Old Badger
SportHojsentusiast
Gjutgodset i gamla engländare var i bland så porösa att oljan kröp ut genom aluminiumet. Kvaliteten på maskinbearbetningarna var usel. Så dom kom ofta från fabriken läckbenägna. Sen är ju övertrycket i vevhuset högre i en enstånka eller parallelltwin än i en radfyra. På hojar med separat växellåda har man en transmissionskåpa som läcker. Horisontellt delat vevhus med våtsump kan inte gärna läcka. Däremot på britter som har torrsumpsmörjning läcker oljan från oljetanken ner genom oljepumparna. Får dom stå tillräckligt länge fylls vevhuset med olja. Där gör tyngdkraften att de så småningom hamnar under hojen.
Tyvärr nöjde sig den engelska motorcykelindustrin med att exportera till USA, där den inhemska fabriken gjorde ännu sämre hojar. När sen japanerna lärt sig att bygga driftsäkra hojar med bra effekt till rimligt pris försvann den engelska motorcykelindustrin. Detta dröjde dock länge innan dom lärde sig bygga hojar med vägegenskaper i klass med dom bästa engelska. Dit räknar jag inte Triumph. Den gamla Bonnien var i och för sig bättre än dåtida polis-BMW med Earlesgaffel, men bra på att bli kvar på vägen var dom inte.
Det var en imponerande redig generalisering av ett stort antal olika tillverkare sedan seklets början!
![Buga :Bugar :Bugar](/img/smilies/nya/hail.gif)
Intressant att horisontellt delade vevhus inte kan läcka!
![Tummen upp :tummenupp :tummenupp](/img/smilies/thumbup.gif)
Malcolm Uphill vann standardklassen (Production) på Isle of Man 1969 och var den förste att göra "the magic ton" runt ön. Än mer imponerande när man nu får veta att det inte var en bra motorcykel!
In 1969, Malcolm rode a Triumph Bonneville 650cc in the Isle of Man
TT races and averaged 100 mph on it. This was a truly tremendous
achievement.
https://webuyanybike.com/blog/malcolm-uphill-and-triumph-motorbikes/