Lång version, om nu någon pallar att läsa.
Efter en vecka utan motstycke bestämde jag mig för att trots allt ta mig ner till Sviestad för att köra ett SM för första gången, i en helt ny klass och på en ny cykel. Torsdagskvällen spenderades i garaget med att ordna allt det sista som inte hunnits med tidigare pga diverse yttre omständigheter. Släpet var lastat och klart kl 04:30 och jag somnade 05:00 för att väckas av lillgrabben 06:00. En perfekt nattsömn var således ordnad och jag styrde pigg som en lärka bilen mot Sviestad på fredagsmorgonen.
Eftersom Racerpelle fixat så att vi kunde bo och meka ståndsmässigt i Calle Torsells buss så körde jag in i depån och hittade bussen. När jag stannat bilen kom det en risig White Trash pickis och ville komma förbi men eftersom snorungen i bilen verkade så stöddig så flyttade jag inte på mig. Någon jävla respekt för de äldre får man väl ha, eller hur Swedie? (Hoppas jag inte ställde till det för dig.)
När allt var avlastat och träningen betald började jag ordna med hojen när Teddy och Nyteknik dök upp. Hojen ställdes i ordning så gott det gick och med 20 minuter kvar till start av första träningspasset så upptäcker jag att batteriet är dåligt laddat. Stressad som jag är sätter jag batteriet på laddning och går in för att byta om. När jag kommer ut visar det sig att batteriladdaren var kopplat efter timern till Pelles däckvärmare så jag hade inte laddat batteriet då timern slagit av....Fåfänga försök att snabbladda batteriet var fruktlösa och jag fick sitta i depån under hela första passet. Pannkaka.
Min äldre bror kom ner för att hjälpa till med mekande och annat depågrejs så det första vi gjorde var att ladda upp ett nytt batteri och montera det på hojen. Nu skulle väl allt vara i sin ordning?
Dags för träningspass två och första gången jag kör hojen efter kraschen in i Esset för två veckor sedan. Första träningen med A-förare dessutom. Efter fem uppvärmningsvarv kör jag in i depån och dricker lite och laddar om . Ut på banan igen och jag tanken är att jag succesivt ska försöka höja farten. Det blev dock inte många varv eftersom jag gjorde en exakt kopia av min tidigare vurpa in i Esset då framhjulet bara försvinner mitt i vänstern. Sicken jävla idiot man är!
Skampromenad genom depån förbi alla 250 åkare och bort till tältet. Nu var det fan nära att jag lade ner och packade ihop skiten och åkte hem. Allt förtroende för både mig själv och hojen var borta. En hel vinters hybris hade effektivt raserats vilket säkert är positivt på sitt sätt....
Teorierna om varför jag kraschat var lika många som lyckönskningarna och peppningarna. Att det var en exakt kopia av den tidigare kraschen gjorde inte saken bättre för hur förvirrad jag kände mig.
Brorsan peppade dock mig att försöka få ihop hojen. Skadorna var inte så allvarliga trots allt. Lite plastjobb på kåporna, tre avbrutna kåpstag, behov av nytt kåpglas, krokigt avgassystem och en avslagen styrpinne.
Biltema, Magnus Fransson, Grodan 71, Calle Torsell och och en alusvetsare räddade situationen.
Hojen mekades till kl 24:00 (vilken tid det tar att få bort allt grus!) då jag var så färdig att ingenting fungerade och jag bestämde mig för att bryta för dagen. Somnade i en ställning och vaknade i exakt samma åtta timmar senare. Nackspärren var således ett faktum.
På morgonen fixade vi det sista med kåporna och varmkörde hojen. Jiwe kom förbi och justerade framgaffeln som var för styv och med för kraftig fjäder, vilket vi inte kunde justera då. Allt verkade fungera med den och nu var det bara jag som inte fungerade och med ett nedbrutet självförtroende rullade jag ut till första tidsträningen. Jag skulle tippa på att alla andra körde snabbare på sina utvarv ur depån än vad jag gjorde på hela passet. Hojen kändes hemsk och första 15 minuterna var bara en enda plåga där jag skämdes och var förbannad om vartannat. De sista fem minuterna var dock lite bättre och jag slog inte i backen!
