Länge sedan jag uppdaterade...
Länge sedan jag uppdaterade upptäckte jag, men jag väntar väl på att det ska kännas som vanligt igen, som förr, att det ska kännas lugnt... det gör det inte och jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan det känns mer okej.
Sambon är hemma i alla fall, så långt har nog de flesta fattat. Han har till och med kört sin hoj några gånger... och kraschat igen, ingen är väl direkt förvånad. Den här gången körde vi en tur ihop och provade, lite mot min rädsla, att köra med sån där snackmojäng i hjälmarna så vi kunde kommunicera på turen. Precis när vi kommer hem så ska jag bara köra in och öppna garaget, han ska pausa på en parkeringsficka ute vid vägen och då hör jag i hjälmen "hjälp, hjälp, hjälp". Vänder mig för att titta och då far han ner i backen med hojen över sig, benen bar inte när han stannade helt enkelt. Det var inte kul att ha sån kommunikationsradio måste jag säga... jo när man kör men min farhåga att höra honom krascha besannades direkt. Det var nog (jag minns inte riktigt) sista turen vi tog ihop innan jag lämnade in min hoj till försäljning. Han har väl inte heller kört efter det tror jag... eller så har han det men jag minns det inte...
Det är så ofta numera, jag minns inte och hjärnan kämpar med alla fakta, som tex när jag kallade sambon vid min exmans namn och jag inte först förstår varför det känns konstigt. Eller när jag trodde det var april men visade sig ha blivit juni redan.
Jag har sovit mycket sen hans hemkomst. Helst vill kroppen ha 10 timmar per dygn. Vilket jag inte alltid har tid med. Och övriga timmar på dygnet så går jag omkring som en zombie för det mesta. Ibland har jag en bra dag och hinner faktiskt göra något men en så enkel sak som ett telefonsamtal och ivägskickande av en jobbansökan ta precis all ork. Drömmer mardrömmar om hur jag måste ta mig till honom med hans kryckor och rullstolar och det går inte speciellt bra, det är tungt grus och backar och oftast vaknar jag helt slut.
Jag klarar heller inte av ambulanser och helikoptrar särskilt bra. Får panikkänslor varje gång, ståpäls och börjar frysa och så får jag huvudvärk. Att äta på snabbmatshak med pommes frites fritöser som tjuter är inte heller något jag gör om jag kan undvika. Måste vi ha mat fort och det är vad som finns tillgängligt så kör jag hellre i drive through istället eller äter på parkeringen.
Det slår mig dagligen när jag ser honom hur nära det var att förlora honom helt, hur glad jag är att han överlevt, hur tacksam jag är att kunna stå och få en kram av honom osv. Vaknar jag på natten så ligger jag och stirrar på honom när han sover och förundras över att han är hemma. Gråter rätt ofta i panik över att nästan ha förlorat honom och sen i tacksamhet för han lever.
Sånt där posttraumatiskt stress tjafs säger dom som förstår sig på... ja vad vet jag, det jag läst är att det kan ta ett år att komma ur så det är väl bara att vänta. Blir ju inte bättre av att ha massa andra problem som arbetslöshet och risk för gift i dricksvattnet. Fällt några träd på tomten med, de ska också sågas itu och ris till tippen i några vändor till, gräs ska klippas, grus ska rensas, hus ska städas, tvätt och mat och så förstås renoveringen som alla tjatar om att den tar så lång tid, ett rum är jag delvis klar med ett stort återstår, måla och lägga golv. Ingen hoj har jag heller att köra på längre... Det är faan inte konstigt man mår skit de flesta dagarna. Ja ja... Det löser sig väl så småningom, de flesta bajshögar förmultnar med tid så att säga.
Vi har ännu inte orkat komma iväg på en bio, dock åt vi på hamnkrogen i fredags. Det är tydligen svårt att ha ork över till kvällarna för någon av oss.
Summasummarum: Det går uppenbarligen fortare att läka en kropp som kraschar sönder sig än för den som är närmast anhörig att komma tillbaka till livet. Inga pekpinnar eller skuldbelägganden, ta det inte så, men jag bara konstaterar att det tycks lättare att läka kroppar än giraffhjärtan.
/Milla