Jahapp mina vänner, några av er har redan hört, andra får veta nu. Jag har blivit hårt påkörd och är just hemkommen från sjukhuset.
Inledde semestern med att åka till Gotland och festa runt med PMC. Svinroligt!!! Därefter styrdes kosan mot Norrland för att med Larsson och Gamle Svarten roa oss medelst hembränt och mygg. En tripp in till Norge, för att sedan snabbt vika ner mot Göteborg där nya intressen väntade (läs: En flicka).
På måndagmorgonen 05.30 gav jag mig iväg från Götet till Linköping för att göra ett snabbt pitstopp med däcksbyte och tvätt av kläder. Därefter bar färden av till Flatvarp, som ligger ungefär 10 mil från Linköping för sammanstrålning med min polare och färdplanering för vidare färd mot Skåne - trodde jag.
12.30 cirka gav jag mig av mot Flatvarp. Det hade regnat lätt samt att jag hade satt på nya däck med den läskiga beläggningen, så jag tar det lugnt. Håller laglig hastighet mest hela tiden. Strax efter Åtvidaberg händer det som man inte tror kan hända en själv......
På en raksträcka som det är 90 på ser jag en bil med släp lite längre fram. Bilen Kör enligt min bedömning i cirka 70km/h. Det är en lång fin raksträcka utan mötande trafik, så jag drar om bilen. Mitt i omkörningen, hastigheten ligger nu i cirka 100Km/h, så händer det som man bara inte kan tro kan hända - killen grisnitar och drar till vänster. Med sitt släp så kommer han blocka hela vägbanan utan vidare, så jag siktar på ett dike framme till vänster och trycker ner hojen mer än jag någonsin gjort förut. Jag är såååååå nära att klara mig, men bilen touchar min bakdel och jag far iväg som en vante. Hojen håller sig på hjulen ner i ett dike/kärr och slår runt några gånger. Jag ligger på asfalten och sprattlar och far sedan med huvudet före ner i diket, vobblar runt några gånger, smäller i ryggen, huvudet, ja allt som går, innan det hela tar ett abrupt stop.
- AAAAAAAAAAAAHHHHH! AAAAAAAAAAAAAHHHHHH! AAAAAAAAAAAAHHHH!!!!
Allt jag hör är att någon skriker. Efter någon sekund inser jag att det är jag som skriker. Höften känns bruten och knät ligger i en oroväckande position, dvs helt onaturligt.
Jag ser hur två personer kommer springandes emot mig, den ena har redan ringt 112 och pratar med polisen. Fortfarande är hela händelsen surrealistisk - detta kan ju inte hända mig! Inte nu! Jag är ju på semester!!!!!!!
Efter några minuter kommer ambulansen. I detta nu är jag helt övertygad om att benet är avslitet, då jag inte har någon kontroll över det samt känner hur jag åkt på en blödning som heter duga. Vågar inte ens känna innanför skinnstället om risken är att det är det enda som hindrar blodet att spruta ut. Ambulanspersonalen ställer frågor, och jag svarar med små glada tillrop (läs "AAAAAAAAAAAHHHHH!"). Lyckas dock göra mig förstådd så pass väl, att vi kommer därifrån tillslut. Smärtan är oerhörd, olik något annat jag känt förut, och jag skriker om smärtstillande.
Resan in till sjukhusen (Linköpings Universitetssjukhus) går fort, men i mitt tycke inte tillräckligt fort. "Ge mig mer morfin för faaan" hör jag mig själv skrika. Konstigt, jag som är en fredens man känner för att döda folk som inte kan ge mig smärtlindring. Börjar nu även bli illamående och lätt ont i magen.
På sjukhuset tar de väl hand om mig. En undersökning visar att höften är sliten ur led, knät är obestämbart tills vidare och foten är okontaktbar (de prioriterade höft, knä, fot, i den ordningen).
