Jag har egentligen inte en fråga. Mer ett konstaterande. Eller en reflektion. Ett lätt ifrågasättande av vår tid med dess normer och generella åsikter. Är lite nyfiken på hur ni andra hanterar och resonerar kring detta.
Låt mig börja från början. Jag är 34 år och jag kan ärligt säga att jag har alltid gillat motorcyklar. Jag menar, vilken pojke gör inte det? Det finns mängder med modeller, vissa med krom och pondus. Vissa med en agressiv design och oändlig prestanda. HD, Ninja eller Offroad, jag gillar det! Älskar det! Och antagligen många tjejer med. Här är vi alla lika!
Sen finns det en faktor som har haft stor påverkan på mitt intresse. Det kallas “livet”. Man skall skaffa utbildning, jobb, familj, hus och gud vet allt som sysselsätter en och tar tid. Saker man förväntas göra. Det kvittar hur bra du planerar. Saker tenderar att ha ett eget liv. Detta resulterade i att jag började ta MC kort som 33 åring och avslutade projektet detta året som 34 åring.
Och ja, reaktionerna lät inte vänta på sig. Vad mamma tyckte kan ni nog gissa. Allt som går fortare än 40 km/h är livsfarligt. Andra delar av familjen tyckte det var kul. Grabben är i eld och lågor. Men det roliga är de som bara känner en “lite grand”. Exempelvis kollegorna. Jag har spenderat, och jag överdriver inte, dygn av tid på att diskutera, förklara, vända och vrida på det faktum att en “gubbe” tar mc kort. För det är tydligen inte längre ett intresse. Inte heller en färdmeddel. Det är inte en hobby. Det är en kris. Tydligen lite patetiskt också. Och enligt vissa så kommer jag börja ragga på 20 åringar, blondera håret, dölja min begynnande flint och börja lyssna på Taylor Switt (?).
Människor är och förblir intressanta. Jag försöker förstå dem och acceptera dem. Till och med gilla dem. Och jag tänker inte sluta diskutera detta. Men det kom lite till sin brännpunkt i fredags när jag åt lunch med tre kollegor. Jag träffar dem dagligen, men det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid samma bord. Vissa tror att inget färdas snabbare än ljuset. Fysiker hävdar detta stenhårt. Jag säger, prova skvaller på en stor arbetsplats. Inte bara går det fort. Det är dessutom en levande organism som ändrar sig, utvecklar sig och blir större, värre och konstigare för varje minut som går. Och den är jävligt snabb.
- Jaha, har hört att du har en ålderskris.
Detta var allså inledningen till lunchkonversationen. Detta fick mig att reagera lite... och börja räkna. Hon nämnde ordet “kris” 22 gånger under lunchen. Jag räknade. Och tro mig, jag över driver inte. Jag är bra på att räkna. Det var varianter av “30års-KRIS”, “40års-KRIS”, “medelåldersKRIS” och “livsKRIS”. Men krisen var återkommande. 22 gånger på 47 minuter. Japp. Jag kan inte bara räkna, jag är bra på klockan med.
Jag frågade om de förstod att det var kul att köra MC. Inga tvivel här! Det går fort, vinden i ansiktet och friheten. Att man hade det som hobby, att intressera sig för tekniken eller olika modeller var inte heller det något konstigt. De kunde alltså inte se något konstigt i MC intresset. Men att det var en kris, det var alla överens om.
Jag vet inte varifrån det kommer. Att det är en kris att köra MC. Jag har försökt att logiskt resonera med de som påstår det och jag får inget vettigt ur dem. Det känns som en naturlag detta, något vi inte kan ändra eller ifrågasätta.
Sen är jag är som jag är. Man får vara glad att man blev som blev när man inte blev som man skulle. Kommer inte ligga sömnlös över vad kollegorna säger. Jag har inte tänkt sluta leva för att jag fyllt 34.
Vill understryka att jag skriver detta med ett leende på läpparna. Detta är inget riktigt gnäll utan mer “Vad är det för fel på folk” och jag behöver ventilera. Om du läst så långt (och kanske haft ett leende eller nickat igenkännande) är jag tacksam.
