Tack för alla svar! Jag sover halva dygn så jag hinner inte svara er alla! =D Det är inget kul det här det kan jag garantera. Crossen ligger på annons och motarden åker ut alldeles strax den också. Jag har blivit så skitskraj för att åka hoj (jag kör som en idiot dessutom) att jag inte vågar ha kvar nån hoj, inte ens utsätta mig för risken att bli påkörd. Sorgligt men sant då motorcyklar varit det bästa jag haft i mitt liv. Det finns en chans att jag bygger en custombåge under vintern för pengarna, men jag tvivlar på det.
Det som stör mig mest är just domningarna som kommer så fort jag gör minsta lilla, som nu, när jag skriver så känner jag mindre av höger arm än vänster, och bara tanken på det gör mig tokig av ångest och oro. Anledningen med denna tråden är att kolla hur många det är som lever med dessa symptom varje dag och hur många som blivit av med dom. Lite statistik för min egen hjärna på nåt vis.
Det där var nog det inlägg som berört mig mest någonsin på sporthoj.com
Själv har jag aldrig varit med om någon så svår olycka att jag skadat någon kota eller något över huvud taget längs ryggraden.
Men jag vet hur det är med att präglas av sin medicinska kondition då jag är diabetiker och får högt och lågt blodsocker med jämna mellanrum. Visst är detta självklart något jag skulle kunna kontrollera mycket bättre, men det är inte så lätt att behöva göra det varje jäkla dag in och ut och samtidigt försöka leva ett normalt liv. Och blodsockret påverkas av något så litet som hur varmt vädret det är. för att inte tala om alla andra skit grejer som påverkar. Men för att ge ett exempel så kan jag ju säga att det inte är så kul att få lågt blodsocker på hojen så synen börjar svikta och du blir tvungen att köra åt sidan, stanna bums och vingla sig till något ställe där man kan få tag i något med socker(men som inte händer så ofta som tur var för att jag är så extremt noggrann när jag ska köra hoj med mitt blodsocker).
Men egentligen så kan det jag nämner inte jämföras med det du måste gå igenom både fysiskt och psykiskt. Men anledningen att det du skriver berör mig så mycket är att min värsta mardröm jag någonsin kan ha är att inte kunna fortsätta med något jag älskar att göra, eller ännu värre som din situation, känna att man måste ge upp något man älskar.
Hoppas allt löser sig för dig mannen och hoppas du också kan hitta stöd hos dina nära som familjen och tjejen och som alla andra här säger, posetiva tankar nu
Sen för alla andra här, som en trevlig kanadensare sa till mig, "drive hard, but drive safe"
/Stefan