The following text is based on a true story
Igår var det dags. Tisdag, som i raggmunk och motorcykelåka.
Jag jobbade lite försiktigt på förmiddagen. Man vill ju inte sträcka sig, liksom.
Sen intog jag raggmunk med fläsk till lunch och efter det började jag samla mig och grejorna som krävs för en lyckad kväll på Sviestad. Det gick ovanligt fort, jag var lastad och klar redan klockan ett. Vafan ska man göra? Bara att börja åka söderut. Om man är ute i god tid behöver man inte ha bråttom och då kan man köra lagligt.
Jag satte farthållaren på 110 km/h redan vid Alby (Socialby, ni vet...) och sen höll jag den lagstadgade hastigheten ända till avfarten mot Linghem. I och för sig är det 90 en kort sträcka i Norrköping, men nån jävla måtta får det ju vara på lagligheten, så jag lät bilen tuffa på i 110 även där. Outlaw som fan. På vägen körde jag om Teddy och skatungen. Tut tut, vink vink.
Jag stannade och köpte proviant (cigaretter och juice) på Statoil vid Linghemavfarten. Jag ville ha äppeljuice, eftersom jag läst nånstans att det är bra för hjärnan. Jag minns inte var jag läst det eller varför det skulle vara så bra, så jag har förmodligen druckit för lite äppeljuice. Det fick bli en märklig häxblandning med päron, morot och en massa annat nyttigt. Det var gott och förorsakade varken diarré eller kräkning så det var ett lyckat köp. Vetefan om det gör nåt för hjärnan, dock.
Jag landade i depån tio över tre. Vad gör man i depån i en timme och femtio minuter? Jo, man stressar övningskörarna genom att titta på när de kör konbana. De måste ha känt igen mig som den motorcykelprofil jag ändå är, för i prestationsångesten gjorde de massor av misstag.
Efter ett kort tag dök LottaK och PeppeK upp. Vink vink. Efter ytterligare en stund kom Teddy som skulle vara kvällens depåvärd. Jag åkte med honom runt banan och plockade bort diverse svårighetsgrader. Koner, pluttar i marken och stolpar med däck.
Kvällen till ära hade jag däckvärmare med mig, så jag lastade ur RGV-n och rullade på däckvärmarna. Ska det vara high profile professional shit, så ska det. Gick och betalade för mig. Tvättade händerna på damtoaletten, eftersom det var det enda stället med tvål. Tjejer är kanske inte så renliga, det är ett under att de inte luktar värre än de gör.
Sen bytte jag om till mitt fräna GP-skinnställ och paraderade med det i depån tills det var dags för förarmöte. Teddy gjorde succé med väldigt klara besked, förutom att han kallade den gula linjen för "den röda linjen". För övrigt var det nog helt perfekt. Inga frågetecken efter den genomgången.
Sen åkte den snabba gruppen ut. Tämligen omgående rödflaggades passet. Detta skulle visa sig sätta tonen för kvällen. Jag tror inte att det gick ett helt pass utan att nåt hände. När de hade kört klart var det min tur. Jag väntade in i det sista med att plocka av däckvärmarna. Man vill ju inte låta däcken kallna när så mycket står på spel. Jag körde ut och regerade. Det blåste motvind på rakan, så min storstilade seger kom av sig lite. Hojen orkade inte varva på sexan. Sicket fiasko.
Passet förflöt utan problem och jag rullade in i depå och satte tillbaka däckvärmarna efter att omsorgsfullt ha borstat bort grus och skit från däcken. Jag är osäker på varför jag gör det, men alla andra gör det och jag vill inte framstå som okunnig eller slarvig så borstar gör jag. Sen åkte snabba gruppen ut och vurpade igen. När de var klara med det tyckte Teddy att jag skulle köra hans rääser. Hmja, okejra. Först puttade Teddy hojen ett varv runt depån utan att den startade. Sen kom jag till undsättning och hjälpte honom att putta den ett varv till. Inte ett liv. Jag hoppade på RGV-n och körde ut på den istället. Jag kom inte så många varv innan det rödflaggades. När jag kom in i depån så kom Teddy rullandes med räserhondan. Den hade startat otroligt nog. Det gick ganska lätt när han tagit bort täcklocken över förgasarna, tydligen. Äppeljuice, Teddy, äppeljuice. Bra för hjärnan, sägs det.
