Så, du söker views...?
Texten i ditt första inlägg, och ditt nick dessutom gör att man lätt kan ta dig för en suicidal stolle som pendlar mellan självinsikt och avgrunden. Lite ledsamt när man vet att du är så ung som du är.
Fuck "köra lagligt". Det är både svårt och irrelevant när det gäller att hålla sig vid liv.
Ta hellre till dig av detta som SMC aktualiserade nu inför säsongsstarten:
http://www.svmc.se/smc/Nyheter/Kor-motorcykel-som-om-du-alskar-livet3/
"Kör MC som om du älskar livet"
Visst är det vackert? Det räcker egentligen att hålla just den frasen i huvudet, men absolut: klicka gärna på länken och läs där med. Det mesta av det vet du redan, men det skadar inte att köra en refresh.
Annars så har Hitman The Swede ett bra incitament här:
För abstrakt?
Nå, kör då snett bakom en kompis som missar en enda bil i en enda korsning.
DU ser det som håller på att hända, han gör det inte.
DU agerar och gör allt rätt, han flummar och reagerar försent.
DU bromsar och får stopp, han bromsar omkull sig och drar in under bilen med en jävla kraft.
Du slits i stycken. Av kraven som ställs på dig. Kompisen sitter fast under bilen, han svarar inte.
Du kan inte avgöra om han andas, och tanten i bilen bara skriker rakt ut.
Rakt ut, och rakt in i din hjärna. Hon skriker så det knappt finns plats för dina egna tankar när du behöver dem som bäst. Sekunderna går. Andra stannar, men bidrar inte med ett smack.
Du är ensam på plats. Ensammare nu än förut. Speciellt när du hör någon gubbe spy ur sig att "så går det när man kör som idioter på allmän väg". Sekunderna har blivit till en minut, och plötsligt inser du att dom som halat fram sina telefoner inte gjort det för att larma. Dom håller istället upp telefonen som ett slags filter mellan sig och den verklighet som drabbat dig och din kompis som ett ton tegel från ingenstans - och spelar in din värsta mardröm. Här och nu. I hopp om klick senare...?
Du blir mer och mer orolig över din kompis och försöker nå in med en hand för att känna andedräkt, rörelser, puls eller vad fan som helst. Var tar man pulsen nu igen? Handleden? Hur kommer man åt den under kraghandskarna? FAN! Minuten har blivit minuter. Din kompis är längre bort än någonsin, någon räddning är inte närmare nu än när ni rullade som kungar just innan smällen. Du blir mer och mer övertygad att du måste få fram din kompis för att kunna sätta in... ...livsuppehållande åtgärder. Meningen smakar skit i munnen. Du visste inte ens att du hade uttrycket i ditt ordförråd, men det skär som en blixt genom hjärnan. Det är allvar nu! Men ingen fattar. DU vet att man inte skall flytta en skadad. Lika väl vet du att just det är din kompis enda chans nu. Du VET det utan att veta. Men du får ingen hjälp. "Vi måste lyfta bilen" säger du till zombierna omkring dig, men ingen reagerar. Dom har fått ut skriktanten ur bilen, hängt en extra jacka över henne och gullar järnet med henne. Du vrålar samma sak igen, och får till svar "det klarar vi aldrig". Nej idiot, det klart att vi inte kan lyfta upp hela bilen. Men lyft vad ni kan! Lyft den på fjädringen så han går fri och kan dras ut! Lyft!! "Man skall inte flytta en skadad, det kan vara farligt"... FUCK FUCK FUUUUCK!! En annan kunskap du inte visste att du hade lyser plötsligt kristallklar inom dig. Tre minuter. Typ tre minuters andningsstillestånd kan man kanske klara. Eller är det hjärtstillestånd? 3 minuter var det i vart fall. Där är vi nu. Du tar tag i kompisens fötter och drar vad du kan. Det är som att hala en säck potatis. Inte för att du gjort det någon gång, men det är så här det måste det kännas. Dött, men ändå motsträvigt. Något sitter fast. Jävligt fast. Du tittar in och ser att hjälmen är det som kilat sig fast under bilen. Dra mer ändå och du har chansen att få två kompisar helt plötsligt. Du ställer dig med ryggen mot bilen, tar tag i skärmkanten och lyfter med allt vad du har. Och benen. "Dunk dunk" Du känner hur underredet landar på hjälmen och bilen parkerar sig tryggt på din kompis igen. En människa, en enda människa förstår allvaret och kommer fram för att byta plats med dig. Alla andra står som fån på första parkett. Du får fram honom. Du förstår att det är kört, men du måste ändå göra ett försök, eller hur? Bröstkorgskompression har man ju sett på TV. Men du känner direkt att så här skall det inte vara. Det skall inte krasa och vara lösa delar. Det skall svara, hålla emot och fjädra tillbaka, inte kollapsa och fälla ihop sig. Nu när du vaknar så ser du mer saker som är fel. Djävligt fel. Typ huvudets vinkel mot kroppen. Glimten i ögat. Som inte finns.
