uncletom
Gudomlig sporthojare
Efter ett förslag att söka på "tattarsafari" upptäckte jag att det förekommer en slags vårdslös körning med motocross / enduro hojar runt om olika regioner i vårt fina land. Något jag hittade i en artikel från 2016 som jag tyckte var talande: "Skogsägare får mark sönderkörd pga TATTARSAFARI"
Nog för att jag sett en del buskörning häromkring på både fyrhjulingar (ATV) och crossar (MX), jag bor ju i en förort söder om Stockholm. Och som vicevärd och ledamot i min BRF har jag ringt till polisen flera gånger. Då handlar det om BUSKÖRNING, dvs pojkarna kör maskerat, ansvarslöst, och som tjuvar på gång & cykelvägar, det låter högt, det går snabbt undan, och det är fara för andras liv och övrig material. Så det blir alltid 112 på det. MEN, vi måste kunna urskilja buskörning från rekreativ naturturism!
Ett av mina största intressen har alltid varit att promenera eller cykla, faktiskt även dyka, och gradvis upptäcka mitt närområde. Jag är väl äventyrslysten, ganska klåfingrig, ibland kanske lite dumdristig, men framförallt nyfiken. Jag vet inte, kanske är jag lite 'bakom' när det gäller gränser för vad som är mitt/ditt? Behöver jag uppfostras bättre? Jag har alltid varit en nyfiken pojke ända sedan jag vågade gå en bit hemmifrån för att upptäcka och genomsöka byggen, hyggen, rivningshus, spökhus, skrotupplag, soprum, oavsiktligt öppna grindar, mörka tunnlar och hål i marken, mystiska burkar med konstigt innehåll, ihåliga träd, källargångar, stora förråd, dagvattentunnlar, gamla slott, bilvrak, båtvrak, djupt vatten .. behöver jag fortsätta?
Precis som i vilket som helst allmänt utrymme är det viktigt *för mig* att jag inte är i vägen eller på något sätt stör andra, Så länge du inte ser eller hör mig, så länge jag inte förstör, inte lämnar skräp efter mig, så är det lika mycket min mark att färdas lugnt genom och njuta av, som statens / vem som helst. Det är ju inte som att en okänd människa sätter sig i din stol på din veranda, öppnar en flaska kall och säger 'skål på dig', då snackar vi riktigt närgånget.
Nog för att jag sett en del buskörning häromkring på både fyrhjulingar (ATV) och crossar (MX), jag bor ju i en förort söder om Stockholm. Och som vicevärd och ledamot i min BRF har jag ringt till polisen flera gånger. Då handlar det om BUSKÖRNING, dvs pojkarna kör maskerat, ansvarslöst, och som tjuvar på gång & cykelvägar, det låter högt, det går snabbt undan, och det är fara för andras liv och övrig material. Så det blir alltid 112 på det. MEN, vi måste kunna urskilja buskörning från rekreativ naturturism!
Ett av mina största intressen har alltid varit att promenera eller cykla, faktiskt även dyka, och gradvis upptäcka mitt närområde. Jag är väl äventyrslysten, ganska klåfingrig, ibland kanske lite dumdristig, men framförallt nyfiken. Jag vet inte, kanske är jag lite 'bakom' när det gäller gränser för vad som är mitt/ditt? Behöver jag uppfostras bättre? Jag har alltid varit en nyfiken pojke ända sedan jag vågade gå en bit hemmifrån för att upptäcka och genomsöka byggen, hyggen, rivningshus, spökhus, skrotupplag, soprum, oavsiktligt öppna grindar, mörka tunnlar och hål i marken, mystiska burkar med konstigt innehåll, ihåliga träd, källargångar, stora förråd, dagvattentunnlar, gamla slott, bilvrak, båtvrak, djupt vatten .. behöver jag fortsätta?
Precis som i vilket som helst allmänt utrymme är det viktigt *för mig* att jag inte är i vägen eller på något sätt stör andra, Så länge du inte ser eller hör mig, så länge jag inte förstör, inte lämnar skräp efter mig, så är det lika mycket min mark att färdas lugnt genom och njuta av, som statens / vem som helst. Det är ju inte som att en okänd människa sätter sig i din stol på din veranda, öppnar en flaska kall och säger 'skål på dig', då snackar vi riktigt närgånget.