Som en av de många som kört tillsammans med Notrightrider kan jag bekräfta att han inte bara är en osedvanligt god historieberättare utan det är dessutom så att (en inte obetydlig del av) historierna baseras på verkliga händelser.
Som när vi i rusningstrafik är på väg ut ur Stocholm norrut, dubbdäcken krafsar så där mysig mot asfalten, NRR ligger i täten och vi smyger fram mellan filerna när jag ser att en bil, troligen omedvetet, delvis stänger passagen för Notrightrider.
Han tar helt lugnt stöd med armbågen på taket på bilen och glider förbi i ett utrymme som egentligen inte finns, till synes helt oberörd.
Eller när vi efter att Notrightriders hoj havererat i Tyskland (vi kallar det väl för "haveri" va?) sitter på min V-Strom 650 på väg hem på Autobahn. Två fullvuxna. På en alldeles för liten hoj. I högsommarvärmen...
Exakt i samma sekund knackar vi på varann för att påkalla den andres uppmärksamhet: Kolla en husvagn med DUBBEHJUL!! Nej, inte boggie utan dubbelhjul.
Och så säger vissa "-det är så trååååkigt att köra motorväg". I helsike heller, det finns massor att upptäcka!
Vi båda, Diesel och jag, stannade på motorvägen en gång för att täcka upp för en hEsttransport som kokat ihjäl sig längs E4 genom Sörmland och stod illa till.
Hästfolk, bara en sådan sak. Här finns inga förutfattade meningar.
Man stannar, man bistår om man kan, man tar åtminstone reda på om något allvarligt håller på att hända.
För mig är det självklart. Anständighet.
Det ingår i gott vägmannaskap.
Ja, ordet finns - men är sorgligt undanträngt.
Spegla det gärna mot begreppet "gott sjömannaskap" eller det just nu så hypade "horsemanship".
Någonting dog i Sverige när vi började få problem med "vägpirater" för 10 -15 år sedan. Polisens uppmaning att INTE stanna för bilar längs vägkanten var hemsk.
Hemsk för att så många tog till sig budskapet direCkt och använde det som inteckning för att inte bry sig något längs vägen längre:
Andra tar hand om det.
Alla har assistansförsäkring.
Alla har mobiltelefon.
Sällan eller aldrig har en uppmaning från polisen hörsammats så noga, och budskapet suttit i så länge.
Jag skall berätta en historia till, från just denna perioden när "vägpirater" härjade i Västsverige:
Disclaimer: hur jag än skriver detta så kan det läsas som überpretto och självförhärligande. Tro mig, det är verkligen inte meningen.
På väg upp till Göteborg på förmiddagen. Brådis! Mitt norra öga registrerar en bil på Onsalapåfarten, södergående. Huven lyft, polska plåtar.
Inget mer med det - då.
På väg hem mot kvällningen, ligger på rulle i vänsterfilen och kör om eftersom jag har bråttom hem - så klart.
Längst ute på påfarten ser jag bilen stå kvar. Märkligt. Polacker brukar ju hjälpa polacker...? Varningsblinkerserna flämtar, och en man står utanför räcket.
Han håller något i famnen...?
Nej nej nej! Det är ett litet barn, inlindat i en filt - någonting är väldigt väldigt galet här!!! Jag bränner ner till nästa avfart - Fjärås har aldrig känns så långt borta tidigare, vänster runt och kör upp igen.
Han har kört av kamremmen på bilen, det hände förmodligen just innan jag passerade första gången, norrut.
Han har stått där hela dagen. Telefonen har först gått tom på pengar och sedan på ström. Bilbatteriet har dött. Ingen svensk har stannat för att titta till honom. Ingen! Åtta timmar.
Han har stått med barnet i famnen mesta tiden för han vågar inte ha honom i bilen. Ingen stannar.
"Men dina landsmän då?"
Jo, tre har stannat - men vad skall dom göra? Alla har så bråttom ner till färjan.
Jag måste veta mer. Vems är barnet? Varför pratar han själv så bra engelska?
Vad är hans planer nu?
Planerna är att övernatta i bilen, trots att han är livrädd. Hans egen varningstriangel kördes sönder nästan med en gång. Nästa som han fick av en polack fick stå några timmar. Nu är han utan igen, och skymningen kommer.
Han pratar både engelska och ryska för att han har arbetat hela livet på bogserbåt i Gdansk. Grabben är hans systerson. Han har hämtat ner honom från Oslo för att hennes arbetsgivare har ändrat sig och vill inte ha barnet kvar hos henne längre - pojken inkräktar på hennes arbete tycker han.
Jag ser vreden i hans ögon när han säger det. Pojken får bo hos honom och hans fru tills systern kommer hem igen - eller fått en bättre plats i det norska hembiträdeshelvetet.
Dom har haft mat och dricka fram tills nu, och har sparat till en liten frukost, men sedan blir det tufft.
Hans fru har gått ut med ett distress call till den polska diasporan i Göteborgsområdet, men han vet inte om hon hann uppfatta platsen riktigt, eller vad resultatet har blivit.
Vad fan gör man?
Hur många tusen bilister har susat förbi, oseende? Hur många tusen bilister har sett, men inte kunnat föreställa sig situationen mannen står i?
Hur många har bara skitit i det?
Han får min telefon. Ring alla du behöver meddela att allt är okay.
Om du mot förmodan skulle få hjälp under tiden jag är borta så lägg telefonen här på denna stolpen, okay?
Jag åker hem och byter till bil, bogserar hem dig till vårat om och så får ni sova där.
Och så fick det bli. Vi bor stort, vi har plats både på gården och i huset.
Pojken heter Kuba, namnet betyder björn, och det var den charmigaste lilla 2-åring man kan tänka sig. Dom övernattade två nätter, mannen - vars namn jag tyvärr glömt, lånade verktyg och rev ner motorn - efter att vi handlat en sådant där idiotverktyg för Opel.
Det var en Astra, så det var garanterad ventilsallad - men han lyckades rikta två ventiler och stoppa tillbaka dem, samt tog bort ytterligare en helt och hållet.
Topplockspackning och ny kamrem - sedan gick bilen igen. "Gick", men ni förstår? Han tog sig hem igen.
Han ringde via en annans telefon från Ystad och berättade att han var incheckad, och en sten föll från mitt bröst. Jag hade ritat in vägen över Örkelljunga och Höör för att han skulle slippa Hallandsåsen, och det hade funkat.
Sedan följde det "hjälpsändning" på "hjälpsändning".
Det var postpaket med polska delikatesser och varor som dom upplevde som exceptionellt dyra i Sverige. Shampoo, tandkräm, vanligt diskmedel. Ett underbart sätt att vilja bjuda igen.
Men, inte nog med det - en sommardag stannar en folkabuss med polacker hos oss. Dom är på väg ner från Oslo, och har fått i uppdrag att göra ett dagsverke hos oss. Dagsverke x 7 personer...
Tyvärr går det inte att styra upp något vettigt jobb utan förberedelse. Det fanns förvisso att göra, men det slutade med gräsklippning, ogräsrensning på gårdsplanen och en massa syrener nedklippta till oigenkännlighet.
Hursomhelst - jag berättar inte denna långa historien för att visa hur god och snäll jag är. Det är jag förövrigt inte.
Jag berättar för att jag vill se en förändring. Vi har ansvar för varandra.
Lille Kuba och hans morbror var i en jävligt utsatt position, och jag kunde hjälpa. Det kostade mig tid och lite soppa. Jag fick hundrafalt igen.
Men flera tusen andra kunde gjort samma sak!
Framförallt - jag hade velat ha samma chans att komma in under tak och få möjlighet att nödreparera till polsk egenkostnad isf för landets hårda valuta. Hur skall man få en sådan chans om man inte ger andra samma möjlighet...?
Kalla mig naiv, men jag tror faktiskt att det kommer något gott ut av hjälpa andra. Filmen "Pay it forward" rörde mig djupt eftersom det illustrerar det jag tror på.
Därmed inte sagt att man kan hjälpa alla alltid. Det har vi försökt som nation och det håller på att spräcka oss alldeles.
Jag har valt vägen som mitt område att försöka göra världen lite bättre på.
Jag kan inte göra allt, men ser jag någon med problem så försöker jag stanna och hjälpa till. Det tar så kort tid och kostar ingenting att åtminstone stanna och kolla så folk inte håller på att dö.
Den tilltagande ouppmärksamheten på vägarna gör det mer farligt än det hade behövt att vara, men det går att jobba sig runt det också med lite tankeverksamhet.