Jag tror du/ni skjuter lite bredvid målet. Poängen är knappast att Hitler eller valfri annan demoniserad person (tex valfri pedofil) var/är human eller en bra person, utan att de inte är "onda" eller "monster". Visst kan man tycka det och inte utan visst fog, men det är att göra det väldigt enkelt för sig och det är definitivt inget som underlättar förståelsen för det som de flesta uppfattar som "onda handlingar".
Det finns mängder av böcker om "onda" människor, tex Brownings "Helt vanliga män" eller Gitta Serenys mästerliga intervju med Franz Stangl (lägerkommendanten i Treblinka) "Vid avgrunden". Djupt skakande och skrämmande böcker, böcker som jag ogärna skulle läsa igen eftersom de framkallar en oerhörd olustkänsla hos mig, inte så mycket på grund av de vämjeliga handlingar som beskrivs i böckerna, utan på grund av att de leder till den fasansfulla insikten att det inte alls var onda människor som utförde dessa dåd, utan människor påfallande lika en själv. Jag finner enormt många fler likheter än olikheter mellan mig insidan hos mig själv och historiens värsta mördare än vad jag skulle betrakta som komfortabelt.
Peter Englund har skrivit ett par rader om ett foto, han kallar det den värsta bilden han vet, och jag är benägen att hålla med, den är ganska känd och visar en grupp judar på väg att lastas in i en tågvagn någonstans i Polen 1943. På bilden syns tydligt en liten pojke, kanske fem år gammal, på ryggen som en ryggsäck, sitter hans lillebror. Ett par meter bort står en storvuxen SS-man med ett gevär på ryggen. Sekunderna efter fotot är taget slår SS-mannen de små pojkarna med ett par kraftiga slag med gevärskolven för de inte är snabba nog in i vagnen.
Peter beskriver sin hemska tanke, att hans värsta mardröm skulle vara att det en dag är hans barn som visas på en motsvarande bild, men inte som de som blir slagna, utan som de med geväret över axeln......