Killen som har bäst förutsättningar är den som har fått vettig träning och därmed
1) Utstrålar självförtroende.
En av de saker du hade lärt dig om du hade studerat ämnet är att potentiella våldsverkare i allmänhet är ena fega satar. De slåss inte om de inte är säkra på att vinna. De ser med andra ord ut någon som ryggar vid provokation.
Rätt åtgärd är att inte rygga vid den initiala provokationen. Är dumjäveln full/påverkad/anabolamonster nog för att ändå inte bestämma att han "bara skojade" så är det verkligen läge att springa.
Den som vet med sig att han är hopplöst förlorad och inte har en aning om hur han skall bete sig signalerar direkt ut detta och har alltså en stor, blinkande 'offer'-skylt ovanför skallen när idioterna jagar någon att visa sig tuff mot.
Sen skall man vara jävligt medveten om att de är rädda att göra bort sig inför polarna just för att de aldrig ger sig in i något utan att ha polarna precis i närheten. Det vore ju trots allt värre att göra bort sig och inte ha hjälpen nära. Som sagt, det gör ont att slåss. De vill inte slåss, de vill slå. Gör de en felbedömning så kommer deras vänner Anabolle två, tre och fyra genast att vara där för att undsätta dem.
Sa vi något om att det var klokt att springa... ?
2) Vet att det bara finns förlorare i ett slagsmål. Jätteont = förlorare, väldigt ont = vinnare. Lätt att säga, svårt att fatta. Men med vettig träning mördande uppenbart.
Finns dock väldigt mycket träning som väl inte är att betrakta som vettig i det här avseendet. De flesta tävlingsgrenar, till att börja med, som lär ut tänket att "gör jag bara så här så får jag in en klockren tiopoängsträff och vinner". Insikten att en skrevspark inte är mot reglerna ute i verkliga världen kan komma plötsligt...