Jag släppte RGV-n mot depåräcket och besteg Hondan. Oj, vad högt man sitter på en räser. Och vad långt ner styret sitter. Den är befriad från tomgång, så man måste hålla liv i den. Jag satt och gasade lite smått och rätt var det var så flaggades det grönt. Oj, oj... Nu var sanningens ögonblick inne. Jag la i ettan, gasade lagom mycket, letade rätt på dragläget och gjorde ett så kallat kärringstopp. Hm. Hitta friläge igen och paddla fart på ekipaget. I med ettan, ut med kopplingen och den startade! Gjorde ett nytt försök att komma iväg. Trots att det inte blev den mest eleganta uppvisningen i hur man kör iväg med en räser så stannade i alla fall inte motorn den här gången. Jag fick göra fyra-fem omtag med kopplingen innan jag fått upp farten så pass att den orkade dra. En blick över axeln och ut på banan. Jag har aldrig kört på slicks tidigare, aldrig kört räser, jag är 33, så oddsen var emot mig.
Igenom esset försiktigt, försiktigt. Jag smög på gas och den svarade lydigt, ända tills vi var någorlunda upprätt och jag gav fullt. BWOoorrrp, sa den bara. Jag släppte av lite och öppnade lite försiktigt istället. Nu gick det bättre. När den väl tog sig slet det iväg så till den milda grad att jag i förvåning/upphetsning tog ett krampaktigt tag i styret. Det resulterade i att jag lyckades lyfta framhjulet en liten aning och samtidigt vrida på styret. Jag är nybörjare, vafan. Nu blev det ändå inga problem, den landade och gav mig en lätt huvudskakning, och vem skulle inte ha gjort det? Jag samlade mig och gav fullt en liten stund till på väg mot torparn. Jag hade ingen aning om vilken växel jag åkte på så jag bestämde mig för att ta reda på det. Jag bromsade löjligt tidigt (ungefär som vanligt, alltså) och petade i ettan. Rullade igenom torparn i maklig fart och sen gav jag STÅLET!
Åh, helvete! Den som inbillar sig att en 250SP är som en lätt urvattnad variant av räser har helt fel. Den är mer som en cross i karaktären. Det river iväg på ett jävligt argt sätt. Varvräknarnålen var på väg av skalan när jag väl fann mig och växlade till tvåan. Återigen hade jag ett krampaktigt tag i styret, så det vinglade och for. När jag väl lyckades hålla den i rätt register kändes det som att sitta på en jävla kanonkula. Alla intryck skrek åt mig att det nog gick i minst 300. Motorcykeln pratar med föraren på ett helt annat sätt än en gatsoffa. Det kommer intryck från alla kroppsdelar som har kontakt med motorcykeln. Växlarna räcker i en knapp sekund, minsta tryck eller drag i styret resulterar i kursändring, kåpan och kåpglaset fladdrar, det låter sjukt häftigt. Man kan inte låta bli att flina.
Sen skulle jag bromsa. Fartkänslan skrämde mig, så jag släppte gasen precis efter knicken. Jag tog tag i bromsen och började växla ner. Jag räknade ner i huvet, så jag inte skulle få i ettan eller nåt dumt. Vid hundrametersskylten var jag nere i lagom fart för att svänga. Hm. Jag släppte bromsen och rullade ner mot bergskurvan. Jag hade frågat Teddy om hur det var att köra på kalla slicks, och han sa bara att hans senaste vurpa hade berott på kalla slicks. Min fart i bergskurvan blev därefter, men jag hade nog kommit igenom om jag kört på fälgarna också. Mellan bergskurvan och sviestadböjen gav jag fullt på tvåan. Det låter fantastiskt fränt igen. Jag lägger i trean och fegsläpper gasen och går in i sviestadböjen. Rullar på gasen försiktigt, och nästan direkt måste jag växla. Hela fancluben står vid räcket och kollar (kanske inte, men det känns så). Jag bromsar löjligt tidigt igen och växlar ner två hack. Rullar in i esset, marken är en meeeeeeter från knät. Byter håll och svänger höger. Ger benet och växlar till trean och fyran innan crossböjen.