Framgaffeln fungerade betdyligt bättre vilket var skönt.
Till andra tidsträningen gjordes några mindre justeringar av bestyckningen efter konsultationer med Calle Torsell.
Ut igen och efter ca sju varv när jag bestämt mig för att satsa lite mer så går hojen plötsligt som skit efter Bergskurvan. Lyckas ta mig in i depån och undrar vad som är fel. När jag till slut hittar det så är det 2 minuter kvar av passet. Tändhatten till den nedre cylindern hade hoppat av. Mektabbe....
Min "bästa" träningstid blir således 1.06.....
Funderar allvarligt på att skita i att köra racet men lämnar det beslutet till morgondagen.
Tar en rejäl genomgång av hojen och lyfter cylindrar och bestyckar om förgasarna igen, bytte emulsionsrör till ett fetare rör och ner ett steg i huvudmunstycke.
Teddy ordnar återigen en kulinarisk middag vid det ytterst racemässiga bordet bestående av slicks och en navkapsel från en buss. Nyteknik sliter som en hund med sitt bakdäck som inte vill poppa ut på fälgen. Halva depån engagerar sig och tryckluftspumparna går varma till långt in på natten - utan resultat.
Söndagsmorgonen börjar med ett ytterst litet regn vilket gör att jag bestämmer mig för att kränga på mina fräscha regndäck, dessutom ville en kille köpa mitt gamla regndäck så då kallades däckfilosofpedagogen Teddy in igen och vi kunde montera de nya regndäcken. Det fina med det var att vi nu var säkra på att det inte skulle regna resten av dagen.
Nu gör jag dock mitt största misstag för helgen vilket skulle få konsekvenser även för racet. Jag tänker vänta in Calle innan jag varmkör hojen för att han ska lyssna på hur den låter efter ombestyckningar och annat. Dock dyker inte Calle upp till varm-up passet så jag varmkör inte hojen innan varm-upen. Jag startar hojen efter vissa besvär och när jag kommer bort till utsläppet så går inte hojen på ena cylindern. Får hjälp att felsöka vid utfarten och vi tror vi löst problemet men när jag kör ut på banan så går den fortfarande bara på ena cylindern. In i depån och missa ytterligare ett pass pga man är en orutinerad sopa.
Hädanefter ska det alltid varmköras på morgonen i god tid innan första passet. Felen visade sig vara dubbla. Dels hade nålventilen halkat lite snett på flottörbryggan vilket gjorde att den satt i spänn och inte tätade ordentligt så förgasaren flödade. Dessutom hade flottörvajern lossnat så hur jag än gasade lyfte inte flottören på den förgasaren...
Nå väl. Får ihop hojen igen och blir hånfullt filmad av GSXR1100R och MW när man varmkör efter det. Tur att ni i varje fall fick lite vacker musik att lyssna till!
Bestämmer mig för att köra racet trots att jag på 100 minuters tillgänglig träningstid inte ens lagt 35 varv och kört på 1.06 som bäst.....
Trevligt när polekillen Fransson (låg 53-tid..) tycker jag ska köra ändå.
Nervositeten börjar komma smygande men är inte så farlig ändå. Tänker mest på att försöka få till en ok start och försöka haka på Teddy eller Racerpelle. Dessutom att hålla mig undan eftersom jag räknade med att bli varvad på femte eller sjätte varvet...