Har du varit med om något sådant så är det lättare att köra säkert efteråt. Tyvärr är det många som lägger av tvärt efter en sådan erfarenhet. Hur som helst så sitter känslan kvar länge. Känslan av vanmakt. Ångesten av att man MÅSTE agera, men utan att veta vad som är rätt för stunden.
...och känslan av en bröstkorg som inte längre har kvar sin stabilitet sitter kvar hela livet.
Du kan aldrig läsa "HLR" i en tidning eller se en TV-film med återupplivningsförsök utan att få tillbaka just den känslan i händerna, i kroppen - i nackhåren.
...eller gå på för många begravningar av för många bekanta. Se de närmast anhörigas ansikten vara förvridna av sorg. Tittar dom inte anklagande på dig också?
Något som kanske är väldigt främmande för folk i din generation är "adressbok".
Alltså - inte begreppet i sig, men en fysisk IRL adressbok i papper.
...vars sidor blir styvare och stelare säsong efter säsong pga ett ämne som heter Tipp-Ex.
Till slut blir adressboken så deprimerande att bläddra i att man sätter sig ner och skriver om den på rena, färska blad. Och så börjar helvetet om igen.
Eller pröva att i ren desperation ge konstgjord andning till en kompis som blöder ur munnen - en smak man aldrig glömmer.
Ta en hederstur! Åk en runda varje vår, och lägg en blomma på varje plats någon du känner eller vet vem det var har kört ihjäl sig på.
Det finns som du förstår en massa olika sätt att lägga band på sig själv och tvinga sig att köra säkert. De allra flesta av dessa sätt kräver erfarenheter. Dyrköpta erfarenheter.
Som tonåring har man inte,
kan inte ha den horisont som krävs för att ta in hela perspektivet.
Tro inte att jag ser ner på dig för det, och tro inte att jag inte är lite avundsjuk på allt det du har framför dig - alla förstagångsupplevelser du har framför dig och jag har bakom mig och aldrig kan göra om. Det är så det är, och det är så det skall vara.
Du skall vara galen och jag skall vara tråkig.
Men, jag tror inte att du är så galen, och själv uppfattar jag inte mig själv som speciellt trist heller.
Jag vill bara att du och andra unga verkligen får chansen till alla dom där förstagångsupplevelserna som är så fantastiska.
Själv är jag så gammal att jag kunde varit din farfar - under maximalt olyckliga men ändå lagliga omständigheter. Ändå har jag fortfarande fantastiska förstagångsupplevelser på hoj.
Kanske inte varje gång jag kör, men ändå flera gånger om året.
Det kan du också ha, och alla andra hotheads under trettio som härjar runt "like there is no tomorrow".
...för det är det! Om man prutar bara lite, lite på gatuaktiviteterna och väljer sina ställen att gasa.
Tänk att alla bilister är en stor fara för Dig. 
Raggsockor i hala trappor har jag tex slutat med 