Jag åker in på Operation klockan 22 (cirka) på kvällen, för att fixa höften. Därefter ner på röntgen för att se hur illa det är med knät. 20 bilder senare, och de kan inte definitivt säga vad det är (hur skumt är det på en skala). Under denna period gråter jag konstant för det gör så ont i höften. De underbara dagsköterskorna har bytts ut mot två nattsjuksköterskor som står och skojar sinsemellan och som inte noterar min smärta. Först när de kopplar in en maskin så säger en av dom till mig:
- "Har du ont?"
- "JAAAAAA!!!!" (jag har gråtit och stönat i 15 minuter)
- "Ja, jag ser det på maskinerna.... Vi får nog ringa någon".
Undantaget dessa två, så har det varit fantastisk personal. Vi har verkligen en sjukvård som är kanon. Jag skall aldrig mer tycka att för mycket skatt går till sjukvård (som om jag nu någonsin tyckt det).
Dagen efter kommer familjen på besök. De hinner se mig i 30 minuter innan jag transporteras till St: Göran i Stockholm. Jag sover och är vaken om vart annat. Är så fullpumpad med droger att jag inte riktigt är medveten om allt som händer runt omkring mig (min vän Louise som har suttit vid min sida nästan hela tiden har en del lustiga historier att berätta, som jag inte minns).
På St: Göran får jag återigen träffa en fantastisk personal. De gör en magnetröntgen och kommer fram till följande:
- Övre korsband avslitet
- Inre ledbandet avslitet.
- Undre korsbandet uttänjt men håller ihop.
- Kraftig svullnad/blödning.
Efter mycket om och men så bokas jag in för operation om 10 dagar hos de två läkare som fixar med svenska fotbollslandslaget. Känns mycket tryggt!
Så, Hur kan man sammanfatta detta? Jo
1: Jag är glad att jag lever. Missade några stolpar med någon cm på väg ner i diket
2: Jag har haft änglavakt!
3: Jag är så glad att jag investerat alla pengar på ett nytt skinnställ och ny hjälm hos Björne på Buell Center STHLM - Inte en skråma, blåmärke eller rivsår på kroppen! När jag gled på asfalten var jag övertygad om att jag skulle klara mig. Jävla dike.......
4: Det krävs otroliga krafter för att slita en höft ur led. Jag körde i 100. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat hänt om jag hållit Potatistempo.
5: Jag har upplevt en helt ny dimension av hur billister kan bete sig. Jag kommer ALDRIG igen köra om när det ens finns en TILLSTYMMELSE till chans att bilen kan dra vänster. Skall nog fanimig börja köra om på höger sida.
6: Jag är tacksam för mina vänner.
Angående skuldfrågan och försäkring, Föraren av bilen har medgett ansvar och tar på sig olyckan. Hans hyrda släp plus hans bil hade inte fungerande blinkers. Han såg bilarna bakom men inte mig, och ändå höll jag samma hastighet. Jag är orolig för vad som kan hända. "Loud Pipes Saves Lives" är ett uttryck som jag kommer leva efter. Skit samma om jag får böta - det skall höras när jag kommer. Och helljus är obligatoriskt hädanefter! Tyvärr......
Hojen är troligen skrot då den har voltat några gånger. Om någon är i Linköping så kan ni ju titta in på Beviks där den står.
Kommer jag fortsätta åka hoj? Jajamensan.
Men inte i år. Jag har 9-12 månader framför mig innan jag är helt återställd, eller så pass bra som jag nu kan bli - man vet inte ännu om jag får några men för livet. Hoppas inte det.... Just nu har jag fullt upp med att ens gå på toaletten , eller ta mig från punkt a till b (det går INTE fort kan jag meddela...)
Var försiktiga därute. Tänk på att vi har INGET att sätta emot när någon gör ett fel, oavsett om det är vi eller dom som gör det. Jag är en jävligt viktig erfarenhet rikare. Vill inte göra om det, men visst finns risken alltid där. Den dag jag grenslar en båge igen och är rädd, då lägger jag av.....
Bilder från olyckan kommer upp efter helgen, då min väninna har dom hemma hos sig.
Här har ni artikeln från Corren om det hela.
(Observera hur de skriver. Borde åka och läxa upp artikelförfattaren...... För övrigt, "Avfarten" var en grusväg som enbart en bil i taget kan åka på....)