Jag önskar att jag kunde säga att jag varvade ur trean innan jag la i fyran, men det vore tyvärr en lögn. Efter crossböjen gav jag fullt på fyran. Det går fort som fan, och jag fegar ur långt innan jag borde. Bromsar och lägger i tvåan. Det är svårt att känna om man lyckats få i rätt växel, men man blir snabbt varse när man går på gasen. Så länge man smyger på gasen svarar den bra, men när man öppnar helt och inte har lyckats komma in i nirvanazonen på varvräknaren så händer inte mycket mer än att man får lyssna på insugsljud. Så gjorde jag genom torparn och ut på rakan denna gång. Ett gammalt trick är att slira lite på kopplingen för att få upp varvet, men det gillade inte den här motorcykeln. Det blev nåt märkligt skuttande och gjorde mer skada än nytta för varvtalet. Äh. Svaret är såklart att åka fortare i torparn, men jag KAN inte.
Jag åkte in efter fem varv, för jag var rädd att jag skulle förstöra nåt. På väg in i depå såg jag målflaggan ute på målrakan. Då missade jag inte så mycket i alla fall... Jag var rätt nöjd med det jag hade kört och tänkte ställa ifrån mig räserhondan. Teddy höll inte med. "Jag tänker ändå inte köra mer i år, och soppan i tanken måste gå åt." Gulp. Måste jag köra mer? Jag som var så glad att hojen var hel och att jag överlevt. "Kör ut i snabba gruppen, det fixar du, det går ju fort" ljög Teddy, och med skräckblandad förtjusning åkte jag ut igen. Jag kom inte så långt, för nån kraschade och det rödflaggades. Kopplingen fick veta att den levde i alla fall. In och ut ur depån.
Jag ska inte tråka ut er med detaljerna i min knackiga körning, utan jag nöjer mig med att säga att det är alldeles underbart. Motorn är sådär arg som man fantiserar om när man kör 250SP, bromsarna är sådär sugande och lättanvända som de inte alls är på en RGV från 1990, hojen går precis dit du pekar den (inte så bra alla gånger, iofs) och det låter sjukt häftigt.
Att hoppa på RGV-n och köra efter att ha kört räser var som att köra en trajachopper från 1963 där en cylinder är trasig och den andra har taskig kompression. Mjukt på alla sätt. Effektleverans, bromsar och väghållning är som en jävla tvättsvamp.
Ni kan få en liten detalj ur körningen igen: Jag orsakade en gulflagg efter start- och målrakan. Jag bromsade som vanligt sjukt tidigt, men jag växlade ner lite försent. Jag var inte klar i tid och började svänga in en tiondel eller så försent. Banan var jävligt skitig efter tractor pulling-SM* och jag ville verkligen inte kasta hojen så jag rätade upp och tog till escapen. Jag var där en gång 1995, och jag trodde inte att jag skulle komma dit igen. Det gick fint, och jag gjorde en garagevändning. En garagevändning med en räser har cirka åtta meters radie. Jag stod mot färdriktningen och såg fem-sex hojar komma emot mig. Lite läskigt var det allt att stå precis i skottlinjen. De missade mig, och jag plågade kopplingen än en gång och åkte ut på banan.
Nu måste jag nog jobba lite också. Jag kanske fyller på vartefter jag kommer på nåt viktigt.
Tack Teddy för en bra träning och för att du ledde mig mot ljuset. Jag ska köpa räser, så enkelt är det.
*Nej, det har inte gått nåt tractor pulling-SM där. Men det såg ut som det kunde ha gjort.
Igår var det dags. Tisdag, som i raggmunk och motorcykelåka.
Jag jobbade lite försiktigt på förmiddagen. Man vill ju inte sträcka sig, liksom.
Sen intog jag raggmunk med fläsk till lunch och efter det började jag samla mig och grejorna som krävs för en lyckad kväll på Sviestad. Det gick ovanligt fort, jag var lastad och klar redan klockan ett. Vafan ska man göra? Bara att börja åka söderut. Om man är ute i god tid behöver man inte ha bråttom och då kan man köra lagligt.
Jag satte farthållaren på 110 km/h redan vid Alby (Socialby, ni vet...) och sen höll jag den lagstadgade hastigheten ända till avfarten mot Linghem. I och för sig är det 90 en kort sträcka i Norrköping, men nån jävla måtta får det ju vara på lagligheten, så jag lät bilen tuffa på i 110 även där. Outlaw som fan. På vägen körde jag om Teddy och skatungen. Tut tut, vink vink.
Jag stannade och köpte proviant (cigaretter och juice) på Statoil vid Linghemavfarten. Jag ville ha äppeljuice, eftersom jag läst nånstans att det är bra för hjärnan. Jag minns inte var jag läst det eller varför det skulle vara så bra, så jag har förmodligen druckit för lite äppeljuice. Det fick bli en märklig häxblandning med päron, morot och en massa annat nyttigt. Det var gott och förorsakade varken diarré eller kräkning så det var ett lyckat köp. Vetefan om det gör nåt för hjärnan, dock.
Jag landade i depån tio över tre. Vad gör man i depån i en timme och femtio minuter? Jo, man stressar övningskörarna genom att titta på när de kör konbana. De måste ha känt igen mig som den motorcykelprofil jag ändå är, för i prestationsångesten gjorde de massor av misstag.
Efter ett kort tag dök LottaK och PeppeK upp. Vink vink. Efter ytterligare en stund kom Teddy som skulle vara kvällens depåvärd. Jag åkte med honom runt banan och plockade bort diverse svårighetsgrader. Koner, pluttar i marken och stolpar med däck.
Kvällen till ära hade jag däckvärmare med mig, så jag lastade ur RGV-n och rullade på däckvärmarna. Ska det vara high profile professional shit, så ska det. Gick och betalade för mig. Tvättade händerna på damtoaletten, eftersom det var det enda stället med tvål. Tjejer är kanske inte så renliga, det är ett under att de inte luktar värre än de gör.
Sen bytte jag om till mitt fräna GP-skinnställ och paraderade med det i depån tills det var dags för förarmöte. Teddy gjorde succé med väldigt klara besked, förutom att han kallade den gula linjen för "den röda linjen". För övrigt var det nog helt perfekt. Inga frågetecken efter den genomgången.
Sen åkte den snabba gruppen ut. Tämligen omgående rödflaggades passet. Detta skulle visa sig sätta tonen för kvällen. Jag tror inte att det gick ett helt pass utan att nåt hände. När de hade kört klart var det min tur. Jag väntade in i det sista med att plocka av däckvärmarna. Man vill ju inte låta däcken kallna när så mycket står på spel. Jag körde ut och regerade. Det blåste motvind på rakan, så min storstilade seger kom av sig lite. Hojen orkade inte varva på sexan. Sicket fiasko.
Passet förflöt utan problem och jag rullade in i depå och satte tillbaka däckvärmarna efter att omsorgsfullt ha borstat bort grus och skit från däcken. Jag är osäker på varför jag gör det, men alla andra gör det och jag vill inte framstå som okunnig eller slarvig så borstar gör jag. Sen åkte snabba gruppen ut och vurpade igen. När de var klara med det tyckte Teddy att jag skulle köra hans rääser. Hmja, okejra. Först puttade Teddy hojen ett varv runt depån utan att den startade. Sen kom jag till undsättning och hjälpte honom att putta den ett varv till. Inte ett liv. Jag hoppade på RGV-n och körde ut på den istället. Jag kom inte så många varv innan det rödflaggades. När jag kom in i depån så kom Teddy rullandes med räserhondan. Den hade startat otroligt nog. Det gick ganska lätt när han tagit bort täcklocken över förgasarna, tydligen. Äppeljuice, Teddy, äppeljuice. Bra för hjärnan, sägs det.
