Tror att det som fick mig frälst på motorer var storasyrrans moppe. Jag var väl sisådär 8-9 år någonting när hon fyllde 15 och fick en grå Puch Maxi med silvertejpad sadel i födelsedagspresent. Jag tyckte den var sjukt häftig och smög ofta ner i garaget för att bara kicka igång den, gasa lite och njuta av ljudet och tåtaktsdofterna. Syrran själv var inte lika förtjust i moppen, den var rätt opålitlig och ofta när hon försökte ta sig någonstans med den så slutade det med att hon blev stående och päronen fick rycka ut och hämta både henne och moppen...
Jag däremot älskade den, när jag blev ett par år äldre (dock inte riktigt moppegammal) så tog jag ofta ut den på små smygturer runt i byn. Inga längre sträckor från hemmet, bara små nöjesturer på grusvägarna i utkanten av byn. När den blev varm så stannade den och ville inte starta, så då fick man leda hem den. Det var tider det, njöt av varje sekund
Köpte Maxin av syrran många år senare och renoverade upp den, föregående ägaren verkade inte ha fattat hur packningsbyten funkade för jag hittade tre stycken cylinderfotspackningar och x antal insugspackningar...
Men väl ihopsatt med rätt antal packningar och en ny fräsch tändspole så gick den som en dröm, hade den som stadspendlarmoppe under tiden som student i Lund. Sålde den ett par år senare vilket jag ångrar. Den och min gamla RD borde jag ha sparat, affektionsvärde utan dess like.
När jag själv fyllde 15 tog jag förarbevis för Eu-moppe och köpte mig en Yamaha Neos, Alpinestars-edition
Den körde jag, precis som TS säger, i ur och skur och överallt. I snöstorm med blankslitet bakdäck sladdade jag både hitan och ditan, tvärs över vägen och tillbaka igen, med båda fötterna i marken för att hålla ekipaget upprätt. Skulle iväg och kolla film med polaren, hans tjej och hennes tjejkompis som jag var tänd på. De bodde i grannbyn, fem km bort. Tog gott och väl över en timme på grund av rådande väderförhållanden, men fram kom jag!
Mina föräldrar var väldigt extremt emot trimning, så jag blev ofta frånkörd av polarna som fick köpa häftiga trimrör eller rentav 70cc-kit till sina mopeder. Men sen en dag så lekte jag och två stycken polare rundor på min moppe (alltså alla tre på moppen samtidigt), körde kors och tvärs över skolgården och bara larvade oss. När vi sen skulle tillbaka in på moppeparkeringen så var moppen något lite mer nedtyngd än normalt, och det gjorde att avgaskröken tog i den avfasade trottoarkanten som man annars passerade utan problem. Röret gick rakt av, och moppen brölade som en brunstig älg
Hysteriskt roligt tyckte polarna, jag var inte lika road...
Men det gav mig en ursäkt att köpa nytt avgasrör!
Morsan ville såklart försäkra sig om att jag inte köpte någon olaglig trimhistoria och följde med till lokala moppetillbehörsbutiken, Brunos Mopedservice i staffanstorp. En mycket originell herre som drev den... Morsan tyckte att jag skulle köpa ett originalrör från yamaha, dyrt satan... Lyckades till sist övertyga henne om att ett "trimrör" är lagligt så länge man inte rycker pluggen, och fastän hon var tveksam så förstod hon att det inte var riktigt hållbart att köpa ett originalrör till de summorna som det innebar... Jag fick mitt avgasrör och monterade det, farsan provkörde och konstaterade att moppen inte gick fortare än innan och sen körde jag raskt hem till polaren och kapade bort strypningen i röret
Köpte vid sidan av moppen en rödsvart RD125 YPVS med skuren motor som jag tänkte renovera upp och ha när jag fyllde 16, för givetvis skulle jag ta körkort för lätt mc. Med ny kolv, bättre begagnad cylinder och återanvänd toppackning lyckades jag faktiskt få igång den, men den var svårstartad och drogs med en mängd andra små fel och brister så jag fick aldrig ut den i trafik. Sålde den och moppen och köpte istället en TZR125 som jag övningskörde flitigt med, men jag hann inte ta lappen den sommaren och behövde ett transportmedel som jag fick framföra själv. Sålde därför TZRen och köpte återigen moped, en Aprilia SR50 Ditech.
När sommaren kom så blev det återigen dags att ge sig på det här med mc-kort, men vis av erfarenheterna med TZRen som jag upplevde som svårhanterlig på lågfartsbanan så köpte jag istället en mer uppkörningsvänlig fyrtaktare, en Honda CM125T. En trött men lätthanterlig historia, minns att jag vid bromsprovet fick ta rejält med sats, ända ut på vägen som ledde in på provbanan, för annars kom jag inte upp i den hastighet som bromsningen skulle utföras ifrån
Men jag fick mitt körkort, vilken lycka!
Det var väl min lilla tripp nedför minnenas allé