GSXR1100R
The older i get the faster i was
För min del som är gammal och talanglös så hade jag satt ett mål att äntligen komma under 1.10 på Knudan i ERF långloppsserien, det låter kanske konstigt att sikta på en sådan medioker tid men i ERF ska man inte bara lägga ett par snabba varv, man måste orka köra hela racet, kör man dessutom omkull så förstör man hela tävlingen för sina team kollegor.
Det som krävs är alltså att köra i ett tempo som man behärskar, att chansa håller inte i längden, dessutom måste man köra mjukt för att spara på däcken.
Vi valde att köra med Martinus Ratretta eftersom hans hoj för tillfället verkade fungera minst sämsta av dom RR hojarna vi brukar använda, Ratrettan är duktigt fulmekad och givetvis lackad med biltemas mattsvarta race färg, fjädringen är mjuk och svampig och påminner om en gammal raggarbil.
Jag är otroligt nervös inför kvalet eftersom jag aldrig någonsin har provat Ratrettan, jag går på toaletten 37 gånger och börjar fundera, varför gör jag detta, det här är ju farligt, jag måste vara dum i huvudet.
Martinus går ut som förste man i kvalet och lägger skapliga varvtider, efter 12 minuter kommer han in och jag äntrar gunghästen och styr ut från pit lane.
Jag tar det lugnt det första varvet och känner lite på hojen, efter långrakan så försöker jag bromsa med två fingrar men får snabbt ut alla fyra fingrar eftersom frambromsen är distinkt som en tvättsvamp.
Gott om pulver är det dock i liket och framhjulet lyfter gärna på fyran, detta resulterar i vobbel på hela rakan, nu börjar dock kännas lite bättre och jag går in för förarbyte, RRacer tar över rodret och defilerar runt ett par varv.
Vi kvalar in som 26:a av 34 team, inte speciellt bra men det spelar inte så stor roll eftersom racet kommer att hålla på i sex timmar.
Line up och flaggan faller, Martinus löper likt en skadeskjuten antilop över banan och slänger sig på hojen, alla kommer iväg snyggt och prydligt, men det dröjer inte länge förens det börjas vurpas till höger och vänster.
Jag tar andra stint och vinglar runt bland ambulanser och räddningpersonal ett par varv tills pace caren släpper fältet, nu är det bara att bita ihop och ladda, körningen börjar stämma och jag hitter ett lagomt tempo.
RRacer tar tredje stint och kör så det ryker, vi har redan börjat klättra i tabellen och allt klaffar perfekt med tankningar, mat, kaffe och förarbyten.
Martinus tar fjärde stint och kör stabilt, jag tar femte stint och nu känns allt kanonbra, fotpinnarna blixtrar i kurvorna när jag i slutet av mitt sista pass lägger en hög 1.09 tid, jippie nu är mitt mål uppfyllt hinner jag tänka innan Proact vurpar framför mig i lito.
Jag håller mig dock på hjulen och lämnar över till RRacer som skall ta nästsista stint, dock kroknar RRacer redan efter 20 minuter och Martinus får köra mer än en timme innan målflaggen faller.
Vi landar på en hedrande 16:de plats av 34 team och det är vi väldigt nöjda med.
Detta är meningen med livet.
Det som krävs är alltså att köra i ett tempo som man behärskar, att chansa håller inte i längden, dessutom måste man köra mjukt för att spara på däcken.
Vi valde att köra med Martinus Ratretta eftersom hans hoj för tillfället verkade fungera minst sämsta av dom RR hojarna vi brukar använda, Ratrettan är duktigt fulmekad och givetvis lackad med biltemas mattsvarta race färg, fjädringen är mjuk och svampig och påminner om en gammal raggarbil.
Jag är otroligt nervös inför kvalet eftersom jag aldrig någonsin har provat Ratrettan, jag går på toaletten 37 gånger och börjar fundera, varför gör jag detta, det här är ju farligt, jag måste vara dum i huvudet.
Martinus går ut som förste man i kvalet och lägger skapliga varvtider, efter 12 minuter kommer han in och jag äntrar gunghästen och styr ut från pit lane.
Jag tar det lugnt det första varvet och känner lite på hojen, efter långrakan så försöker jag bromsa med två fingrar men får snabbt ut alla fyra fingrar eftersom frambromsen är distinkt som en tvättsvamp.
Gott om pulver är det dock i liket och framhjulet lyfter gärna på fyran, detta resulterar i vobbel på hela rakan, nu börjar dock kännas lite bättre och jag går in för förarbyte, RRacer tar över rodret och defilerar runt ett par varv.
Vi kvalar in som 26:a av 34 team, inte speciellt bra men det spelar inte så stor roll eftersom racet kommer att hålla på i sex timmar.
Line up och flaggan faller, Martinus löper likt en skadeskjuten antilop över banan och slänger sig på hojen, alla kommer iväg snyggt och prydligt, men det dröjer inte länge förens det börjas vurpas till höger och vänster.
Jag tar andra stint och vinglar runt bland ambulanser och räddningpersonal ett par varv tills pace caren släpper fältet, nu är det bara att bita ihop och ladda, körningen börjar stämma och jag hitter ett lagomt tempo.
RRacer tar tredje stint och kör så det ryker, vi har redan börjat klättra i tabellen och allt klaffar perfekt med tankningar, mat, kaffe och förarbyten.
Martinus tar fjärde stint och kör stabilt, jag tar femte stint och nu känns allt kanonbra, fotpinnarna blixtrar i kurvorna när jag i slutet av mitt sista pass lägger en hög 1.09 tid, jippie nu är mitt mål uppfyllt hinner jag tänka innan Proact vurpar framför mig i lito.
Jag håller mig dock på hjulen och lämnar över till RRacer som skall ta nästsista stint, dock kroknar RRacer redan efter 20 minuter och Martinus får köra mer än en timme innan målflaggen faller.
Vi landar på en hedrande 16:de plats av 34 team och det är vi väldigt nöjda med.
Detta är meningen med livet.
till dir nästa år!