Jag släppte RGV-n mot depåräcket och besteg Hondan. Oj, vad högt man sitter på en räser. Och vad långt ner styret sitter. Den är befriad från tomgång, så man måste hålla liv i den. Jag satt och gasade lite smått och rätt var det var så flaggades det grönt. Oj, oj... Nu var sanningens ögonblick inne. Jag la i ettan, gasade lagom mycket, letade rätt på dragläget och gjorde ett så kallat kärringstopp. Hm. Hitta friläge igen och paddla fart på ekipaget. I med ettan, ut med kopplingen och den startade! Gjorde ett nytt försök att komma iväg. Trots att det inte blev den mest eleganta uppvisningen i hur man kör iväg med en räser så stannade i alla fall inte motorn den här gången. Jag fick göra fyra-fem omtag med kopplingen innan jag fått upp farten så pass att den orkade dra. En blick över axeln och ut på banan. Jag har aldrig kört på slicks tidigare, aldrig kört räser, jag är 33, så oddsen var emot mig.
Igenom esset försiktigt, försiktigt. Jag smög på gas och den svarade lydigt, ända tills vi var någorlunda upprätt och jag gav fullt. BWOoorrrp, sa den bara. Jag släppte av lite och öppnade lite försiktigt istället. Nu gick det bättre. När den väl tog sig slet det iväg så till den milda grad att jag i förvåning/upphetsning tog ett krampaktigt tag i styret. Det resulterade i att jag lyckades lyfta framhjulet en liten aning och samtidigt vrida på styret. Jag är nybörjare, vafan. Nu blev det ändå inga problem, den landade och gav mig en lätt huvudskakning, och vem skulle inte ha gjort det? Jag samlade mig och gav fullt en liten stund till på väg mot torparn. Jag hade ingen aning om vilken växel jag åkte på så jag bestämde mig för att ta reda på det. Jag bromsade löjligt tidigt (ungefär som vanligt, alltså) och petade i ettan. Rullade igenom torparn i maklig fart och sen gav jag STÅLET!
Åh, helvete! Den som inbillar sig att en 250SP är som en lätt urvattnad variant av räser har helt fel. Den är mer som en cross i karaktären. Det river iväg på ett jävligt argt sätt. Varvräknarnålen var på väg av skalan när jag väl fann mig och växlade till tvåan. Återigen hade jag ett krampaktigt tag i styret, så det vinglade och for. När jag väl lyckades hålla den i rätt register kändes det som att sitta på en jävla kanonkula. Alla intryck skrek åt mig att det nog gick i minst 300. Motorcykeln pratar med föraren på ett helt annat sätt än en gatsoffa. Det kommer intryck från alla kroppsdelar som har kontakt med motorcykeln. Växlarna räcker i en knapp sekund, minsta tryck eller drag i styret resulterar i kursändring, kåpan och kåpglaset fladdrar, det låter sjukt häftigt. Man kan inte låta bli att flina.
Sen skulle jag bromsa. Fartkänslan skrämde mig, så jag släppte gasen precis efter knicken. Jag tog tag i bromsen och började växla ner. Jag räknade ner i huvet, så jag inte skulle få i ettan eller nåt dumt. Vid hundrametersskylten var jag nere i lagom fart för att svänga. Hm. Jag släppte bromsen och rullade ner mot bergskurvan. Jag hade frågat Teddy om hur det var att köra på kalla slicks, och han sa bara att hans senaste vurpa hade berott på kalla slicks. Min fart i bergskurvan blev därefter, men jag hade nog kommit igenom om jag kört på fälgarna också. Mellan bergskurvan och sviestadböjen gav jag fullt på tvåan. Det låter fantastiskt fränt igen. Jag lägger i trean och fegsläpper gasen och går in i sviestadböjen. Rullar på gasen försiktigt, och nästan direkt måste jag växla. Hela fancluben står vid räcket och kollar (kanske inte, men det känns så). Jag bromsar löjligt tidigt igen och växlar ner två hack. Rullar in i esset, marken är en meeeeeeter från knät. Byter håll och svänger höger. Ger benet och växlar till trean och fyran innan crossböjen.
