Fiffan bra dag på jobbet? Nej.
Vaknade till det ljuva digitala pipandet från min numer rätt misshandlade väckarklocka, som även denna morgon fick utstå ett par nedrivningar innan jag orkade släpa min nästan livlösa lekamen ur sängens värme och trygghet. Med tröttna och nyvakna ögon som guide genom mörkret staplade jag så tyst jag kunde bort mot köket i hopp om att inte väcka allt för många andra, men i hallen tog det stopp. Där på mattan låg den minsta av de två monstren till katter och sov. Eller ja, ända tills jag i mitt sömndruckna tillstånd planterade en rätt stor och läskig fot i det lurviga lilla nyllet. Med ett brak sprang det hemska djurtet rätt in i väggen så att det nästan blev sättningar i huset, för att sedan fortsätta ut i köket och gömma sig under bordet där hon ämnade stanna tills dess att jag for till jobbet.
Efter att ha pysslat ihop en liten matlåda med frukt och smörgåsar och packat ner allting i min söta ryggsäck som jag har med mig till jobbet de dagar jag faktiskt är där, så var det dags att dra på sig skinnstället och sparka igång helvetesmaskinen. Sakta och flrsiktigt tuggade jag iväg på ettan, tvåan, trean och tryckte sedan i fyran för att ligga i behagliga 50km/h på ett ungefär för att sedan när jag är utom hörhåll från min boning sparka ner ett par kugg och ge på. Vred ur aset på tvåan och gick upp rätt snyggt på bakan, låg där en stund och släppte sedan efter en halvmeters vansinnesfärd på slangen ner framdäcket alla de två decimetrarna
utlaw.
Väl ute på motorvägen intog jag snabbt en hopkrupen ställning på bajken för att i möjligaste mån komma undan den fuktiga, kalla luften och allt vattenstänk som bilarna drog upp. Enligt hastighetsmätaren så gick den största delen av färden in mot staden i helt sanslösa 0km/h! Helt galet att jag ens kom fram, men det kändes definitivt som att det gick lite fortare än så. Vid olskroksmotet for jag ner i den där lilla konstiga tunnelbiten som går ut på E6 mot tingstadstunneln, och precis när jag kom ut så vände jag runt skallen för att kolla så att inga bilar var i vägen för det något extrema filbytet som komma skulle. Det var ett par lyktor en bit bort så jag bedömde läget som grönt, skrek "KÖR" i hjälmen och drog över alla fyra filer för att hamna i vänsterfältet. Väl där så satte jag mig upp i sadeln och njöt av tanken på att jag inte skulle behöva byta fil igen förrän efter lundbytunneln, hur bra är inte det lexom. Kom ihåg bilen och slängde ett öga bakom för att se så jag inte befann mig i omedelbar livsfara. Där tjugo meter bakom låg bilen, i samma +20-hastighet som mig. Det var ju bra. Det var en blå och vit och gul volvo med lampor på taket. Det var mindre bra. Ingen skylt, inga blinkers, inget bromsljus eller baklampa och det sammanslaget med min hastighetsöverträdelse samt att jag för stunden hade ruffsigt hår gjorde att det förmodade bötesbeloppet skulle landa på en summa som till och med skulle få Ingvar Kamprad att behöva byta kaslonger, så jag beslöt mig för att krypa ihop på hojen och bli osynlig med omedelbar verkan. Och jag gasade bara lite tyst, lät knappt något alls i tunneln
. Och det fungerade, för när vi kom ut på hisingssidan så körde den lömska konstapeln om och förbi, och försvann utom synhåll. Göttans sa jag, och vred på igen
utlaw2
Ett par rätt feta slangningar, fullgasväxlingar och ett och annat varvstopp senare sladdade jag in på lastbilsparkeringen och skuttade glad men frusen in i fikarummet för att påbörja ett tolvtimmarspass. Men nej, någon hade sett fel på schemat och denne samma någon började inte jobba förrän på torsdag. Så himla bra ju, då kunde jag åka hem igen. Klockan var då 04.55.
Hela vägen hem satt jag och sjöng sånger i hjälmen, förutom när jag nästan dog i lunbytunneln. Ju mer jag gasade desto högre sjöng jag, och när jag inte kunde fler texter så lallade jag melodiöst istället. Sista biten körde jag damsadel med, allt för att spexa till det lite för publiken. Det höll dock på att sluta rätt så illa när jag svängde in till hemmet mitt och tappade balansen, men jag hann med nöd och näppe fånga upp den innan vurpan var ett faktum, och kunde sedan fortsätta de sista femton metrarna in på gården utan fler tillbud. Av med det kalla skinnet, in och rota lite i kylen, äta lite och sedan smyga tillbaka till sängen. Det hade varit underbart, om jag inte i det sista steget innan jag nådde fram till platsen where the magic happends hade trampat i en kattspya av sällan skådad storlek. Var det en hämnd för sparken som jag av misstag delade ut tidigare, eller bara ett tecken på kärlek? Jag kommer aldrig få veta, men det var oavsett en mindre rolig stund jag spenderade på att torka upp slemmet. Nu har jag bokat tid i tvättstugan så jag kan tvaga min matta, tills dess ska jag bara ligga här i doften av kattmage och njuta av livet.
Godmorgon fiffan!