Tänkte berätta om min första dag som wannabe-räserförare.
Klockan pep vid 7 och jag gick upp, käkade lite och sprang till garaget där Stavgren skulle möta upp mig med sin pimp-mobile. Vi lastade på hojen i ett halvdisigt Karlstad och for mot Karlskoga. Vädret var lite oroligt, vi fick några regndroppar på oss, det bådade inte gott... Men när vi väl kom fram till Gelleråsen så var det uppehåll. Vi gick och anmälde oss hos Christer Miini och gänget. 30 min intervaller och 2 grupper, en licens och en gata. Licensgruppen började åka och vi fick en liten genomgång om flaggor osv. Efter en halvtimme så fick vi ge oss ut på banan och köra.
Min första reaktion var: Detta var inte så lätt som det såg ut... Vinglade lite som bambi fram och tillbaka på banan.
Min andra reaktion efter ett par varv: "Helvete vad var det där?" Jo då blåste ett antal raketer förbi mig. Sen några till... Det blev nästan lite ruggigt när det flyger förbi hojar när en själv kört 3-4 varv på banan för första gången. Lite senare på dagen så delades det in i en snabb och en normal gatgrupp, Tack för det säger jag. Nu kunde man koncentrera sig på körningen istället för att vara livrädd. Efter ett par pass åt vi lite lunch, riktigt god sådan. Sedan var det dags för mer körning. Och då bad jag Eilert Larsson, en instruktör om att han skulle visa mig lite spår. Och det gjorde han, då gick det plötsligt mycket lättare när man visste hur och var man skulle köra, på ett ungefär iaf. Sen visade Eilert mig hur jag skulle häva mig ut istället för att sitta helt still. Då gick det ännu lättare. Då fick jag lära mig att hojåkning kan vara jobbigt, istället för att sitta still skulle man slänga sig från sida till sida, det var jobbigt. Tyckte jag iaf.
Sen körde vi ytterligare ett par pass och det märktes för varje varv att det gick lättare och lättare, att man vågade lägga ner lite till och köra snabbare känndes skönt. Knäskrapade faktiskt idag, för första gången, inte utan att man är lite stolt.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det var hur roligt som helst, mycket banåka, trevliga människor som gav en tips och hyfsat väder (inget regn). Träffade ett par härifrån som visade sig vara trevligare än jag kunde ana.
Tycker att alla borde prova på detta. Tyvärr så var det ett par som gick omkull och det är aldrig skoj... Men det är en risk som man får ta och man får ha i bakhuvudet.
Nästa år blir det många fler bandagar för lilla Hagstern och då ska jag försöka bli lite snabbare.
Klockan pep vid 7 och jag gick upp, käkade lite och sprang till garaget där Stavgren skulle möta upp mig med sin pimp-mobile. Vi lastade på hojen i ett halvdisigt Karlstad och for mot Karlskoga. Vädret var lite oroligt, vi fick några regndroppar på oss, det bådade inte gott... Men när vi väl kom fram till Gelleråsen så var det uppehåll. Vi gick och anmälde oss hos Christer Miini och gänget. 30 min intervaller och 2 grupper, en licens och en gata. Licensgruppen började åka och vi fick en liten genomgång om flaggor osv. Efter en halvtimme så fick vi ge oss ut på banan och köra.
Min första reaktion var: Detta var inte så lätt som det såg ut... Vinglade lite som bambi fram och tillbaka på banan.
Min andra reaktion efter ett par varv: "Helvete vad var det där?" Jo då blåste ett antal raketer förbi mig. Sen några till... Det blev nästan lite ruggigt när det flyger förbi hojar när en själv kört 3-4 varv på banan för första gången. Lite senare på dagen så delades det in i en snabb och en normal gatgrupp, Tack för det säger jag. Nu kunde man koncentrera sig på körningen istället för att vara livrädd. Efter ett par pass åt vi lite lunch, riktigt god sådan. Sedan var det dags för mer körning. Och då bad jag Eilert Larsson, en instruktör om att han skulle visa mig lite spår. Och det gjorde han, då gick det plötsligt mycket lättare när man visste hur och var man skulle köra, på ett ungefär iaf. Sen visade Eilert mig hur jag skulle häva mig ut istället för att sitta helt still. Då gick det ännu lättare. Då fick jag lära mig att hojåkning kan vara jobbigt, istället för att sitta still skulle man slänga sig från sida till sida, det var jobbigt. Tyckte jag iaf.
Sen körde vi ytterligare ett par pass och det märktes för varje varv att det gick lättare och lättare, att man vågade lägga ner lite till och köra snabbare känndes skönt. Knäskrapade faktiskt idag, för första gången, inte utan att man är lite stolt. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var hur roligt som helst, mycket banåka, trevliga människor som gav en tips och hyfsat väder (inget regn). Träffade ett par härifrån som visade sig vara trevligare än jag kunde ana.
Tycker att alla borde prova på detta. Tyvärr så var det ett par som gick omkull och det är aldrig skoj... Men det är en risk som man får ta och man får ha i bakhuvudet.
Nästa år blir det många fler bandagar för lilla Hagstern och då ska jag försöka bli lite snabbare.
