Raderad medlem 51742
Guest
Var precis nere i norra Italien, där jag hyrde en hoj och gick en MC-kurs i Dolomiterna. Körde ca 100 mil, både i bergen och i trakterna nordväst om Venedig, och fick bekanta mig med den italienska trafiken för första gången.
Något jag reflekterade över var hur annorlunda man bemöttes som motorcyklist på vägarna. Hade våndats lite över den hetsiga och täta trafiken där nere, men nu i efterhand kan jag konstatera att jag definitivt föredrar och känner mig tryggare att köra i Italien jämfört med Sverige.
Visst, tempot var högt och trafiken tät på de smala vägarna genom samhällen och på landsbygden, men allt flöt ändå så oerhört mycket bättre än hemma.
Vägarna var i bra skick och varenda litet gupp eller vägskada var utmärkt med varningsskylt. Hotellet jag bodde på välkomnade varmt motorcyklister, hade garage, tvätt- och mekmöjligheter om man så ville.
De Italienska bilisterna kändes mycket mer förutsägbara, inte som de lynniga älgarna till bilister i Sverige, vilka man gärna håller på många armlängders avstånd. När man som MC ville köra om hade de koll, höll åt sidan och underlättade. I städernas köer och vid trafikljusen närmast förväntades man glida förbi och bilisterna underlättade. Det var som att de tänkte: "bra, där kommer en motorcyklist - honom släpper jag förbi, så frigör vi plats i kön och alla kommer fram snabbare". Man tog sig fram snabbt, säkert och effektivt.
Och så är man tillbaka i Sverige - landet där bilister och motorcyklister inte är medtrafikanter utan mottrafikanter. Landet där en omkörning tas som något personligt och där den som ligger först i kön tar sig friheten att bestämma takten för alla andra genom att köra långsamt och sen inte underlätta, eller till och med blockera, för de som vill köra om. Landet där människor som aldrig någonsin skulle våga konfrontera någon annan öga mot öga plötsligt, och i skydd av sin säkra familjebil, kan brista ut i värsta sortens road rage när någon inte håller sin plats i kön. Landet där väghållarna över huvud taget inte har tänkt tanken att det finns tvåhjuliga fordon, utan skiter i att reparera allvarliga vägskador, häller ut grus på vägarna och låter bli att skylta om allvarliga faror för motorcyklister - samtidigt som de i sin falska trygghetsnarkomani steg för steg sänker hastighetsgränserna ner mot 0.
Dagen efter att jag kom hem från min resa illustrerades detta tydligt när jag inför ett rödljus långsamt gled förbi en familjefar i sin V70, på vänster sida och utan att korsa några heldragna linjer. Det var som om jag hade knipsat av den arme mannens könsorgan - djävulen vaknade till liv därinne i volvokombin. "DU SKA DÖÖÖÖÖ" tycktes han signalera med sitt högröda ansikte. Det blev grönt ljus, jag glider iväg, ser hur mannen försöker accelerera så gott det nu går bakom mig. När vägen delar sig och jag lugnt viker av åt vänster hör jag ett vrål (som av en mycket liten dieselmotor nära varvstoppet) och ser hur Volvon passerar mig i full karriär och viker av åt höger. Jag trodde nästan hisingstraktorn, fullastad med barnstolar och matkassar, skulle välta när den for in i den skarpa högerböjen med den ursinnige familjefadern bakom spakarna. Suck...
Sverige är inte som Italien.
Något jag reflekterade över var hur annorlunda man bemöttes som motorcyklist på vägarna. Hade våndats lite över den hetsiga och täta trafiken där nere, men nu i efterhand kan jag konstatera att jag definitivt föredrar och känner mig tryggare att köra i Italien jämfört med Sverige.
Visst, tempot var högt och trafiken tät på de smala vägarna genom samhällen och på landsbygden, men allt flöt ändå så oerhört mycket bättre än hemma.
Vägarna var i bra skick och varenda litet gupp eller vägskada var utmärkt med varningsskylt. Hotellet jag bodde på välkomnade varmt motorcyklister, hade garage, tvätt- och mekmöjligheter om man så ville.
De Italienska bilisterna kändes mycket mer förutsägbara, inte som de lynniga älgarna till bilister i Sverige, vilka man gärna håller på många armlängders avstånd. När man som MC ville köra om hade de koll, höll åt sidan och underlättade. I städernas köer och vid trafikljusen närmast förväntades man glida förbi och bilisterna underlättade. Det var som att de tänkte: "bra, där kommer en motorcyklist - honom släpper jag förbi, så frigör vi plats i kön och alla kommer fram snabbare". Man tog sig fram snabbt, säkert och effektivt.
Och så är man tillbaka i Sverige - landet där bilister och motorcyklister inte är medtrafikanter utan mottrafikanter. Landet där en omkörning tas som något personligt och där den som ligger först i kön tar sig friheten att bestämma takten för alla andra genom att köra långsamt och sen inte underlätta, eller till och med blockera, för de som vill köra om. Landet där människor som aldrig någonsin skulle våga konfrontera någon annan öga mot öga plötsligt, och i skydd av sin säkra familjebil, kan brista ut i värsta sortens road rage när någon inte håller sin plats i kön. Landet där väghållarna över huvud taget inte har tänkt tanken att det finns tvåhjuliga fordon, utan skiter i att reparera allvarliga vägskador, häller ut grus på vägarna och låter bli att skylta om allvarliga faror för motorcyklister - samtidigt som de i sin falska trygghetsnarkomani steg för steg sänker hastighetsgränserna ner mot 0.
Dagen efter att jag kom hem från min resa illustrerades detta tydligt när jag inför ett rödljus långsamt gled förbi en familjefar i sin V70, på vänster sida och utan att korsa några heldragna linjer. Det var som om jag hade knipsat av den arme mannens könsorgan - djävulen vaknade till liv därinne i volvokombin. "DU SKA DÖÖÖÖÖ" tycktes han signalera med sitt högröda ansikte. Det blev grönt ljus, jag glider iväg, ser hur mannen försöker accelerera så gott det nu går bakom mig. När vägen delar sig och jag lugnt viker av åt vänster hör jag ett vrål (som av en mycket liten dieselmotor nära varvstoppet) och ser hur Volvon passerar mig i full karriär och viker av åt höger. Jag trodde nästan hisingstraktorn, fullastad med barnstolar och matkassar, skulle välta när den for in i den skarpa högerböjen med den ursinnige familjefadern bakom spakarna. Suck...
Sverige är inte som Italien.