Stanna vid strandad mc?

[notrightrider]

Jag såg en kille med en CBX på en parkering i Örsundsbro idag och när jag passerade igen en stund senare stod han kvar där så jag stannade. Han hade inga problem utan väntade bara på sin pappa som inte höll samma tempo på sin mc. Den var av 1921 års modell.

Tränade för "100-års racet" på Sviestad...?

 

[Kurt-Olsson]

Stannar såklart, kan inte meka men erbjuder gärna skjuts, hämtar bensin etc.

Men när jag stod strandad och kickade en soppadränkt hoj i somras på cykelväg var det inte en jävel som stannade. Tur jag fick igång skiten.

 

[Hoztic]

Jag har stannat både till fots, cykel, mc och bil, för att hjälpa fotgängare, cyklister, motorcyklister och bilister. Men jag har nog, när jag tänker efter, aldrig hjälpt någon med samma transportmedel som jag själv har haft just då

 

[Josef]

Jag har fått hjälp med skjuts i bil en gång vid soppatorsk. Jag var inställd på att hoppa av vid macken någon mil längre fram och tänkte lifta tillbaka men hjälten som stannade insisterade på att köra mig.

Jag har också stannat och hjälpt till några gånger. Har bland annat kört hem en 16-åring och hans 125:a när jag åkte skåpbil. Han hade inte råd med proffshjälp och kände ingen som hade något lämpligt fordon så han var väldigt tacksam.

 

[gundj]

Jag är tveksam till att stanna vid stillastående bilar, hoj känns mer OK.
Men för ett litet tag sedan knackade det på här hemma och en 80+are stod utanför med batterislut på sin elmoped, fyrhjuling, och undrade om han fick putta in den hos oss tills han fick hjälp att hämta den.
Som av en händelse hade jag nyligen fått hem kåpsläpet med ramp, så det var bara att rulla in hans moped och köra hem den.
Det är bra med ramp på släpet

 

[Silent_Jay]

Jag brukar stanna om jag ser en strandad hoj.
Sist var det en äldre herre på någon Japan custom som hade blivit stående i vägrenen på motorvägen mellan Landvetter och GBG.
Det visade sig att han precis hade varit och köpt hojen och kopplingen hade plötsligt dött efter 22 mil, han hade 2.5 mil kvar hem. Jag hade som tur var lite verktyg under cutsen och kunde hjälpa honom att dra åt banjon uppe vid pumpen och lufta kopplingen så att han kunde köra vidare. Förhoppningsvis så höll det hela vägen.

 

[notrightrider]

Jag är tveksam till att stanna vid stillastående bilar, hoj känns mer OK.
Men för ett litet tag sedan knackade det på här hemma och en 80+are stod utanför med batterislut på sin elmoped, fyrhjuling, och undrade om han fick putta in den hos oss tills han fick hjälp att hämta den.
Som av en händelse hade jag nyligen fått hem kåpsläpet med ramp, så det var bara att rulla in hans moped och köra hem den.
Det är bra med ramp på släpet

När man är 80+ har man nog fått lite perspektiv på det där med räckviddsångest...

 

[notrightrider]

Stod en LC4a just efter tunnelröret södergående/Tingstadstunneln och såg olycklig ut.

Jag stannade med bilen. Soppatorsk. Riktigt klädd, grejerna synbart i ordning, men jag frågade ändå: "Är det din hoj?"

"Oh ja" pekandes på nycklarna i tändningslåset och började gräva efter typ körkort eller så.
Detta var ca 10 år sedan när KTMer inte fick stå ifred någonstans och bröderna Goulara härjade.

"Jag har bråttom som skam, men du kan få skjuts till macken...?"

"Tack, men jag vågar inte lämna hojen här"
Okay, hans hoj. Helt klart.

Vad fan skall man göra? Stannat på ryggmärgsreflex, men egentligen inte tid att hjälpa till på riktigt.

Kläderna han hade på sig gav en signal.
"Kan du köra?"
"???"
"Nej men på riktigt: Kan du köra? Är du bekväm på hojen?
Är du bra på att hantera den?

Ett förnärmat jakande svar

"Vet du vad honka är?"