/Freppa - Nu med Änglavakt.
Inledde semestern med att åka till Gotland och festa runt med PMC. Svinroligt!!! Därefter styrdes kosan mot Norrland för att med Larsson och Gamle Svarten roa oss medelst hembränt och mygg. En tripp in till Norge, för att sedan snabbt vika ner mot Göteborg där nya intressen väntade (läs: En flicka).
På måndagmorgonen 05.30 gav jag mig iväg från Götet till Linköping för att göra ett snabbt pitstopp med däcksbyte och tvätt av kläder. Därefter bar färden av till Flatvarp, som ligger ungefär 10 mil från Linköping för sammanstrålning med min polare och färdplanering för vidare färd mot Skåne - trodde jag.
12.30 cirka gav jag mig av mot Flatvarp. Det hade regnat lätt samt att jag hade satt på nya däck med den läskiga beläggningen, så jag tar det lugnt. Håller laglig hastighet mest hela tiden. Strax efter Åtvidaberg händer det som man inte tror kan hända en själv......
På en raksträcka som det är 90 på ser jag en bil med släp lite längre fram. Bilen Kör enligt min bedömning i cirka 70km/h. Det är en lång fin raksträcka utan mötande trafik, så jag drar om bilen. Mitt i omkörningen, hastigheten ligger nu i cirka 100Km/h, så händer det som man bara inte kan tro kan hända - killen grisnitar och drar till vänster. Med sitt släp så kommer han blocka hela vägbanan utan vidare, så jag siktar på ett dike framme till vänster och trycker ner hojen mer än jag någonsin gjort förut. Jag är såååååå nära att klara mig, men bilen touchar min bakdel och jag far iväg som en vante. Hojen håller sig på hjulen ner i ett dike/kärr och slår runt några gånger. Jag ligger på asfalten och sprattlar och far sedan med huvudet före ner i diket, vobblar runt några gånger, smäller i ryggen, huvudet, ja allt som går, innan det hela tar ett abrupt stop.
- AAAAAAAAAAAAHHHHH! AAAAAAAAAAAAAHHHHHH! AAAAAAAAAAAAHHHH!!!!
Allt jag hör är att någon skriker. Efter någon sekund inser jag att det är jag som skriker. Höften känns bruten och knät ligger i en oroväckande position, dvs helt onaturligt.
Jag ser hur två personer kommer springandes emot mig, den ena har redan ringt 112 och pratar med polisen. Fortfarande är hela händelsen surrealistisk - detta kan ju inte hända mig! Inte nu! Jag är ju på semester!!!!!!!
Efter några minuter kommer ambulansen. I detta nu är jag helt övertygad om att benet är avslitet, då jag inte har någon kontroll över det samt känner hur jag åkt på en blödning som heter duga. Vågar inte ens känna innanför skinnstället om risken är att det är det enda som hindrar blodet att spruta ut. Ambulanspersonalen ställer frågor, och jag svarar med små glada tillrop (läs "AAAAAAAAAAAHHHHH!"). Lyckas dock göra mig förstådd så pass väl, att vi kommer därifrån tillslut. Smärtan är oerhörd, olik något annat jag känt förut, och jag skriker om smärtstillande.
Resan in till sjukhusen (Linköpings Universitetssjukhus) går fort, men i mitt tycke inte tillräckligt fort. "Ge mig mer morfin för faaan" hör jag mig själv skrika. Konstigt, jag som är en fredens man känner för att döda folk som inte kan ge mig smärtlindring. Börjar nu även bli illamående och lätt ont i magen.
På sjukhuset tar de väl hand om mig. En undersökning visar att höften är sliten ur led, knät är obestämbart tills vidare och foten är okontaktbar (de prioriterade höft, knä, fot, i den ordningen).
Jag åker in på Operation klockan 22 (cirka) på kvällen, för att fixa höften. Därefter ner på röntgen för att se hur illa det är med knät. 20 bilder senare, och de kan inte definitivt säga vad det är (hur skumt är det på en skala). Under denna period gråter jag konstant för det gör så ont i höften. De underbara dagsköterskorna har bytts ut mot två nattsjuksköterskor som står och skojar sinsemellan och som inte noterar min smärta. Först när de kopplar in en maskin så säger en av dom till mig:
- "Har du ont?"
