem!
Livet blir jobbigt om regn, kyla och många mil blir problem!

 

[MickeZX7R]

Hojåkare är helt klart känsligare än genomsnittsmänniskan

 

[Old Badger]

Känslomänniskor!

 

[Niklasinorr]

Grått skägg påverkar även hjärnan, Roffe... småsaker som regn, kyla och många mil blir plötsligt inget hinder alls eftersom man också kan börja skönja slutet på MC-livet någonstans längre därframme vid horisonten. Både vägen och målet ökar i betydelse för varje år. Livet blir mer levande.

I Roffes fall och även mitt är det snarare tidiga tecken på demens som gör att man uthärdar kyla, regn och många mil...man glömmer det så lätt nuförtiden...

 

[Lasseåmål1]

På väg mot 75, blev drygt 2000 mil på min VFR 800 i år! Längsta sammanhängande tur blev ner till Alanya, lite kors å tvärs i Europa först, 1116 mil blev den turen!


Skickat från min iPad med Tapatalk