Denna julafton är det exakt 12 år sedan min bostadsrätt brann ner till grunden (eller grannens tak). En takvåning i ett 3-våningshus.
I tre månader hade jag och sambon renoverat hall, skithuset och båda rummen. Bara köket stod ofärdigt i stort sett.
Den julaftonen skulle vi ha folk på kvällen (och köra lite secret-santa, för jävla roligt!), efter att alla kompisar firat med respektive familjer under eftermiddag/tidig kväll, liksom vi. Vi storstädade hela lägenheten eftersom byggdamm och skit låg och såg otrevligt ut här och var, och gjorde lite julmysigt inför festen. Vid 19-snåret var vi klara och satte oss i soffan för att slappna av.
I allt julmys som rådde, lugnet och den sköna soffan, så somnade vi båda två. Med adventsljusstaken tänd. Den riktiga. Med vitmossa.
Min tjej vaknade av att min hund (v.i.f.), bökade in sin nos under hennes haka. Detta var nåt som aldrig hänt tidigare, han somnade alltid först och vaknade sist, och det var kanske just därför som vi inte avfärdade honom som man ibland kunde göra när man råkade säga "bil" eller "bada".
Tjejen vaknade till liv i ett rökfyllt vardagsrum, sparkade liv i mig och skrek "DET BRINNER!!!". Hela TV-bänken brann, och jag var helt väck! Yrvaken i ett rökfyllt rum! Jag trodde aldrig jag skulle bli så handfallen som jag var. Det är verkligen som att vakna i en jävla mardröm. Springer först in i sovrummet och hämtar överkastet till sängen och slänger över TV:n i hopp om att kunna kväva den.
Snacka om att slänga bensin på elden. Sen har jag för mig att jag börjar leta efter nåt att fylla vatten i, vilket facit bevisar, sket sig.
Jag står i en snart övertänd lägenhet, jag har inte en aning om vad min sambo eller min hund gjort under de sekunderna eller dagar som jag försökt att släcka branden, jag har ingen aning om vad jag ska göra härnäst. Jag bara skriker: "UT!!!". Jag ser inte ett skit, bara ljuset från trapphuset. Nånstans kände jag ett lugn, att hon är ute eftersom dörren är öppen. Jag springer ut och möter henne vid första trappavsatsen. Hon har försökt att hämta hjälp, men ingen hade öppnat. Vi fortsatte att springa ner för trapporna och banka på alla dörrar för att uppmärksamma alla.
Väl ute på gatan, i gå-hemma-jeans, BARA gå-hemma-jeans, ingen tischa, inga skor, inga strumpor, kramar jag om sambon och då slår det mig: MILO! Var fan är min hund!? Jag rusar in i trapphuset igen och ska upp i lägenheten! Då möter jag grannkillen som är på väg ut, men vänder och slår följe. När vi kommer till översta våningsplanet så ser vi hur det slår långa lågor ut i hallen som slickar hela taket, ända ut vid ytterdörrskarmen. Han skriker "skit i det, SKIT I DET!"...
Jag bara skrek rätt ut... Jag hade glömt min hund i lägenheten. Jag var helt förstörd. Jag föll i gråt i ren desperation och hjälplöshet över den jävla elden!
När jag kommer ut på gatan så ser jag grannar från huset, grannar från tvärsöver gatan som kanske till och med såg branden innan vi gjorde, jag hör några sirener som närmar sig, tittar mig omkring och ser min sambo. Och Milo! Den hunden har aldrig varit vackrare!
Just då, just DÅ! blev jag glad! Hela mitt hem stod i lågor och grannarna glodde upp mot min lägenhet på julafton som nåt jävla nyår, men klyschan i det hela är att just då, de sekunderna, spelade inget annat nån roll. Min sambo levde. Min hund levde. Han som väckte oss, han som sprang före oss, efter oss, nerför trapporna, utan är säga ett ljud (helt sant, tror han skällde max 100 gånger under hans 10,5 levnadsår
).
Jag var glad ända tills ambulanserna kom fram, sen kom brandbilarna, sen poliserna. Sen ramlade polletten ner. Vad fan är det som har hänt?
Jag stod halvnaken i vintern, barfota på trottoaren, och såg upp mot min lägenhet när det slog mig... Grannarna... Vad har hänt dem? Kom alla ut? Hur snabbt sprider elden sig? Går den genom vindsvåningarna till de andra trapphusen? Åldringarna? Rökförgiftning? Hemförsäkring? Hade ingen...
Ett digert efterspel väntade branden som tog cirka ett år att reda ut. Inga problem med FB, men SÅ mycket pappersarbete.
Jag inser vilken tur jag haft att vi alla överlevde, med bara materiella skador. Och jag är helt, HELT övertygad om att vi strukit med om det inte hade varit för min hund. Med det sagt vill jag inte höja honom till skyarna som nån ÜberHund, jag tror att de flesta husdjur hade uppmärksammat husse och matte.
Jag vet att mitt inlägg är lite OT och jag vill inte solka tråden, men jag kan än idag inte slappna av när min nuvarande sambo (ej samma som vid branden) tänder "mysljus". Hon vet vad jag gått igenom, sett filmen som vi filmade i det som var kvar av lägenheten, och hon har full förståelse för min paranoia. Vid minsta gäspning från någon av oss, så ryker alla ljus!
Jag kan fortfarande vända hem efter 2 mils körning för att jag inte är säker om allt är släckt, exempelvis ljus eller flattänger eller annat från OBHNordica som tända eld på mitt hem.
Vill inte sabba Ert julmys, jag vill bara erinra Er om att eld KAN vara farligt.
GLÖM INTE LJUSEN!
GOD JUL
/Mange
