Mycket bra skrivet, väckte en hel del tankar hos mig. Klart att den närmaste omgivningen undrar hur Ulvhamne mår (det gör jag med även om jag inte känner er), men hur många undrar hur du mår? Vi sitter I en liknande sits pga att jag har drabbats av cancer och alla runt mig frågar hur jag mår, däremot är det inte många som undrar hur min fru och mina barn mår. Det är lätt att glömma att sjukdommar och skador inte bara "drabbar" den som gjort sig illa eller blivit sjuk.
Hoppas att Ulvhamne återhämtar sig helt och att även du kommer tillbaka till ett glatt hojliv. Krya på er allihopa
Tack. Ja det är en lite spännande fråga. Att stå vid sidan om den som är sjuk. Sambon får ju bästa vården, har ett stort team runt omkring sig så egentligen känner jag väl att min närvaro många gånger inte gör till eller från och ärligt talat, jag känner mig ivägen. I alla fall när det var på intensivvården.
Vårdpersonalen är duktiga på att se även mig och frågar och läser kroppsspråket och tar sig tid då och då och lyssna även på mig. Det har hjälpt mycket. Fick också direkt kuratorkontakt om än på telefon men jag sa att jag hinner inte sätta mig ner en timme för att bara ägna mig åt mig, det kan jag inte med stressmässigt så vi pratade på telefon när jag ändå inte var på sjukhuset.
Min mamma och min syster har frågat hur jag mår. Någon enstaka från sambons sida tror jag men det är svårt att svara. Samtidigt så har jag tyckt det är en orelevant fråga när sambon ligger uppkopplad med apparaturer i varje kroppsdel och ligger med konstant övervakning på hjärta, andning och mycket mer. Jag kan tycka det är självklart att fokus ska vara på honom och det är också självklart att jag mår skit i det. Jag sitter ju och tittar på när den jag älskar kämpar för att leva vidare och jag förstår ju att det är allvarligt. I början var så många andra snabba med att utrycka sin egna oro och ångest så då ville jag hålla inne på min, jag märkte att om jag visade minsta tecken på dåliga vibbar då spred det sig som en tsunami i bekantskapskretsen så jag höll emot. Vilket inte heller är bra. Efter någon vecka när jag slutade läsa på facebook och så så svarade jag mer ärligt till de som jag mötte i min vardag och det är lättare när man står ansikte mot ansikte mot någon man känner och faktiskt säga att, nej det är skit, jag orkar inte men måste ju ändå.
Sen har jag nog klivit en hel del anhöriga och kanske sambon på tårna med då jag yttrat att jag krasst inte är så intresserad av frågan om hur mycket rörlighet han har för dagen i benen och om han kommer kunna gå igen. För så tyckte jag första två veckorna. Jag ville bara han skulle överleva och någon gång få komma hem igen. Om han sitter ner då eller kan gå själv är liksom så långt bort från där jag själv befann mig. Säkert många som blivit både arga och ledsna på mig för mitt "ointresse" av om hans funktion i benen.
Nu har mer än tre veckor gått och han får mer och mer rörlighet i princip varje dag. Det är också ungefär efter två och en halv vecka som min första chockfas släppte och jag fick börja sova lite mer än någon timme och kunde börja äta igen. När jag var i chockfasen de första veckorna ville jag mest bara dö för att slippa stå där maktlös och "bara vara i vägen". Samtidigt så är jag medveten om sen tidigare att när det är kriser så brukar jag reagera med att ta kommando, behålla lugnet utanpå och göra det som behöver göras, ta ledningen helt enkelt. Nu börjar det bli mer och mer intressant även för mig om hur han utvecklas i rehaben.
Pratade med kuratorn om det där. Hur arg jag blev på andra som blev hysteriska, ledsna och väldigt utåtagerande med sina egna problem. Många börjar prata om sina egna erfarenheter till mig... precis som det ska hjälpa tycker jag då. Jag vill ju ha fokus på här och nu och lösningar. Kuratorn sa att alla hanterar chock väldigt olika, och det finns inget rätt eller fel. Han sa att jag bör stänga av telefonen så folk inte kan nå mig. Att jag ska vara väldigt tydlig med att jag vill inte att någon kommer till mitt hem och "börjar ta över" och att inte gå in och använda tex sociala medier som facebook. Bra råd det där. Borde fått de råden direkt och stängt av.
Det är givetvis svårt för alla utanför att tänka sig in i vad man som närmast anhörig står inför just där och då och även välmenade ord kan såra fantastiskt mycket. Tex när någon skrev att jag var en så fantastisk människa som gör sagolikt mycket för sambon och hur stark och modig jag var. Så sitter jag själv i ett mörkt hus och kände mig helt maktlös, grät och bara ville dö ifrån allt. Då sårar ord som kanske var tänkta att stötta. Så ett råd är att inte hålla för mycket kontakt utåt den första tiden. Vill andra anhöriga och vänner komma och besöka, gör det då. Men belasta inte den som är närmast anhörig på något sätt. Visst kan man fråga hur personen mår men det tyckte jag också var jobbigt för då fick jag ju förklara om och om igen att nej jag mår inte bra, men jag behöver vara ifred också för att inte få hemmet invaderat.
Chock lägger sig och nu är väl mer en bearbetningsfas som startat. Har inte riktigt koll på de psykotekniska termerna på detta men ni kanske förstår ändå.
Den absolut bästa reaktionen jag fått var från en av barnens kompisars mamma. Hon var bara tyst när jag började berätta om olyckan. Hon hade stoneface, inte en min, hela tiden. Hon bara lyssnade. Jag pratade ända tills jag tyckte nu har jag nog täckt in det jag
behöver säga. Då svarar hon "jag vet inte vad jag ska säga". Jag sa att det finns inte mycket ATT säga, mest att jag ville berätta så de vet varför vi är lite tjuriga och vrånga och inte kommit och hälsat på som jag lovat. Det var den absolut bästa reaktionen för mig. En som inte alls kommer med egna känslor eller börjar prata om sig själva och sina erfarenheter, hennes man kör hoj så jag kan ju tänka mig vad som hände i henne egentligen men hon sa inget om det till mig. Hon bara fokuserade på att lyssna och låta mig prata till punkt och sen med en öppen inbjudan till om jag vill berätta mer med orden "jag vet inte vad jag ska säga". Det var väldigt skönt. Så det är en erfarenhet jag tar med mig.
Och du, ta hand om dig och din familj. Krama frun och barnen extra mycket
och du får fråga dom hur de mår. Om inte andra gör det så får man ta den biten själv helt enkelt även om det kan vara jobbigt att höra.
att du också åker ger mer grund till förståelse för händelsen.
och sa att det var slutåkt. Försökte förklara att jag var över 18 och fick bestämma själv, för döva öron 
Ett skratt förlänger livet