Någon mer som känner igen sig? Vad säger ni på jobbet? Eller om ni bara vill ventilera så läser jag gärna!
Önskar en fortsatt trevlig helg!
Låt mig börja från början. Jag är 34 år och jag kan ärligt säga att jag har alltid gillat motorcyklar. Jag menar, vilken pojke gör inte det? Det finns mängder med modeller, vissa med krom och pondus. Vissa med en agressiv design och oändlig prestanda. HD, Ninja eller Offroad, jag gillar det! Älskar det! Och antagligen många tjejer med. Här är vi alla lika!
Sen finns det en faktor som har haft stor påverkan på mitt intresse. Det kallas “livet”. Man skall skaffa utbildning, jobb, familj, hus och gud vet allt som sysselsätter en och tar tid. Saker man förväntas göra. Det kvittar hur bra du planerar. Saker tenderar att ha ett eget liv. Detta resulterade i att jag började ta MC kort som 33 åring och avslutade projektet detta året som 34 åring.
Och ja, reaktionerna lät inte vänta på sig. Vad mamma tyckte kan ni nog gissa. Allt som går fortare än 40 km/h är livsfarligt. Andra delar av familjen tyckte det var kul. Grabben är i eld och lågor. Men det roliga är de som bara känner en “lite grand”. Exempelvis kollegorna. Jag har spenderat, och jag överdriver inte, dygn av tid på att diskutera, förklara, vända och vrida på det faktum att en “gubbe” tar mc kort. För det är tydligen inte längre ett intresse. Inte heller en färdmeddel. Det är inte en hobby. Det är en kris. Tydligen lite patetiskt också. Och enligt vissa så kommer jag börja ragga på 20 åringar, blondera håret, dölja min begynnande flint och börja lyssna på Taylor Switt (?).
Människor är och förblir intressanta. Jag försöker förstå dem och acceptera dem. Till och med gilla dem. Och jag tänker inte sluta diskutera detta. Men det kom lite till sin brännpunkt i fredags när jag åt lunch med tre kollegor. Jag träffar dem dagligen, men det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid samma bord. Vissa tror att inget färdas snabbare än ljuset. Fysiker hävdar detta stenhårt. Jag säger, prova skvaller på en stor arbetsplats. Inte bara går det fort. Det är dessutom en levande organism som ändrar sig, utvecklar sig och blir större, värre och konstigare för varje minut som går. Och den är jävligt snabb.
- Jaha, har hört att du har en ålderskris.
Detta var allså inledningen till lunchkonversationen. Detta fick mig att reagera lite... och börja räkna. Hon nämnde ordet “kris” 22 gånger under lunchen. Jag räknade. Och tro mig, jag över driver inte. Jag är bra på att räkna. Det var varianter av “30års-KRIS”, “40års-KRIS”, “medelåldersKRIS” och “livsKRIS”. Men krisen var återkommande. 22 gånger på 47 minuter. Japp. Jag kan inte bara räkna, jag är bra på klockan med.
Jag frågade om de förstod att det var kul att köra MC. Inga tvivel här! Det går fort, vinden i ansiktet och friheten. Att man hade det som hobby, att intressera sig för tekniken eller olika modeller var inte heller det något konstigt. De kunde alltså inte se något konstigt i MC intresset. Men att det var en kris, det var alla överens om.
Jag vet inte varifrån det kommer. Att det är en kris att köra MC. Jag har försökt att logiskt resonera med de som påstår det och jag får inget vettigt ur dem. Det känns som en naturlag detta, något vi inte kan ändra eller ifrågasätta.
Sen är jag är som jag är. Man får vara glad att man blev som blev när man inte blev som man skulle. Kommer inte ligga sömnlös över vad kollegorna säger. Jag har inte tänkt sluta leva för att jag fyllt 34.
Vill understryka att jag skriver detta med ett leende på läpparna. Detta är inget riktigt gnäll utan mer “Vad är det för fel på folk” och jag behöver ventilera. Om du läst så långt (och kanske haft ett leende eller nickat igenkännande) är jag tacksam.
Någon mer som känner igen sig? Vad säger ni på jobbet? Eller om ni bara vill ventilera så läser jag gärna!
Önskar en fortsatt trevlig helg!