Nursey
Utan lem
Hur livet ändras.
Jag och Oskar tankade på Shell i Tungelsta, vi tänkte ta Tungelstavägen (bulten) fram till Lida-avfarten och sen den vägen vidare hemåt till Älvsjö. Oskars KTM var litet tjurig, Oskar hade kickat 2 gånger och den hade inte startat, ni som har sådana vet att man blir varm i sommarhettan om de trilskas. Jag erbjöd mig att försöka, hade fortfarande inte satt på mig hjälm och handskar, så jag var klädd att kicka. Hade tur, den hoppade igång på min första kick. Oskar åkte iväg, han ville inte stå och vänta på mig under tiden jag skulle ta på mig hjälm och handskar samt starta R1:an. KTM:en kunde i värsta fall tjuvstanna på tomgång och då var det ju dags att kicka igen....
Jag tog på mig startade och körde iväg, körde lugnt genom Tungelsta, satt och funderade och mådde bra i stösta allmänhet.
När man kommer ut ur samhället blir det 70, vägen öppnar sig, går över ett litet krön och sen har man god sikt ut över den lilla slätten. Jag kommer ihåg den glada förväntan jag hade när vägen öppnar sig, ni vet en tur på kurvig väg i vackert sommarväder, man mår bra helt enkelt. Just när jag fick sikt såg jag att det var folk i kurvan framför backen, tog det försiktigt, kom närmare och såg på långt håll att det såg ut som ett skinnställ som låg på vägen, kom aningens närmare, såg att det var en person som var konstigt vriden, nästan som en trasdocka, såg hjälmen på personen, det var Oskars hjälm. Det var Oskar.
Senast jag var riktigt glad, var på väg över lilla krönet när väggen oppnar sig efter Tungelsta. Jag, min familj, släkt och goda vänner har fått sina liv förändrade för alltid. Vi lever vidare, men det är annat liv, ett liv utan Oskar, ett mycket fattigare liv.
Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, är nog påverkad av det underbara motorcykelvädret, vill dela min egen sorg och saknad, det finns också en oro/omsorg för speciellt er killar i Oskars ålder.
Livet är skört, det helt otänkbara kan hända, jag förstod det inte tidigare, jag förstår det faktiskt inte nu heller, men jag vet att det otänkbara har hänt.
Sven, pappa till Oskar a.k.a KalleNorton
Tack för att du delar med dig till oss. Jag har ännu inte återfått lusten att åka hoj sedan det hände. Den står där den står och kommer förmodligen samla damm ett par veckor till innan jag blir tvingad av någon att åka en tur.
Vet att jag kommer njuta av att åka när jag väl gör det men känner ingen lust som det är nu.
Har bilden på Oskar i mitt kök och tittar på honom flera gånger varje dag. Man undrar var han är nu och om han har det bra. Tänker på er så ofta och undrar hur ni har det, hur ni har gått vidare.
Stora kramar S