Jag önskar att jag kunde säga att jag varvade ur trean innan jag la i fyran, men det vore tyvärr en lögn. Efter crossböjen gav jag fullt på fyran. Det går fort som fan, och jag fegar ur långt innan jag borde. Bromsar och lägger i tvåan. Det är svårt att känna om man lyckats få i rätt växel, men man blir snabbt varse när man går på gasen. Så länge man smyger på gasen svarar den bra, men när man öppnar helt och inte har lyckats komma in i nirvanazonen på varvräknaren så händer inte mycket mer än att man får lyssna på insugsljud. Så gjorde jag genom torparn och ut på rakan denna gång. Ett gammalt trick är att slira lite på kopplingen för att få upp varvet, men det gillade inte den här motorcykeln. Det blev nåt märkligt skuttande och gjorde mer skada än nytta för varvtalet. Äh. Svaret är såklart att åka fortare i torparn, men jag KAN inte.
Jag åkte in efter fem varv, för jag var rädd att jag skulle förstöra nåt. På väg in i depå såg jag målflaggan ute på målrakan. Då missade jag inte så mycket i alla fall... Jag var rätt nöjd med det jag hade kört och tänkte ställa ifrån mig räserhondan. Teddy höll inte med. "Jag tänker ändå inte köra mer i år, och soppan i tanken måste gå åt." Gulp. Måste jag köra mer? Jag som var så glad att hojen var hel och att jag överlevt. "Kör ut i snabba gruppen, det fixar du, det går ju fort" ljög Teddy, och med skräckblandad förtjusning åkte jag ut igen. Jag kom inte så långt, för nån kraschade och det rödflaggades. Kopplingen fick veta att den levde i alla fall. In och ut ur depån.
Jag ska inte tråka ut er med detaljerna i min knackiga körning, utan jag nöjer mig med att säga att det är alldeles underbart. Motorn är sådär arg som man fantiserar om när man kör 250SP, bromsarna är sådär sugande och lättanvända som de inte alls är på en RGV från 1990, hojen går precis dit du pekar den (inte så bra alla gånger, iofs) och det låter sjukt häftigt.
Att hoppa på RGV-n och köra efter att ha kört räser var som att köra en trajachopper från 1963 där en cylinder är trasig och den andra har taskig kompression. Mjukt på alla sätt. Effektleverans, bromsar och väghållning är som en jävla tvättsvamp.
Ni kan få en liten detalj ur körningen igen: Jag orsakade en gulflagg efter start- och målrakan. Jag bromsade som vanligt sjukt tidigt, men jag växlade ner lite försent. Jag var inte klar i tid och började svänga in en tiondel eller så försent. Banan var jävligt skitig efter tractor pulling-SM* och jag ville verkligen inte kasta hojen så jag rätade upp och tog till escapen. Jag var där en gång 1995, och jag trodde inte att jag skulle komma dit igen. Det gick fint, och jag gjorde en garagevändning. En garagevändning med en räser har cirka åtta meters radie. Jag stod mot färdriktningen och såg fem-sex hojar komma emot mig. Lite läskigt var det allt att stå precis i skottlinjen. De missade mig, och jag plågade kopplingen än en gång och åkte ut på banan.
Nu måste jag nog jobba lite också. Jag kanske fyller på vartefter jag kommer på nåt viktigt.
Tack Teddy för en bra träning och för att du ledde mig mot ljuset. Jag ska köpa räser, så enkelt är det.
*Nej, det har inte gått nåt tractor pulling-SM där. Men det såg ut som det kunde ha gjort.
