tycon1
nkka
Vi har kivats rätt mycket i vårat förhållande om dittan och dattan och vi har ofta löst problemen, men idag verkar jag inte förstå riktigt och hoppas på hjälp här från sh.com!
Det började att jag fick sms från tjejen där hon skriver att hon mår lite halvkrassligt, så jag frågar självklart varför och får till svar prestationsångest och dylikt.
Efter en väldigt kort fundering kom jag fram till att det måste vara hennes historia prov som hon valde att hoppa över idag, eftersom hon inte pluggat!
Så jag ringer henne och frågar hur det är........
Jag: Hej älskling
-Hej gubben
hur mår du?
-Bra, själv då?
Jotack, det är helt ok svarar jag.
Sedan fortlöper konversationen om dagen osv. Sedan börjas tjafset om att jag inte bryr mig!
Och som jag förstår, så ska jag tycka synd om henne för att hon hoppade på provet, Som hon helt själv valde att inte plugga till! Jag förstår intee....
Jag hade tagit det som en man, och stått mitt kast..
Så jag erkänner att jag inte visade mycket empati för hennes ångest..
Men vad/hur gör man för att dom ska bli glada!!? Jag kände det bara som att "jag valde själv att inte plugga, och misslyckas/hoppar på provet. Men vill sen ha all medömkan av nära och kära"
Nu har det drivit till tjafs om allt möjligt mellan himmel och jord..
Baaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh...
Har tjejer så svagt 'jag' att dom behöver tröst och medlidande hela tiden?
Det började att jag fick sms från tjejen där hon skriver att hon mår lite halvkrassligt, så jag frågar självklart varför och får till svar prestationsångest och dylikt.
Efter en väldigt kort fundering kom jag fram till att det måste vara hennes historia prov som hon valde att hoppa över idag, eftersom hon inte pluggat!
Så jag ringer henne och frågar hur det är........
Jag: Hej älskling
-Hej gubben
hur mår du?
-Bra, själv då?
Jotack, det är helt ok svarar jag.
Sedan fortlöper konversationen om dagen osv. Sedan börjas tjafset om att jag inte bryr mig!
Och som jag förstår, så ska jag tycka synd om henne för att hon hoppade på provet, Som hon helt själv valde att inte plugga till! Jag förstår intee....
Jag hade tagit det som en man, och stått mitt kast..
Så jag erkänner att jag inte visade mycket empati för hennes ångest..
Men vad/hur gör man för att dom ska bli glada!!? Jag kände det bara som att "jag valde själv att inte plugga, och misslyckas/hoppar på provet. Men vill sen ha all medömkan av nära och kära"
Nu har det drivit till tjafs om allt möjligt mellan himmel och jord..
Baaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh...
Har tjejer så svagt 'jag' att dom behöver tröst och medlidande hela tiden?
Last edited: