Dags att klappa sig själv för bröstet och konstatera hur oerhört bra jag är, ty det är ju ingen annan som gör det.
Som den aktiva yrkesman jag är idag, flitigt arbetandes i hemmets trygga miljö, så vill jag ha lite lugn och ro när jag skapar mina alster och tjänar pengar åt min chef. Det borde inte vara några problem i den lilla byn jag bor i här ute på landsbygden, men så är allt inte som det borde heller...
Klockan åtta.trettio klev jag upp, trött och släpig som vanligt på morgonkvisten. Åt tvångsmässigt en obehaglig ostmacka som jag förberett kvällen innan och sänkte den med stora klunkar av något sunkigt grönt the som jag inte ens vet varför man vill dricka. Därefter bar det av mot sovrummet igen som nu tjänstgör som kontor, där jag med ivriga snabba fingrar hackar runt på internettet, till tonerna av aggressiv amerikansk ghetto-hop, hårt arbetandes med mina textinmatningar och bilduppläggningar. Hårt arbetandes och sjukligt fokuserad i den av ettor och nollor uppbyggda värld är jag nu fast.
Då klockan med några minuter har passerat nio så börjar det bröta utanför mitt fönster, och det tar inte slut. Någon mindre begåvad individ står och varvar någon minst sagt högljudd motor
. Tappar fokus, sliter mig från skärmen och tassar iväg för att beskåda denna lägre form av liv som nu tillkännager sin överflödiga existens, och ser då att det är grannens unge (15 bast) som står och varmkör sin fiddy. Eller tja, ball-varvar lite för sina finniga fjårtisvänner som storögt står och dregglar över denna helvetesmaskin. De döms snabbt ut som fukkon av grövre mått och jag återvänder till mitt. Efter bedömt tio muniter tystnar skiten och jag hoppas att den har skurit, då den inte verkar vara av mest kvalitativa sort.
Så var dock inte fallet, då den en halvtimme senare påbörjar en ny symfoni av öronbedövande oljud. Inte ens Snåpp Dåggs icke värdegrundsriktiga textrader på skaplig volym överröstar denna demoniska ström av onda ljudvågor, och jag ser till min förtjusning att han har börjat lägga snabba varv kring innergården. Lugnt och stilla går jag till ytterdörren, tar på mig skorna och beger mig ner för trappan med ambitionen att kissa i tanken, spotta i förgasaren och tvinga honom att svälja hjälmen. Dock så hann det lilla abret smita innan jag kom till porten, men kvar finns hans mor...
Jag lägger fram mitt problem och mina åsikter om den motordrivna leksaken som hennes illbatting till avkomma fräser runt på, med ett minst sagt diplomatiskt och städat vis. Till svar får jag att min dödsmaskin för minst lika mycket oväsen, och att hon minsann har sett att jag kör för fort med den
skrämd), och som om inte det vore nog så har jag även kört på bakhjulet! Jag klarar omedelbums ut att fort kan det eventuellt, men troligtvis inte, ha gått och att någon slangning inte har skett då jag inte ens med den bästa av viljor kan få upp den
brynad). Jag står inte heller och brötar i onödan eller gör varvrekordsförsök runt mitt eget hus. Sådeså
! Jag uttrycker även en förghoppning om att hennes tama gubbe, som verkar ha en civilingenjörsexamen i motorhaveri då maskinen mer står still i väntan på fätlrep än rullar, tappar en pall med blandad skruv i förknasaren och kröker kolvuppstötarfjädern så jag slipper lyssna mer på skiten. Då kläcker hönan att den där fjädern minsann är nybytt, basatt duvet. Så himlans bra då
Jag tror dock att jag fick lite gehör, så kanske att jag kan få arbeta ostört en liten stund.
Bajj dä uäjj, ingen som är sugen på en finfin måtard att köpa kanske?