Killen skiner upp - han vet vad det är, och tycker dessutom att det verkar vara en bra idé. Rätta virket!

Så kom det sig att en Passat med passagerarrutan nere bogserar en motard på sidan genom hellholet "Tingstadsmotet" i god fart. På rakan fram mot Ullevimotet drar jag upp farten lite till, killen släpper taget, dunkar handflatan i taket två gånger och seglar in i karusellen vid Ullevimotet och vidare in till Rantorget och Preemmacken där.

Ett fint möte.
...och jag hann till mitt.

 

[BrooklynS]

Good story!


...när kommer boken?

 

[Josef]

Stod en LC4a just efter tunnelröret södergående/Tingstadstunneln och såg olycklig ut.

Jag stannade med bilen. Soppatorsk. Riktigt klädd, grejerna synbart i ordning, men jag frågade ändå: "Är det din hoj?"

"Oh ja" pekandes på nycklarna i tändningslåset och började gräva efter typ körkort eller så.
Detta var ca 10 år sedan när KTMer inte fick stå ifred någonstans och bröderna Goulara härjade.

"Jag har bråttom som skam, men du kan få skjuts till macken...?"

"Tack, men jag vågar inte lämna hojen här"
Okay, hans hoj. Helt klart.

Vad fan skall man göra? Stannat på ryggmärgsreflex, men egentligen inte tid att hjälpa till på riktigt.

Kläderna han hade på sig gav en signal.
"Kan du köra?"
"???"
"Nej men på riktigt: Kan du köra? Är du bekväm på hojen?
Är du bra på att hantera den?

Ett förnärmat jakande svar

"Vet du vad honka är?"

Killen skiner upp - han vet vad det är, och tycker dessutom att det verkar vara en bra idé. Rätta virket!

Så kom det sig att en Passat med passagerarrutan nere bogserar en motard på sidan genom hellholet "Tingstadsmotet" i god fart. På rakan fram mot Ullevimotet drar jag upp farten lite till, killen släpper taget, dunkar handflatan i taket två gånger och seglar in i karusellen vid Ullevimotet och vidare in till Rantorget och Preemmacken där.

Ett fint möte.
...och jag hann till mitt.

Jag har gjort motsvarande med folk jag verkligen litar på och vet är grymma i sadeln men någon random dude hittad efter vägkanten?
You're a braver man than me!

 

[notrightrider]

Jag har gjort motsvarande med folk jag verkligen litar på och vet är grymma i sadeln men någon random dude hittad efter vägkanten?
You're a braver man than me!

Lugnt. Det var en tjänstebil.

 

[lillalbin]

Rätt som är står man där Själv...

 

[silad]

Vi stannade på motorvägen utanför Maribo i Danmark där en tysk fått problem med sin MC det hela slutade med att jag bogserade en BMW 1100GS från Maribo till ombord på färjan Rödby - Puttgarden ca: 18km motorväg med min Africa Twin. Han var väldigt glad för att komma över gränsen till Tyskland så han bjöd på lunch på färjan.

 

[Uffe84]

Självklart stannar man och hjälper till i den mån man kan, Drog av min kedja på min aprilia i sommras mellan Götene och Lidköping och jag hann inte ens kliva av hojen innan det stod en bilist bakom mig och undrade om dom kunde hjälpa till med bärgning eller skjuts.
Det visade sig efter lite prat att båda killarna åkte sporthoj med.
Tack för hjälpen om ni finns på forumet

 

[Björn F]

Det var vääldigt länge sedan jag stannade för någon. Har inte sett någon att stanna vid. En gång för 20 år sedan kanske så stod det två hojar vid vägkanten. Hastighetsmätarvajern hade lossnat vid framhjulet. Jag åkte vidare.

En annan gång, kanske tio år sedan, såg jag en hoj långt framför mig som stannade. Jag stannade för att kolla. Det var en tjej som skulle röka. Jag åkte vidare.

Förra året åkte jag på essingeleden i någon av mittenfilerna. Det stod en hoj i polisfickan före gröndalspåfarten. Tänkte att jag borde stanna och kolla om han behövde hjälp. Vände på stora Essingen och bort till västbergarondellen och sedan tillbaka. Då var han borta.

Hur är det med SMCs B-R-Ö-register? Finns det kvar? Är ni med i registret då? Det var låååångt före mobiltelefonernas tid och på den tiden det fanns en motorcykelkollektiv att tala om. Idag, not so much.

Kom på att jag fått hjälp en gång. Körde soppatorsk en gång på Ekerö. Borde ha varit 1985. Fick köpa några liter av en bilist som stannade. Alltså är jag en av de som får mer hjälp än de ger. I alla fall i kategorin "I trafiken, på motorcykel".

En gång 1977 stannade min Zundapp KS 125 i Väsby lite före avtagsvägen till Rimbo. Ingen gnista. Kickade och kickade och försökte rulla igång den. Höll på i 1 - 1,5 timme tills den plötsligt startade. Med lite varv så funkade den de sju milen hem. CDI-boxen kostade 680 kr har jag för mig. Ca 250 000 kr i dagens penningvärde. Ingen stannade vad jag minns.

En annan gång, samma hoj, växellådan havererade i Bandhagen. Vågade inte lämna hojen så jag gick hem med den. Nio km. Ingen stannade vad jag minns.

Att ingen erbjöd sig att hjälpa till var inget jag förväntade mig heller.

En annan gång, min Honda CB 500. Hade pyspynka på framhjulet. Stannade på varje mack in till stan och fyllde på luft. Handlade nog något fränt på Roffes. Stannade på alla mackar hem från stan. Riktigt dåligt med mackar sista biten och dåligt med luft kvar. Det sista försvann snabbt på avfarten efter Farsta. Då gick jag omkull. Lagom åt mig.
Det kom en lastbil med kran efter ca 10 minuter. Det var min farsa! Så han lyfte upp hojen på flaket och lyfte av den hemma.
Kom ihåg att när jag skulle köpa hojen på Lelles Dalagatan så skulle jag provköra den. Provkörning brukar nog innebära några km. Jag var ute i Årsta och åkte. Fick soppatorsk. Åkte redan på reserven tydligen. Min farsa såg mig där när jag drog hojen till närmaste mack. (Nä han såg inte att det var jag.) Kommentaren hemma sedan; Ja den verkade ju gå bra... Det gjordes den. Hade gått drygt 11 000 mil när jag sålde den.

I modern tid har jag kört hem tre mil utan kopplingsvajer (2002?), fyra mil förra sommaren utan koppling (mystiskt fel som är åtgärdat), punka på ett framdäck hemma när jag skulle iväg. Dött batteri pga bränd stator och laddregulator, fast det var hemma hos en kompis med komplett verkstad inkl batteri och startkablar. Körde hem utan problem. Batteriet var fortfarande dött när jag kom hem. Tre av dessa fel gick att köra med. Att ha punka hemma är inget problem.

Som sagt folk stannar här och där för att fota, prata i telefon, röka etc. De verkar klara sig bra. Behovet av hjälp är inte samma som förr. Men alla som vinkar på varandra stannar väl också för att kolla om de kan hjälpa till med något?

 

[DieselSverige]

Good story!


...när kommer boken?

Som en av de många som kört tillsammans med Notrightrider kan jag bekräfta att han inte bara är en osedvanligt god historieberättare utan det är dessutom så att (en inte obetydlig del av) historierna baseras på verkliga händelser.

Som när vi i rusningstrafik är på väg ut ur Stocholm norrut, dubbdäcken krafsar så där mysig mot asfalten, NRR ligger i täten och vi smyger fram mellan filerna när jag ser att en bil, troligen omedvetet, delvis stänger passagen för Notrightrider.
Han tar helt lugnt stöd med armbågen på taket på bilen och glider förbi i ett utrymme som egentligen inte finns, till synes helt oberörd.

Eller när vi efter att Notrightriders hoj havererat i Tyskland (vi kallar det väl för "haveri" va?) sitter på min V-Strom 650 på väg hem på Autobahn. Två fullvuxna. På en alldeles för liten hoj. I högsommarvärmen...
Exakt i samma sekund knackar vi på varann för att påkalla den andres uppmärksamhet: Kolla en husvagn med DUBBEHJUL!! Nej, inte boggie utan dubbelhjul.

