Jag tänkte att jag skulle skriva ett par rader om hur min senaste vecka har varit. Vet själv att det kan vara bra att få sig en tankeställare emellanåt så jag hoppas att ni också resonerar så.
Förra fredagen åkte jag hem till polaren för att avsluta två riktigt rejält jobbiga veckor genom att fira att det nu äntligen var lov. När jag kommer dit är även en annan kompis där som äger en RD125. Han har länge frågat om jag inte vill testa hans hoj någon gång vilket jag gärna velat även om det inte blivit tillfälle någon gång. Han har bara hjälm, skinnjacka och handskar vilket får mig att tveka en aning. Själv kör jag i princip alltid med full skyddsutrustning (det händer att jag struntar i byxor och stövlar ibland för att åka genom stan och handla, tvivlar dock på att jag kommer att göra det någon mer gång efter detta). Eftersom han ska sälja hojen i dagarna och detta förmodligen är sista tillfället att testa den så tar jag dock den utrustningen han har och hoppar upp på RD:n.
Jag tar det lugnt och känner på hojen lite försiktigt. Eftersom det är på en av mina favoritvägar som provkörningen sker så höjer jag tempot undan för undan även om det absolut inte är fråga om någon idiotkörning. Jag glider på och njuter av den ljumma höstkvällen och funderar över om man ska se vad hon egentligen går för, med tanke på att denna väg även innehåller traktens finaste raksträcka.
Sagt och gjort. Jag lyckas pina upp den i rätt så bra hastighet och sen är rakan slut. Smidigaste sättet att komma tillbaka till kompisens hus är att helt enkelt vända så jag gör detta. Tänker att man kanske kan pressa ur någon kilometer till trots allt så jag gör ett test till på tillbakavägen. Kryper ner lite bakom kåpan och får upp den i några kilometer till. Sen händer bland det otäckaste jag någonsin varit med om. Cykeln börjar vobbla. Styret slår hejdlöst med fullt styrutslag fram och tillbaka i en helt enorm hastighet. En hel drös saker flyger genom huvudet och snart glider jag längs asfalten. Meterhöga gnistor slår från motorcykeln och snart besöker vi istället diket.
När det tar stopp i diket tar det verkligen tvärstopp. Jag kan inte låta bli att skrika rakt ut en lång stund för detta är verkligen smärta på hög nivå. Precis efter detta kommer en bil från andra håller och jag slänger upp högerarmen för att vifta åt den (måste ha känts en del med tanke på att nyckelbenet var brutet) och bilen stannar en bit ifrån. De ringer efter ambulans, ser till att jag inte rör på kroppen och pratar med mig en del under tiden.
Ganska snart kommer ambulansen och efter att de lagt mig i vakuummadrass så bär det av. På akuten klipper de upp kläderna och gör lite tester hit och dit. Nyckelbenet var som sagt brutet, en lunga hade fått sig en rätt så rejäl smäll och värst av allt, en kota sitter inte längre som den ska. På grund av detta tvingas jag ligga i exakt samma position i ytterliggare tre dagar. På måndagen får jag dock en korsett som täcker hela överkroppen och gör att jag får röra mig en del, även om jag har strikta restriktioner om hur alla rörelser ska gå till och vad jag får och inte får göra. Denna korsett ska jag ha på mig dygnet runt i 5-6 veckor, sedan ska jag få en lite mindre modell.
Veckan går och de flesta är förvånade över hur fort framstegen sker. Jag ger mig fan på att komma därifrån (även om det faktiskt inte är så illa att ligga på sjukhus, samt att det allt finns en del fräscha sköterskor) och mycket riktigt, nu är jag hemma på permission över helgen. Om allting går bra så kan jag förhoppningsvis få bli utskriven utan att komma tillbaka något mer. Jag har en jobbig tid framför mig men det värsta är nog trots allt över. Kan säga som så att jag är mycket lycklig över att det gick så bra som det gick. Om jag bara sköter mig så kommer jag förmodligen bli helt återställd så småningom
Angående hojen så känns det så klart inget vidare att klota någon annans hoj. Jag har inte sett den själv men det sägs att den är ganska illa däran. Eftersom han ändå hade den ute på annons så blir det nog smidigast om jag köper den för begärt pris, fixar till den om det går och säljer till våren. Annars får jag väl ha den på rummet som påminnelse. Kanske inte vore så dumt att se innan man sticker ut och kör.
Vill passa på att tacka de som kom till platsen direkt efteråt, ambulans- och sjukvårdspersonal samt alla underbara vänner.
