Lite kul medans ni väntar på att lördagen ska komma.
Paret Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få egna barn, hade
bestämt sig för att anlita en s.k. surrogatpappa för att bilda en
liten familj.
På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma och utföra sitt arbete,
kysste Sven sin Eva med orden: Han kommer nog snart , innan han for till
sitt jobb.
En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet för
att försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.
- God morgon fru Holmlund, ni känner inte mig, men jag har kommit
för att ...
- Oh! Ni behöver inte förklara, och säg gärna Eva. Jag har väntat på
er halva förmiddagen.
- Verkligen, säger fotografen, det var väl bra det, jag är ju specialist på
bebisar.
- Det var just det jag och min man hoppades på, kom in och sitt. Hur
kan vi komma igång? frågar Eva lätt rodnande.
- Överlämna det problemet till mig, säger fotografen. Jag brukar
oftast försöka med ett par omgångar i badkaret, sedan en på soffan
och kanske ett par på sängen. Ibland kan det vara en idé med en
omgång på vardagsrumsmattan, där blir det lättare att rulla runt i pigga
ställningar.
- Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig och
Sven.
- Tja Eva, ingen kan väl garantera nåt perfekt varje gång. Men om vi
provar flera olika ställningar, och jag skjuter från sex eller sju
olika vinklar är jag säker på att ni kommer att bli nöjd med resultatet.
- Jag hoppas att det kommer att gå ganska fort, säger fru Holmlund viskande.
Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram sin mapp med barnbilder.
- De här fixade jag på taket av en London-buss säger han leende.
- Oh min Gud! Utropar fru Holmlund, medan hon intensivt börjar tugga på en
näsduk.
- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade, trots att deras
mor var mycket svår att jobba med. Fotografen räckte över bilder till fru
Holmlund.
- Var hon svår? frågade frun.
- Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne
till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört. Folk
trängdes omkring oss i fyra, fem led för att se vad vi höll på med.
Fru Holmlunds ögon stod nu rakt ut av blandad skräck och förvåning.
- Fyra, fem led??
- Just det, sa fotografen. I mer än tre timmar dessutom. Mamman
gnällde och skrek konstant hela tiden, så jag hade verkligen svårt
att koncentrera mig på uppgiften. Mörkret närmade sig också, så jag
var tvungen att jäkta på mina skott, men till slut när ekorrarna
började nafsa i min utrustning, var jag tvungen att ge upp.
Fru Holmlund lutade sig framåt. - Du menar att de tuggade på din öööhhh.
utrustning?
- Ja, precis så var det. Om du är färdig med frågorna nu, så sätter
jag upp mitt stativ, så vi kommer igång på allvar.
- Stativ??!! Skrek frun oroligt.
- Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot, den är
nämligen alldeles för stor för att hålla själv medan jag gör mig redo för
aktion.
- Fru Holmlund? Eva..? Fru Holmlund??