Och så säger vissa "-det är så trååååkigt att köra motorväg". I helsike heller, det finns massor att upptäcka!

 

[A_NN_A]

Jag är för dålig på att skita i folk. Det kommer säkert kosta en dag.

Vanligast när det gäller MC-haveri är att de havererar utanför min dörr.
Har assisterat med både vätska (till Silverpil och dess förare i +30 ), verktyg, knuff av hoj och övernattning för hoj som inte kunde bärgas.

Det är livat på landet

 

[notrightrider]

Som en av de många som kört tillsammans med Notrightrider kan jag bekräfta att han inte bara är en osedvanligt god historieberättare utan det är dessutom så att (en inte obetydlig del av) historierna baseras på verkliga händelser.

Som när vi i rusningstrafik är på väg ut ur Stocholm norrut, dubbdäcken krafsar så där mysig mot asfalten, NRR ligger i täten och vi smyger fram mellan filerna när jag ser att en bil, troligen omedvetet, delvis stänger passagen för Notrightrider.
Han tar helt lugnt stöd med armbågen på taket på bilen och glider förbi i ett utrymme som egentligen inte finns, till synes helt oberörd.

Eller när vi efter att Notrightriders hoj havererat i Tyskland (vi kallar det väl för "haveri" va?) sitter på min V-Strom 650 på väg hem på Autobahn. Två fullvuxna. På en alldeles för liten hoj. I högsommarvärmen...
Exakt i samma sekund knackar vi på varann för att påkalla den andres uppmärksamhet: Kolla en husvagn med DUBBEHJUL!! Nej, inte boggie utan dubbelhjul.

Och så säger vissa "-det är så trååååkigt att köra motorväg". I helsike heller, det finns massor att upptäcka!

Vi båda, Diesel och jag, stannade på motorvägen en gång för att täcka upp för en hEsttransport som kokat ihjäl sig längs E4 genom Sörmland och stod illa till.

Hästfolk, bara en sådan sak. Här finns inga förutfattade meningar.


Man stannar, man bistår om man kan, man tar åtminstone reda på om något allvarligt håller på att hända.
För mig är det självklart. Anständighet.
Det ingår i gott vägmannaskap.

Ja, ordet finns - men är sorgligt undanträngt.
Spegla det gärna mot begreppet "gott sjömannaskap" eller det just nu så hypade "horsemanship".

Någonting dog i Sverige när vi började få problem med "vägpirater" för 10 -15 år sedan. Polisens uppmaning att INTE stanna för bilar längs vägkanten var hemsk.
Hemsk för att så många tog till sig budskapet direCkt och använde det som inteckning för att inte bry sig något längs vägen längre:

Andra tar hand om det.
Alla har assistansförsäkring.
Alla har mobiltelefon.

Sällan eller aldrig har en uppmaning från polisen hörsammats så noga, och budskapet suttit i så länge.

Jag skall berätta en historia till, från just denna perioden när "vägpirater" härjade i Västsverige:

Disclaimer: hur jag än skriver detta så kan det läsas som überpretto och självförhärligande. Tro mig, det är verkligen inte meningen.

På väg upp till Göteborg på förmiddagen. Brådis! Mitt norra öga registrerar en bil på Onsalapåfarten, södergående. Huven lyft, polska plåtar.

Inget mer med det - då.
På väg hem mot kvällningen, ligger på rulle i vänsterfilen och kör om eftersom jag har bråttom hem - så klart.

Längst ute på påfarten ser jag bilen stå kvar. Märkligt. Polacker brukar ju hjälpa polacker...? Varningsblinkerserna flämtar, och en man står utanför räcket.
Han håller något i famnen...?

Nej nej nej! Det är ett litet barn, inlindat i en filt - någonting är väldigt väldigt galet här!!! Jag bränner ner till nästa avfart - Fjärås har aldrig känns så långt borta tidigare, vänster runt och kör upp igen.

Han har kört av kamremmen på bilen, det hände förmodligen just innan jag passerade första gången, norrut.

Han har stått där hela dagen. Telefonen har först gått tom på pengar och sedan på ström. Bilbatteriet har dött. Ingen svensk har stannat för att titta till honom. Ingen! Åtta timmar.
Han har stått med barnet i famnen mesta tiden för han vågar inte ha honom i bilen. Ingen stannar.
"Men dina landsmän då?"

Jo, tre har stannat - men vad skall dom göra? Alla har så bråttom ner till färjan.

Jag måste veta mer. Vems är barnet? Varför pratar han själv så bra engelska?
Vad är hans planer nu?

Planerna är att övernatta i bilen, trots att han är livrädd. Hans egen varningstriangel kördes sönder nästan med en gång. Nästa som han fick av en polack fick stå några timmar. Nu är han utan igen, och skymningen kommer.

Han pratar både engelska och ryska för att han har arbetat hela livet på bogserbåt i Gdansk. Grabben är hans systerson. Han har hämtat ner honom från Oslo för att hennes arbetsgivare har ändrat sig och vill inte ha barnet kvar hos henne längre - pojken inkräktar på hennes arbete tycker han.
Jag ser vreden i hans ögon när han säger det. Pojken får bo hos honom och hans fru tills systern kommer hem igen - eller fått en bättre plats i det norska hembiträdeshelvetet.
Dom har haft mat och dricka fram tills nu, och har sparat till en liten frukost, men sedan blir det tufft.
Hans fru har gått ut med ett distress call till den polska diasporan i Göteborgsområdet, men han vet inte om hon hann uppfatta platsen riktigt, eller vad resultatet har blivit.

Vad fan gör man?
Hur många tusen bilister har susat förbi, oseende? Hur många tusen bilister har sett, men inte kunnat föreställa sig situationen mannen står i?
Hur många har bara skitit i det?

Han får min telefon. Ring alla du behöver meddela att allt är okay.
Om du mot förmodan skulle få hjälp under tiden jag är borta så lägg telefonen här på denna stolpen, okay?

Jag åker hem och byter till bil, bogserar hem dig till vårat om och så får ni sova där.

Och så fick det bli. Vi bor stort, vi har plats både på gården och i huset.
Pojken heter Kuba, namnet betyder björn, och det var den charmigaste lilla 2-åring man kan tänka sig. Dom övernattade två nätter, mannen - vars namn jag tyvärr glömt, lånade verktyg och rev ner motorn - efter att vi handlat en sådant där idiotverktyg för Opel.
Det var en Astra, så det var garanterad ventilsallad - men han lyckades rikta två ventiler och stoppa tillbaka dem, samt tog bort ytterligare en helt och hållet.

Topplockspackning och ny kamrem - sedan gick bilen igen. "Gick", men ni förstår? Han tog sig hem igen.
Han ringde via en annans telefon från Ystad och berättade att han var incheckad, och en sten föll från mitt bröst. Jag hade ritat in vägen över Örkelljunga och Höör för att han skulle slippa Hallandsåsen, och det hade funkat.

Sedan följde det "hjälpsändning" på "hjälpsändning".
Det var postpaket med polska delikatesser och varor som dom upplevde som exceptionellt dyra i Sverige. Shampoo, tandkräm, vanligt diskmedel. Ett underbart sätt att vilja bjuda igen.
Men, inte nog med det - en sommardag stannar en folkabuss med polacker hos oss. Dom är på väg ner från Oslo, och har fått i uppdrag att göra ett dagsverke hos oss. Dagsverke x 7 personer...

Tyvärr går det inte att styra upp något vettigt jobb utan förberedelse. Det fanns förvisso att göra, men det slutade med gräsklippning, ogräsrensning på gårdsplanen och en massa syrener nedklippta till oigenkännlighet.

Hursomhelst - jag berättar inte denna långa historien för att visa hur god och snäll jag är. Det är jag förövrigt inte.

Jag berättar för att jag vill se en förändring. Vi har ansvar för varandra.
Lille Kuba och hans morbror var i en jävligt utsatt position, och jag kunde hjälpa. Det kostade mig tid och lite soppa. Jag fick hundrafalt igen.

Men flera tusen andra kunde gjort samma sak!

Framförallt - jag hade velat ha samma chans att komma in under tak och få möjlighet att nödreparera till polsk egenkostnad isf för landets hårda valuta. Hur skall man få en sådan chans om man inte ger andra samma möjlighet...?