- "JAAAAAA!!!!" (jag har gråtit och stönat i 15 minuter)
- "Ja, jag ser det på maskinerna.... Vi får nog ringa någon".
Undantaget dessa två, så har det varit fantastisk personal. Vi har verkligen en sjukvård som är kanon. Jag skall aldrig mer tycka att för mycket skatt går till sjukvård (som om jag nu någonsin tyckt det).
Dagen efter kommer familjen på besök. De hinner se mig i 30 minuter innan jag transporteras till St: Göran i Stockholm. Jag sover och är vaken om vart annat. Är så fullpumpad med droger att jag inte riktigt är medveten om allt som händer runt omkring mig (min vän Louise som har suttit vid min sida nästan hela tiden har en del lustiga historier att berätta, som jag inte minns).
På St: Göran får jag återigen träffa en fantastisk personal. De gör en magnetröntgen och kommer fram till följande:
- Övre korsband avslitet
- Inre ledbandet avslitet.
- Undre korsbandet uttänjt men håller ihop.
- Kraftig svullnad/blödning.
Efter mycket om och men så bokas jag in för operation om 10 dagar hos de två läkare som fixar med svenska fotbollslandslaget. Känns mycket tryggt!
Så, Hur kan man sammanfatta detta? Jo
1: Jag är glad att jag lever. Missade några stolpar med någon cm på väg ner i diket
2: Jag har haft änglavakt!
3: Jag är så glad att jag investerat alla pengar på ett nytt skinnställ och ny hjälm hos Björne på Buell Center STHLM - Inte en skråma, blåmärke eller rivsår på kroppen! När jag gled på asfalten var jag övertygad om att jag skulle klara mig. Jävla dike.......
4: Det krävs otroliga krafter för att slita en höft ur led. Jag körde i 100. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat hänt om jag hållit Potatistempo.
5: Jag har upplevt en helt ny dimension av hur billister kan bete sig. Jag kommer ALDRIG igen köra om när det ens finns en TILLSTYMMELSE till chans att bilen kan dra vänster. Skall nog fanimig börja köra om på höger sida.
6: Jag är tacksam för mina vänner.
Angående skuldfrågan och försäkring, Föraren av bilen har medgett ansvar och tar på sig olyckan. Hans hyrda släp plus hans bil hade inte fungerande blinkers. Han såg bilarna bakom men inte mig, och ändå höll jag samma hastighet. Jag är orolig för vad som kan hända. "Loud Pipes Saves Lives" är ett uttryck som jag kommer leva efter. Skit samma om jag får böta - det skall höras när jag kommer. Och helljus är obligatoriskt hädanefter! Tyvärr......
Hojen är troligen skrot då den har voltat några gånger. Om någon är i Linköping så kan ni ju titta in på Beviks där den står.
Kommer jag fortsätta åka hoj? Jajamensan.
Men inte i år. Jag har 9-12 månader framför mig innan jag är helt återställd, eller så pass bra som jag nu kan bli - man vet inte ännu om jag får några men för livet. Hoppas inte det.... Just nu har jag fullt upp med att ens gå på toaletten , eller ta mig från punkt a till b (det går INTE fort kan jag meddela...)
Var försiktiga därute. Tänk på att vi har INGET att sätta emot när någon gör ett fel, oavsett om det är vi eller dom som gör det. Jag är en jävligt viktig erfarenhet rikare. Vill inte göra om det, men visst finns risken alltid där. Den dag jag grenslar en båge igen och är rädd, då lägger jag av.....
Bilder från olyckan kommer upp efter helgen, då min väninna har dom hemma hos sig.
Här har ni artikeln från Corren om det hela.
(Observera hur de skriver. Borde åka och läxa upp artikelförfattaren...... För övrigt, "Avfarten" var en grusväg som enbart en bil i taget kan åka på....)
/Freppa - Nu med Änglavakt.
Last edited:
