LeadingLight
Ny medlem
Hej Pontus heter jag är 28 år och har alltid velat ha hoj ända sedan i lekis när jag lyckades lura i all klass kamrater och fröknar att jag hade en cross, men har aldrig haft dom ekonomiska möjligheterna att skaffa en förens nu eller skaffa lappen heller för den delen. Tänkte bara berätta min historia för att få skriva av mig min enorma frustration.
Jag började ta mitt körkort i höstas men han inte klart eftersom jag inte började i tid och inte hade gjort teorin som det va ca 1 månads väntetid på för att få skriva. Men jag körde glatt på med övningskörningarna, och gick med spänd förväntan under vintern på att få ta mitt körkort så fort som möjlig på våren när väg verket startade med uppkörningar för hoj. I brist på övningskörningar under vintern så började jag åka runt till dom olika hojhandlarna för att titta på vad som fans. Och naturligt vis så hittade jag i slutet på november min ögonsten. Hojen med stort H. Jag blev kär vid första ögonkastet. En svart KTM 990 Super Duke, det föll sig även så lyckligt att det skulle komma en ny modell till 2007 och 2006
rna såldes ut och jag fick ett enormt bra pris på den och med bultande hjärta kunde jag ju inte säga nej. Så det slutade med att helt plötsligt så stod jag och min bror och lyfte ner hojen med muskelkraft i cyckelförådet i källaren där jag bor. Och nästan varje dag hela vintern så sprang jag ner för att sitt och pilla och bara så och förundras över denna underbara skapelse. Och naturligt vis så fotade jag den med min mobilkamera och sprang och stolt visade upp den för alla jag kände och mötte.
Jag hade dock enormt mycket att göra hela vintern och blev också bestämt att jag skulle till USA och jobba 4 veckor på våren. Det drog dock ut på tiden och blev sent bestämt att jag skulle åka mitten i april. Min körskole lärare ringde mig mitt i allt det och tyckte att det va hög tid att jag gjorde teorin eftersom uppkörningarna skulle starta runt början på maj någon gång. Så vi bokade in teoriprovet till den 14 maj då jag skulle komma hem från USA den 13 maj men vi bestämde oss då att vi skulle vänta med att boka några körlektioner då det fanns gått om tider ( ett beslut som jag senare skulle komma att ångra). Jag åkte i väg till Los Angeles och det gick inte många nätter utan att jag titta de på bilder och drömde om att köra min ögonsten, och hade det i övrigt väldigt bra. 4 veckor senare landade jag återigen i Sverige och dagen efter gick jag väldigt nervös och skrev teoriprovet då det inte hade blivit mycket pluggande i USA. Min oro var dock helt i onödan då jag skrev långt över förväntan och hade bara 5 fel på provet. Glad i hågen så knallade jag iväg till trafikskolan för att stolt visa upp mitt resultat. Här kom dock bakslag nummer ett. Det visade sig att om det fanns gott om körtider innan så fanns det absolut inte det nu. Utan jag fick vänta 3 veckor på min första körtid och sedan va dom utsprida ända fram till midsommar. Min frustration började sakta byggas upp och längtan till att köra min lilla ögonsten enorm. Eftersom jag är en relativt laglydig person så va rädslan för att åka fast för stor för att våga mig på olovlig körning i stor skalla så va det inte ett alternativ. Dock så ökade modet ibland och några kvällar vågade jag mig på att öva krypkörning på parkeringen där jag bor korta stunder. Kort och gott väntan var nästan outhärdlig med bara ytterst små utlopp för vällust som bar ökade min frustration och längtan om att få köra hojen på riktigt.
När jag hade haft min först övningskörningar och min lärare började tycka att det va dags att titta på uppkörningstider så kom nästa bakslag. Jag va i stort sett redo för att köra upp då men det visade sig att vente tiden på vägverket för att köra upp va 7 långa veckor. Min frustration började öka till katastrofalt höga höjder. Men det va bara att gilla läget och stå ut och smygköra lite på parkeringen då och då för att få bort den värsta längtan av att få testa min hoj på riktigt. I snigelfart så närmade sig datumet för uppkörning och min nervositet började stiga exponensielt. Jag brukar väldigt sällan bli nervös men av någon anledning så va jag nu jätte nervös. Det största problemet med det va för mig att när jag blir nervös blir jag stel i kroppen och min finmotorik börjar försvinna. Sättet det yttrade sig på va att ju nervösare jag var desto svårare hade jag för krypkörningen vilket jag hade klarat galant några veckor innan. Detta satt som ett hjärnspöke ända fram till uppkörningen. Men så i tisdags (17/7-07) så kom äntligen dagen med stora D. Uppkörnings dags. Jag va jätte nervös men av någon anledning så gick det alldeles jätte bra. Den enda anmärkningen jag fick va att jag bromsade lite väl hårt efter slalomen då jag av någon anledning fick för mig att växla upp precis innan jag skulle bromsa. I övrigt så gick upp körningen extremt smärtfritt. Så nu steg jag äntligen där med mitt körkort men jag var tvungen att gå till jobbet med en gång då jag hade enormt mycket att göra och dessutom varit borta några timmar på förmiddagen då jag ju körde upp. Så jag satt med spänd förväntan på att jag skulle kunna gå hem och köra min kära lilla hoj. Och äntligen när klockan va nio på kvällen hade jag gjort tillräckligt så att jag kunde gå i ilfart hem och dra på mig skinstället för att få prova min lilla älskling. Och mycket riktigt det va precis så underbart som jag hade hoppats och jag va ute och körde till klockan 1 på natten ivrigt testandes en massa småvägar utanför stan som jag aldrig hade åkt på tidigare och åkandes om kring inne i stan för att stolt åka förbi folk som förmodligen tyckte att det va en jobbig högljudd rackare som passerade. Enormt lycklig kom jag hem och hoppade i säng somnade väldigt fort av någon underlig anledning. Och vaknade lika glad ganska tidigt på morgonen då jag bestämt att jag skulle ta hojen ner till jobbet för att stolt visa den för polarna även fast jag endast har 15 minuters gångväg till jobbet. Så ivrigt packar jag min ryggsäck med kläder och slänger på mig skinstället så att jag skall komma till jobbet i full mundering. Och 20 minuter i 9 så går jag ut genom min dör och mer eller mindre springer ner till hojen för att hinna åka en lite sväng innan jag skulle till jobbet. När jag kommer ner till platsen jag ställde den natten innan så börjar jag tänka men vafan va det inte här jag ställde den....Några sekunder senare så upptäcker jag på marken där framhjulet boder ha varit mitt snorgula skivbroms lås....helt intakt, inte ens en repa på den som inte va där innan. I chock står jag några minuter och stirrar på låset som ligger på backen innan jag får för mig att ta upp det och vänder om och börjar gå hem igen.......inte ens en dag efter att jag fått lappen fick jag behålla min lilla stolthet och föremålet för större delen av min kärlek under vintern och våren. Just nu sitter jag mest och tänker men va fan kunde ni inte ha tagit den tidigare så jag hunnit skaffa en ny eller åtminstone gett mig en vecka. Nu är jag dömd att sitta här i några veckor till för att vänta på att allt pappersarbete skall bli klart så om jag har tur kan få ut en annan hoj..... hallå snälla kunde jag inte få en vecka åtminstone.
Jag började ta mitt körkort i höstas men han inte klart eftersom jag inte började i tid och inte hade gjort teorin som det va ca 1 månads väntetid på för att få skriva. Men jag körde glatt på med övningskörningarna, och gick med spänd förväntan under vintern på att få ta mitt körkort så fort som möjlig på våren när väg verket startade med uppkörningar för hoj. I brist på övningskörningar under vintern så började jag åka runt till dom olika hojhandlarna för att titta på vad som fans. Och naturligt vis så hittade jag i slutet på november min ögonsten. Hojen med stort H. Jag blev kär vid första ögonkastet. En svart KTM 990 Super Duke, det föll sig även så lyckligt att det skulle komma en ny modell till 2007 och 2006
rna såldes ut och jag fick ett enormt bra pris på den och med bultande hjärta kunde jag ju inte säga nej. Så det slutade med att helt plötsligt så stod jag och min bror och lyfte ner hojen med muskelkraft i cyckelförådet i källaren där jag bor. Och nästan varje dag hela vintern så sprang jag ner för att sitt och pilla och bara så och förundras över denna underbara skapelse. Och naturligt vis så fotade jag den med min mobilkamera och sprang och stolt visade upp den för alla jag kände och mötte.Jag hade dock enormt mycket att göra hela vintern och blev också bestämt att jag skulle till USA och jobba 4 veckor på våren. Det drog dock ut på tiden och blev sent bestämt att jag skulle åka mitten i april. Min körskole lärare ringde mig mitt i allt det och tyckte att det va hög tid att jag gjorde teorin eftersom uppkörningarna skulle starta runt början på maj någon gång. Så vi bokade in teoriprovet till den 14 maj då jag skulle komma hem från USA den 13 maj men vi bestämde oss då att vi skulle vänta med att boka några körlektioner då det fanns gått om tider ( ett beslut som jag senare skulle komma att ångra). Jag åkte i väg till Los Angeles och det gick inte många nätter utan att jag titta de på bilder och drömde om att köra min ögonsten, och hade det i övrigt väldigt bra. 4 veckor senare landade jag återigen i Sverige och dagen efter gick jag väldigt nervös och skrev teoriprovet då det inte hade blivit mycket pluggande i USA. Min oro var dock helt i onödan då jag skrev långt över förväntan och hade bara 5 fel på provet. Glad i hågen så knallade jag iväg till trafikskolan för att stolt visa upp mitt resultat. Här kom dock bakslag nummer ett. Det visade sig att om det fanns gott om körtider innan så fanns det absolut inte det nu. Utan jag fick vänta 3 veckor på min första körtid och sedan va dom utsprida ända fram till midsommar. Min frustration började sakta byggas upp och längtan till att köra min lilla ögonsten enorm. Eftersom jag är en relativt laglydig person så va rädslan för att åka fast för stor för att våga mig på olovlig körning i stor skalla så va det inte ett alternativ. Dock så ökade modet ibland och några kvällar vågade jag mig på att öva krypkörning på parkeringen där jag bor korta stunder. Kort och gott väntan var nästan outhärdlig med bara ytterst små utlopp för vällust som bar ökade min frustration och längtan om att få köra hojen på riktigt.
När jag hade haft min först övningskörningar och min lärare började tycka att det va dags att titta på uppkörningstider så kom nästa bakslag. Jag va i stort sett redo för att köra upp då men det visade sig att vente tiden på vägverket för att köra upp va 7 långa veckor. Min frustration började öka till katastrofalt höga höjder. Men det va bara att gilla läget och stå ut och smygköra lite på parkeringen då och då för att få bort den värsta längtan av att få testa min hoj på riktigt. I snigelfart så närmade sig datumet för uppkörning och min nervositet började stiga exponensielt. Jag brukar väldigt sällan bli nervös men av någon anledning så va jag nu jätte nervös. Det största problemet med det va för mig att när jag blir nervös blir jag stel i kroppen och min finmotorik börjar försvinna. Sättet det yttrade sig på va att ju nervösare jag var desto svårare hade jag för krypkörningen vilket jag hade klarat galant några veckor innan. Detta satt som ett hjärnspöke ända fram till uppkörningen. Men så i tisdags (17/7-07) så kom äntligen dagen med stora D. Uppkörnings dags. Jag va jätte nervös men av någon anledning så gick det alldeles jätte bra. Den enda anmärkningen jag fick va att jag bromsade lite väl hårt efter slalomen då jag av någon anledning fick för mig att växla upp precis innan jag skulle bromsa. I övrigt så gick upp körningen extremt smärtfritt. Så nu steg jag äntligen där med mitt körkort men jag var tvungen att gå till jobbet med en gång då jag hade enormt mycket att göra och dessutom varit borta några timmar på förmiddagen då jag ju körde upp. Så jag satt med spänd förväntan på att jag skulle kunna gå hem och köra min kära lilla hoj. Och äntligen när klockan va nio på kvällen hade jag gjort tillräckligt så att jag kunde gå i ilfart hem och dra på mig skinstället för att få prova min lilla älskling. Och mycket riktigt det va precis så underbart som jag hade hoppats och jag va ute och körde till klockan 1 på natten ivrigt testandes en massa småvägar utanför stan som jag aldrig hade åkt på tidigare och åkandes om kring inne i stan för att stolt åka förbi folk som förmodligen tyckte att det va en jobbig högljudd rackare som passerade. Enormt lycklig kom jag hem och hoppade i säng somnade väldigt fort av någon underlig anledning. Och vaknade lika glad ganska tidigt på morgonen då jag bestämt att jag skulle ta hojen ner till jobbet för att stolt visa den för polarna även fast jag endast har 15 minuters gångväg till jobbet. Så ivrigt packar jag min ryggsäck med kläder och slänger på mig skinstället så att jag skall komma till jobbet i full mundering. Och 20 minuter i 9 så går jag ut genom min dör och mer eller mindre springer ner till hojen för att hinna åka en lite sväng innan jag skulle till jobbet. När jag kommer ner till platsen jag ställde den natten innan så börjar jag tänka men vafan va det inte här jag ställde den....Några sekunder senare så upptäcker jag på marken där framhjulet boder ha varit mitt snorgula skivbroms lås....helt intakt, inte ens en repa på den som inte va där innan. I chock står jag några minuter och stirrar på låset som ligger på backen innan jag får för mig att ta upp det och vänder om och börjar gå hem igen.......inte ens en dag efter att jag fått lappen fick jag behålla min lilla stolthet och föremålet för större delen av min kärlek under vintern och våren. Just nu sitter jag mest och tänker men va fan kunde ni inte ha tagit den tidigare så jag hunnit skaffa en ny eller åtminstone gett mig en vecka. Nu är jag dömd att sitta här i några veckor till för att vänta på att allt pappersarbete skall bli klart så om jag har tur kan få ut en annan hoj..... hallå snälla kunde jag inte få en vecka åtminstone.