Kalla mig naiv, men jag tror faktiskt att det kommer något gott ut av hjälpa andra. Filmen "Pay it forward" rörde mig djupt eftersom det illustrerar det jag tror på.

Därmed inte sagt att man kan hjälpa alla alltid. Det har vi försökt som nation och det håller på att spräcka oss alldeles.

Jag har valt vägen som mitt område att försöka göra världen lite bättre på.
Jag kan inte göra allt, men ser jag någon med problem så försöker jag stanna och hjälpa till. Det tar så kort tid och kostar ingenting att åtminstone stanna och kolla så folk inte håller på att dö.

Den tilltagande ouppmärksamheten på vägarna gör det mer farligt än det hade behövt att vara, men det går att jobba sig runt det också med lite tankeverksamhet.

 

[Tomas Lofterud]

Vi båda, Diesel och jag, stannade på motorvägen en gång för att täcka upp för en hEsttransport som kokat ihjäl sig längs E4 genom Sörmland och stod illa till.

Hästfolk, bara en sådan sak. Här finns inga förutfattade meningar.


Man stannar, man bistår om man kan, man tar åtminstone reda på om något allvarligt håller på att hända.
För mig är det självklart. Anständighet.
Det ingår i gott vägmannaskap.

Ja, ordet finns - men är sorgligt undanträngt.
Spegla det gärna mot begreppet "gott sjömannaskap" eller det just nu så hypade "horsemanship".

Någonting dog i Sverige när vi började få problem med "vägpirater" för 10 -15 år sedan. Polisens uppmaning att INTE stanna för bilar längs vägkanten var hemsk.
Hemsk för att så många tog till sig budskapet direCkt och använde det som inteckning för att inte bry sig något längs vägen längre:

Andra tar hand om det.
Alla har assistansförsäkring.
Alla har mobiltelefon.

Sällan eller aldrig har en uppmaning från polisen hörsammats så noga, och budskapet suttit i så länge.

Jag skall berätta en historia till, från just denna perioden när "vägpirater" härjade i Västsverige:

Disclaimer: hur jag än skriver detta så kan det läsas som überpretto och självförhärligande. Tro mig, det är verkligen inte meningen.

På väg upp till Göteborg på förmiddagen. Brådis! Mitt norra öga registrerar en bil på Onsalapåfarten, södergående. Huven lyft, polska plåtar.

Inget mer med det - då.
På väg hem mot kvällningen, ligger på rulle i vänsterfilen och kör om eftersom jag har bråttom hem - så klart.

Längst ute på påfarten ser jag bilen stå kvar. Märkligt. Polacker brukar ju hjälpa polacker...? Varningsblinkerserna flämtar, och en man står utanför räcket.
Han håller något i famnen...?

Nej nej nej! Det är ett litet barn, inlindat i en filt - någonting är väldigt väldigt galet här!!! Jag bränner ner till nästa avfart - Fjärås har aldrig känns så långt borta tidigare, vänster runt och kör upp igen.

Han har kört av kamremmen på bilen, det hände förmodligen just innan jag passerade första gången, norrut.

Han har stått där hela dagen. Telefonen har först gått tom på pengar och sedan på ström. Bilbatteriet har dött. Ingen svensk har stannat för att titta till honom. Ingen! Åtta timmar.
Han har stått med barnet i famnen mesta tiden för han vågar inte ha honom i bilen. Ingen stannar.
"Men dina landsmän då?"

Jo, tre har stannat - men vad skall dom göra? Alla har så bråttom ner till färjan.

Jag måste veta mer. Vems är barnet? Varför pratar han själv så bra engelska?
Vad är hans planer nu?

Planerna är att övernatta i bilen, trots att han är livrädd. Hans egen varningstriangel kördes sönder nästan med en gång. Nästa som han fick av en polack fick stå några timmar. Nu är han utan igen, och skymningen kommer.

Han pratar både engelska och ryska för att han har arbetat hela livet på bogserbåt i Gdansk. Grabben är hans systerson. Han har hämtat ner honom från Oslo för att hennes arbetsgivare har ändrat sig och vill inte ha barnet kvar hos henne längre - pojken inkräktar på hennes arbete tycker han.
Jag ser vreden i hans ögon när han säger det. Pojken får bo hos honom och hans fru tills systern kommer hem igen - eller fått en bättre plats i det norska hembiträdeshelvetet.
Dom har haft mat och dricka fram tills nu, och har sparat till en liten frukost, men sedan blir det tufft.
Hans fru har gått ut med ett distress call till den polska diasporan i Göteborgsområdet, men han vet inte om hon hann uppfatta platsen riktigt, eller vad resultatet har blivit.

Vad fan gör man?
Hur många tusen bilister har susat förbi, oseende? Hur många tusen bilister har sett, men inte kunnat föreställa sig situationen mannen står i?
Hur många har bara skitit i det?

Han får min telefon. Ring alla du behöver meddela att allt är okay.
Om du mot förmodan skulle få hjälp under tiden jag är borta så lägg telefonen här på denna stolpen, okay?

Jag åker hem och byter till bil, bogserar hem dig till vårat om och så får ni sova där.

Och så fick det bli. Vi bor stort, vi har plats både på gården och i huset.
Pojken heter Kuba, namnet betyder björn, och det var den charmigaste lilla 2-åring man kan tänka sig. Dom övernattade två nätter, mannen - vars namn jag tyvärr glömt, lånade verktyg och rev ner motorn - efter att vi handlat en sådant där idiotverktyg för Opel.
Det var en Astra, så det var garanterad ventilsallad - men han lyckades rikta två ventiler och stoppa tillbaka dem, samt tog bort ytterligare en helt och hållet.

Topplockspackning och ny kamrem - sedan gick bilen igen. "Gick", men ni förstår? Han tog sig hem igen.
Han ringde via en annans telefon från Ystad och berättade att han var incheckad, och en sten föll från mitt bröst. Jag hade ritat in vägen över Örkelljunga och Höör för att han skulle slippa Hallandsåsen, och det hade funkat.

Sedan följde det "hjälpsändning" på "hjälpsändning".
Det var postpaket med polska delikatesser och varor som dom upplevde som exceptionellt dyra i Sverige. Shampoo, tandkräm, vanligt diskmedel. Ett underbart sätt att vilja bjuda igen.
Men, inte nog med det - en sommardag stannar en folkabuss med polacker hos oss. Dom är på väg ner från Oslo, och har fått i uppdrag att göra ett dagsverke hos oss. Dagsverke x 7 personer...

Tyvärr går det inte att styra upp något vettigt jobb utan förberedelse. Det fanns förvisso att göra, men det slutade med gräsklippning, ogräsrensning på gårdsplanen och en massa syrener nedklippta till oigenkännlighet.

Hursomhelst - jag berättar inte denna långa historien för att visa hur god och snäll jag är. Det är jag förövrigt inte.

Jag berättar för att jag vill se en förändring. Vi har ansvar för varandra.
Lille Kuba och hans morbror var i en jävligt utsatt position, och jag kunde hjälpa. Det kostade mig tid och lite soppa. Jag fick hundrafalt igen.

Men flera tusen andra kunde gjort samma sak!

Framförallt - jag hade velat ha samma chans att komma in under tak och få möjlighet att nödreparera till polsk egenkostnad isf för landets hårda valuta. Hur skall man få en sådan chans om man inte ger andra samma möjlighet...?

Kalla mig naiv, men jag tror faktiskt att det kommer något gott ut av hjälpa andra. Filmen "Pay it forward" rörde mig djupt eftersom det illustrerar det jag tror på.

Därmed inte sagt att man kan hjälpa alla alltid. Det har vi försökt som nation och det håller på att spräcka oss alldeles.

Jag har valt vägen som mitt område att försöka göra världen lite bättre på.
Jag kan inte göra allt, men ser jag någon med problem så försöker jag stanna och hjälpa till. Det tar så kort tid och kostar ingenting att åtminstone stanna och kolla så folk inte håller på att dö.

Den tilltagande ouppmärksamheten på vägarna gör det mer farligt än det hade behövt att vara, men det går att jobba sig runt det också med lite tankeverksamhet.

Nu blev jag rörd på allvar… Du är en god människa!

 

[Tebax]

Strandad mc…