Ut till start och jag fegar och varvar inte upp ordentligt så jag missar första startförsöket men tar nytt tag och kommer iväg kanon med en slirande koppling och 12 000 rpm på motorn. Kommer in precis efter Teddy i Esset och får till en betydligt bättre utgång ur Esset så jag kan ta honom på yttern i Crossböjen. Klart roligt. Är dock alldeles för feg i inbromsningen till Torparn så jag kan inte haka på Racerpelle ut på rakan. Hojen går riktigt bra rakt fram men inbromsningarna dödar mig och Teddy kontrar in i Esset och eftersom jag ligger på fel växel så tappar jag för mycket för att kunna följa honom ut ur kurvan.
Det är dock kul att köra hojen igen även om jag räknar fel på växlingarna flera gånger i Esset och kör på trean istället för tvåan och hojen protesterar genom att inte ha någon fart alls.
På åttonde varvet så tar racet slut eftersom den ena kolven skär när jag drar in kopplingen i inbromsningen i Bergskurvan. Jag är jävligt glad att den skar just där och inte i Crossböjen eller Högfartsknicken...
Hade jag kommit ut till varm-upen och kunnat göra ett avslag för att se hur förbränningen såg ut hade jag inte behövt bryta med skuren kolv, troligtvis. SÅ går det när man är orutinerad....
Hojen är dock helt suveränt rolig att köra och jag lyckades kapa fyra sekunder på de där åtta varven så det blev en inte så respektingivande 1.02.520 tid som bäst.
Att köra 250 racer var dock svårare än jag trodde från början. Minimalt med träning och två krascher har ju inte hjälpt till heller. Marginalen för fel är mycket mindre än på min förra hoj men jag känner samtidigt att det hojen kan ge tillbaka i känsla och kurvhastighet och hysterisk acceleration är värt besvären, även om det gärna får bli mindre mektabbar i fortsättningen!
Stort tack till min bror, Racerpelle, Calle Torsell, Kjelle Watz, Teddy, Nyteknik, Filip, Anders Kihlander, R2, Fransson och alla andra snälla som hjälpte och stöttade.
Efter en vecka utan motstycke bestämde jag mig för att trots allt ta mig ner till Sviestad för att köra ett SM för första gången, i en helt ny klass och på en ny cykel. Torsdagskvällen spenderades i garaget med att ordna allt det sista som inte hunnits med tidigare pga diverse yttre omständigheter. Släpet var lastat och klart kl 04:30 och jag somnade 05:00 för att väckas av lillgrabben 06:00. En perfekt nattsömn var således ordnad och jag styrde pigg som en lärka bilen mot Sviestad på fredagsmorgonen.
Eftersom Racerpelle fixat så att vi kunde bo och meka ståndsmässigt i Calle Torsells buss så körde jag in i depån och hittade bussen. När jag stannat bilen kom det en risig White Trash pickis och ville komma förbi men eftersom snorungen i bilen verkade så stöddig så flyttade jag inte på mig. Någon jävla respekt för de äldre får man väl ha, eller hur Swedie?
(Hoppas jag inte ställde till det för dig.)När allt var avlastat och träningen betald började jag ordna med hojen när Teddy och Nyteknik dök upp. Hojen ställdes i ordning så gott det gick och med 20 minuter kvar till start av första träningspasset så upptäcker jag att batteriet är dåligt laddat. Stressad som jag är sätter jag batteriet på laddning och går in för att byta om. När jag kommer ut visar det sig att batteriladdaren var kopplat efter timern till Pelles däckvärmare så jag hade inte laddat batteriet då timern slagit av....Fåfänga försök att snabbladda batteriet var fruktlösa och jag fick sitta i depån under hela första passet. Pannkaka.
Min äldre bror kom ner för att hjälpa till med mekande och annat depågrejs så det första vi gjorde var att ladda upp ett nytt batteri och montera det på hojen. Nu skulle väl allt vara i sin ordning?
Dags för träningspass två och första gången jag kör hojen efter kraschen in i Esset för två veckor sedan. Första träningen med A-förare dessutom. Efter fem uppvärmningsvarv kör jag in i depån och dricker lite och laddar om . Ut på banan igen och jag tanken är att jag succesivt ska försöka höja farten. Det blev dock inte många varv eftersom jag gjorde en exakt kopia av min tidigare vurpa in i Esset då framhjulet bara försvinner mitt i vänstern. Sicken jävla idiot man är!
Skampromenad genom depån förbi alla 250 åkare och bort till tältet. Nu var det fan nära att jag lade ner och packade ihop skiten och åkte hem. Allt förtroende för både mig själv och hojen var borta. En hel vinters hybris hade effektivt raserats vilket säkert är positivt på sitt sätt....
Teorierna om varför jag kraschat var lika många som lyckönskningarna och peppningarna. Att det var en exakt kopia av den tidigare kraschen gjorde inte saken bättre för hur förvirrad jag kände mig.
Brorsan peppade dock mig att försöka få ihop hojen. Skadorna var inte så allvarliga trots allt. Lite plastjobb på kåporna, tre avbrutna kåpstag, behov av nytt kåpglas, krokigt avgassystem och en avslagen styrpinne.
Biltema, Magnus Fransson, Grodan 71, Calle Torsell och och en alusvetsare räddade situationen.
Hojen mekades till kl 24:00 (vilken tid det tar att få bort allt grus!) då jag var så färdig att ingenting fungerade och jag bestämde mig för att bryta för dagen. Somnade i en ställning och vaknade i exakt samma åtta timmar senare. Nackspärren var således ett faktum.
På morgonen fixade vi det sista med kåporna och varmkörde hojen. Jiwe kom förbi och justerade framgaffeln som var för styv och med för kraftig fjäder, vilket vi inte kunde justera då. Allt verkade fungera med den och nu var det bara jag som inte fungerade och med ett nedbrutet självförtroende rullade jag ut till första tidsträningen. Jag skulle tippa på att alla andra körde snabbare på sina utvarv ur depån än vad jag gjorde på hela passet. Hojen kändes hemsk och första 15 minuterna var bara en enda plåga där jag skämdes och var förbannad om vartannat. De sista fem minuterna var dock lite bättre och jag slog inte i backen!
Framgaffeln fungerade betdyligt bättre vilket var skönt.Till andra tidsträningen gjordes några mindre justeringar av bestyckningen efter konsultationer med Calle Torsell.
Ut igen och efter ca sju varv när jag bestämt mig för att satsa lite mer så går hojen plötsligt som skit efter Bergskurvan. Lyckas ta mig in i depån och undrar vad som är fel. När jag till slut hittar det så är det 2 minuter kvar av passet. Tändhatten till den nedre cylindern hade hoppat av. Mektabbe....
Min "bästa" träningstid blir således 1.06.....
Funderar allvarligt på att skita i att köra racet men lämnar det beslutet till morgondagen.
Tar en rejäl genomgång av hojen och lyfter cylindrar och bestyckar om förgasarna igen, bytte emulsionsrör till ett fetare rör och ner ett steg i huvudmunstycke.
Teddy ordnar återigen en kulinarisk middag vid det ytterst racemässiga bordet bestående av slicks och en navkapsel från en buss. Nyteknik sliter som en hund med sitt bakdäck som inte vill poppa ut på fälgen. Halva depån engagerar sig och tryckluftspumparna går varma till långt in på natten - utan resultat.
Söndagsmorgonen börjar med ett ytterst litet regn vilket gör att jag bestämmer mig för att kränga på mina fräscha regndäck, dessutom ville en kille köpa mitt gamla regndäck så då kallades däckfilosofpedagogen Teddy in igen och vi kunde montera de nya regndäcken. Det fina med det var att vi nu var säkra på att det inte skulle regna resten av dagen.
Nu gör jag dock mitt största misstag för helgen vilket skulle få konsekvenser även för racet. Jag tänker vänta in Calle innan jag varmkör hojen för att han ska lyssna på hur den låter efter ombestyckningar och annat. Dock dyker inte Calle upp till varm-up passet så jag varmkör inte hojen innan varm-upen. Jag startar hojen efter vissa besvär och när jag kommer bort till utsläppet så går inte hojen på ena cylindern. Får hjälp att felsöka vid utfarten och vi tror vi löst problemet men när jag kör ut på banan så går den fortfarande bara på ena cylindern. In i depån och missa ytterligare ett pass pga man är en orutinerad sopa.
Hädanefter ska det alltid varmköras på morgonen i god tid innan första passet. Felen visade sig vara dubbla. Dels hade nålventilen halkat lite snett på flottörbryggan vilket gjorde att den satt i spänn och inte tätade ordentligt så förgasaren flödade. Dessutom hade flottörvajern lossnat så hur jag än gasade lyfte inte flottören på den förgasaren...
Nå väl. Får ihop hojen igen och blir hånfullt filmad av GSXR1100R och MW när man varmkör efter det. Tur att ni i varje fall fick lite vacker musik att lyssna till!
Bestämmer mig för att köra racet trots att jag på 100 minuters tillgänglig träningstid inte ens lagt 35 varv och kört på 1.06 som bäst.....
Trevligt när polekillen Fransson (låg 53-tid..) tycker jag ska köra ändå. Nervositeten börjar komma smygande men är inte så farlig ändå. Tänker mest på att försöka få till en ok start och försöka haka på Teddy eller Racerpelle. Dessutom att hålla mig undan eftersom jag räknade med att bli varvad på femte eller sjätte varvet...
Ut till start och jag fegar och varvar inte upp ordentligt så jag missar första startförsöket men tar nytt tag och kommer iväg kanon med en slirande koppling och 12 000 rpm på motorn. Kommer in precis efter Teddy i Esset och får till en betydligt bättre utgång ur Esset så jag kan ta honom på yttern i Crossböjen. Klart roligt. Är dock alldeles för feg i inbromsningen till Torparn så jag kan inte haka på Racerpelle ut på rakan. Hojen går riktigt bra rakt fram men inbromsningarna dödar mig och Teddy kontrar in i Esset och eftersom jag ligger på fel växel så tappar jag för mycket för att kunna följa honom ut ur kurvan.
Det är dock kul att köra hojen igen även om jag räknar fel på växlingarna flera gånger i Esset och kör på trean istället för tvåan och hojen protesterar genom att inte ha någon fart alls.
På åttonde varvet så tar racet slut eftersom den ena kolven skär när jag drar in kopplingen i inbromsningen i Bergskurvan. Jag är jävligt glad att den skar just där och inte i Crossböjen eller Högfartsknicken...
Hade jag kommit ut till varm-upen och kunnat göra ett avslag för att se hur förbränningen såg ut hade jag inte behövt bryta med skuren kolv, troligtvis. SÅ går det när man är orutinerad....
Hojen är dock helt suveränt rolig att köra och jag lyckades kapa fyra sekunder på de där åtta varven så det blev en inte så respektingivande 1.02.520 tid som bäst.
Att köra 250 racer var dock svårare än jag trodde från början. Minimalt med träning och två krascher har ju inte hjälpt till heller. Marginalen för fel är mycket mindre än på min förra hoj men jag känner samtidigt att det hojen kan ge tillbaka i känsla och kurvhastighet och hysterisk acceleration är värt besvären, även om det gärna får bli mindre mektabbar i fortsättningen!
Stort tack till min bror, Racerpelle, Calle Torsell, Kjelle Watz, Teddy, Nyteknik, Filip, Anders Kihlander, R2, Fransson och alla andra snälla som hjälpte och stöttade.
Last edited:
Innan dess had jag på träningen drabbats av b.l.a punktering (däckslås genom däcket), mutter till svingaxeln gängades av (med intressanta vägegenskaper som följd) och en bestyckning som trilskades. Fick väl köra 30 minuter på 3 dagar. 
