L. Mäkinen
Gudomlig sporthojare
Nä, inte sjutton kör jag för att få adrenalinkickar. Då hade bana varit lämpligare, förstås. Inte heller kör jag för att umgås med andra. Jag kör för att leva i stunden och njuta av tillvaron och därför vill jag åka på vägar som både svänger och varierar i höjd. Mina motorcyklar används aldrig för att frakta mig mellan två platser utan enbart för resor hemifrån och hem.Det säger väl mer om din förmåga att njuta av att köra motorcykel än om banorna. Det tror jag faktiskt är ett objektivt konstaterande. Knappast för att du är en så förhärdad njutare som har kommit att få skyhöga anspråk på spänning. Eller? Och det påminner mig om ett par kompisar som jag har kört en del med, både i Sverige och utomlands. Bedrövliga upplevelser som jag mest har ägnat åt att titta över axeln och i backspeglarna. De kör som när man blott ska ta sig från en plats till en annan, håller sig till hastighetsbegränsningarna och helst undviker att köra om andra fordon. Och de har ondgjort sig över vägars och banors utformning, som hinder för att ha kul. Ungefär som att klaga över att ölen är våt och hal.
Fortsätt gärna att köra bana ni som tycker att det är kul. Det är säkert utvecklande att sikta in sig på att kapa någon tiondel per helg.