Jag har redan varit och tänt ett ljus i gästboken, men vill tända ett här med...
Kände honom inte personligen, men alla de intryck jag fått så var det nästan som om man redan hade träffat honom. Det känns som ett stort hål och tomrum efter honom nu, han verkade alltid vara glad och uppåt, en sån som syns och som får mungiporna att åka upp. Jag vill bistå i att minnas dig , och kommer göra det var gång jag ens tänker på Sviestad, eller banåkning. Det är så overkligt att någon rycks ifrån oss på lilla Sviestad, i en kurva man själv tagit så många gånger utan att ens känna någon slags rädsla. Du får ha det så gott där du är nu, snart kanske vi ses, på en molnprydd hojväg, och då ska jag både tuta, blinka och vinka.
Familj ,anhöriga och övriga det berör: Ja, jag vet hur det känns när någon rycks bort och hur fruktansvärt svårt, tungt och ofattbart det är. Pappa gick bort för 4 år sedan, jag kan fortfarande inte riktigt hantera det. Livet förändras och går vidare, inget är tyvärr för evigt, även om man sågärna vill det. Jag håller en plats för er hos mina tankar.
Nu vet jag inte vad jag ska säga längre....
//Edholm - i Ännu mera tårar än förut