Nollvision
Jag är min egen nemesis.
Jag spenderade fem dagar i Norge häromveckan och en tanke slog mig på väg hem.
Det har varit en del diskussioner ett tag gällande hastighetssänkningarna som gjorts i landet de senaste åren. Många är missnöjda. Samtidigt så har även ett negativt beteende i trafikmiljön uppmärksammats. Det att trafikanter visar mindre och mindre hänsyn mot andra trafikanter och övriga som vistas på och kring vägen. Till exempel att många helt enkelt skiter i att anpassa hastigheten vid vägarbeten med resultatet att sträckor får stängas av under arbetet för att vägarbetarna ska kunna ha en någorlunda trygg arbetsmiljö.
Generellt verkar attityden här vara "jag ska fram och är du i vägen får du skylla dig själv". (notera att jag inte säger att alla beter sig illa, bara att den upplevda kvoten är hög)
Nu är jag ingen som propagerar för att man konstant ska hålla exakta hastighetsgränserna. Jag håller själv ofta högre hastighet än vad som står på skylten. Däremot förespråkar jag respekt för övriga trafikanter och att man anpassar sig efter vad som händer på och runt vägen. Ibland kan man faktiskt behöva hålla lägre hastighet än vad som står på skylten.
Till grejen i sak. Under dagarna i Norge så var trafikmiljön mycket mer avslappnad. Upplevde få som ville tränga sig fram och ingen som gjorde någon riskfylld omkörning. Nu har ju Norge kurvigare vägar, lägre tempo generellt och höga straffnivåer för fortkörning, där Sverige i sin tur har raka vägar och förhållandevis låga straff.
Kontrasten var markant dagen vi korsade över tillbaka in i Sverige. Trots att vi i Sverige redan låg i "momsad" hastighet (100 på 80-väg) och det småregnade konstant så fick vi ganska direkt bilar obehagligt tätt bakom som stressade för omkörning och som gärna chansade lite i vilka tillfällen som var "säkra" att köra om på. Hastigheten på bilarna var alltså inte problemet, utan sättet de trängde sig fram på.
* Så beror denna skillnad helt enkelt bara på låga straff och raka vägar som inbjuder till högre hastighet eller finns det något mer i vårt samhälle som gynnar denna typ av "egoism" i trafiken?
En snabb personlig gissning på en delorsak är att om man ska åka 15 mil i Norge kan det ta 3 timmar. Det kan vara så att först ska man runt ett par berg och sen ta en färja. Där har man helt enkelt accepterat att det tar tid att ta sig fram. I Sverige däremot så har vi ofta ganska rakt på och det via en hyffsat bred väg. Vi är vana att ta oss fram, så allt på vägen som hindrar vår framkomlighet orsakar stress.
Finns det nåt i det här eller borde jag bara gasa mer och skita i andra?
Det har varit en del diskussioner ett tag gällande hastighetssänkningarna som gjorts i landet de senaste åren. Många är missnöjda. Samtidigt så har även ett negativt beteende i trafikmiljön uppmärksammats. Det att trafikanter visar mindre och mindre hänsyn mot andra trafikanter och övriga som vistas på och kring vägen. Till exempel att många helt enkelt skiter i att anpassa hastigheten vid vägarbeten med resultatet att sträckor får stängas av under arbetet för att vägarbetarna ska kunna ha en någorlunda trygg arbetsmiljö.
Generellt verkar attityden här vara "jag ska fram och är du i vägen får du skylla dig själv". (notera att jag inte säger att alla beter sig illa, bara att den upplevda kvoten är hög)
Nu är jag ingen som propagerar för att man konstant ska hålla exakta hastighetsgränserna. Jag håller själv ofta högre hastighet än vad som står på skylten. Däremot förespråkar jag respekt för övriga trafikanter och att man anpassar sig efter vad som händer på och runt vägen. Ibland kan man faktiskt behöva hålla lägre hastighet än vad som står på skylten.
Till grejen i sak. Under dagarna i Norge så var trafikmiljön mycket mer avslappnad. Upplevde få som ville tränga sig fram och ingen som gjorde någon riskfylld omkörning. Nu har ju Norge kurvigare vägar, lägre tempo generellt och höga straffnivåer för fortkörning, där Sverige i sin tur har raka vägar och förhållandevis låga straff.
Kontrasten var markant dagen vi korsade över tillbaka in i Sverige. Trots att vi i Sverige redan låg i "momsad" hastighet (100 på 80-väg) och det småregnade konstant så fick vi ganska direkt bilar obehagligt tätt bakom som stressade för omkörning och som gärna chansade lite i vilka tillfällen som var "säkra" att köra om på. Hastigheten på bilarna var alltså inte problemet, utan sättet de trängde sig fram på.
* Så beror denna skillnad helt enkelt bara på låga straff och raka vägar som inbjuder till högre hastighet eller finns det något mer i vårt samhälle som gynnar denna typ av "egoism" i trafiken?
En snabb personlig gissning på en delorsak är att om man ska åka 15 mil i Norge kan det ta 3 timmar. Det kan vara så att först ska man runt ett par berg och sen ta en färja. Där har man helt enkelt accepterat att det tar tid att ta sig fram. I Sverige däremot så har vi ofta ganska rakt på och det via en hyffsat bred väg. Vi är vana att ta oss fram, så allt på vägen som hindrar vår framkomlighet orsakar stress.
Finns det nåt i det här eller borde jag bara gasa mer och skita i andra?