Hoppas ni inte blev allt för uttråkade av det här och att det kanske får en och annan att fundera över hur sköra vi egentligen är. Till våren är det en ny säsong igen!
Förra fredagen åkte jag hem till polaren för att avsluta två riktigt rejält jobbiga veckor genom att fira att det nu äntligen var lov. När jag kommer dit är även en annan kompis där som äger en RD125. Han har länge frågat om jag inte vill testa hans hoj någon gång vilket jag gärna velat även om det inte blivit tillfälle någon gång. Han har bara hjälm, skinnjacka och handskar vilket får mig att tveka en aning. Själv kör jag i princip alltid med full skyddsutrustning (det händer att jag struntar i byxor och stövlar ibland för att åka genom stan och handla, tvivlar dock på att jag kommer att göra det någon mer gång efter detta). Eftersom han ska sälja hojen i dagarna och detta förmodligen är sista tillfället att testa den så tar jag dock den utrustningen han har och hoppar upp på RD:n.
Jag tar det lugnt och känner på hojen lite försiktigt. Eftersom det är på en av mina favoritvägar som provkörningen sker så höjer jag tempot undan för undan även om det absolut inte är fråga om någon idiotkörning. Jag glider på och njuter av den ljumma höstkvällen och funderar över om man ska se vad hon egentligen går för, med tanke på att denna väg även innehåller traktens finaste raksträcka.
Sagt och gjort. Jag lyckas pina upp den i rätt så bra hastighet och sen är rakan slut. Smidigaste sättet att komma tillbaka till kompisens hus är att helt enkelt vända så jag gör detta. Tänker att man kanske kan pressa ur någon kilometer till trots allt så jag gör ett test till på tillbakavägen. Kryper ner lite bakom kåpan och får upp den i några kilometer till. Sen händer bland det otäckaste jag någonsin varit med om. Cykeln börjar vobbla. Styret slår hejdlöst med fullt styrutslag fram och tillbaka i en helt enorm hastighet. En hel drös saker flyger genom huvudet och snart glider jag längs asfalten. Meterhöga gnistor slår från motorcykeln och snart besöker vi istället diket.
När det tar stopp i diket tar det verkligen tvärstopp. Jag kan inte låta bli att skrika rakt ut en lång stund för detta är verkligen smärta på hög nivå. Precis efter detta kommer en bil från andra håller och jag slänger upp högerarmen för att vifta åt den (måste ha känts en del med tanke på att nyckelbenet var brutet) och bilen stannar en bit ifrån. De ringer efter ambulans, ser till att jag inte rör på kroppen och pratar med mig en del under tiden.
Ganska snart kommer ambulansen och efter att de lagt mig i vakuummadrass så bär det av. På akuten klipper de upp kläderna och gör lite tester hit och dit. Nyckelbenet var som sagt brutet, en lunga hade fått sig en rätt så rejäl smäll och värst av allt, en kota sitter inte längre som den ska. På grund av detta tvingas jag ligga i exakt samma position i ytterliggare tre dagar. På måndagen får jag dock en korsett som täcker hela överkroppen och gör att jag får röra mig en del, även om jag har strikta restriktioner om hur alla rörelser ska gå till och vad jag får och inte får göra. Denna korsett ska jag ha på mig dygnet runt i 5-6 veckor, sedan ska jag få en lite mindre modell.
Veckan går och de flesta är förvånade över hur fort framstegen sker. Jag ger mig fan på att komma därifrån (även om det faktiskt inte är så illa att ligga på sjukhus, samt att det allt finns en del fräscha sköterskor) och mycket riktigt, nu är jag hemma på permission över helgen. Om allting går bra så kan jag förhoppningsvis få bli utskriven utan att komma tillbaka något mer. Jag har en jobbig tid framför mig men det värsta är nog trots allt över. Kan säga som så att jag är mycket lycklig över att det gick så bra som det gick. Om jag bara sköter mig så kommer jag förmodligen bli helt återställd så småningom
Angående hojen så känns det så klart inget vidare att klota någon annans hoj. Jag har inte sett den själv men det sägs att den är ganska illa däran. Eftersom han ändå hade den ute på annons så blir det nog smidigast om jag köper den för begärt pris, fixar till den om det går och säljer till våren. Annars får jag väl ha den på rummet som påminnelse. Kanske inte vore så dumt att se innan man sticker ut och kör.
Vill passa på att tacka de som kom till platsen direkt efteråt, ambulans- och sjukvårdspersonal samt alla underbara vänner.
Hoppas ni inte blev allt för uttråkade av det här och att det kanske får en och annan att fundera över hur sköra vi egentligen är. Till våren är det en ny säsong igen!
